Möten runt hörnet
Heno och John åkte till Chiang Mai. Prune tog bussen till Bangkok. Linda stannade kvar.
Det var ibland ganska lätt att träffa nya människor eftersom vi endast existerade i nuet för varandra. Vi var skepp som möttes på havet och vi delade varken en historia eller en framtid.
Men, det hände att när någon eller några åkte iväg fick jag blandade känslor – dels var jag nyfiken på vilka nya möten som låg runt hörnet, men också för att det kunde vara så illa att det nu var slut på fler roliga människor att umgås med.
Jag går söderut till nästa strand och vidare. Strandhotellen finns där med sina bomförsedda infarter med uniformerade vakter. Jag passerar swimmingpooler med solbrända kroppar som ligger och solar och jag tar bilder av stränderna och försöker se ut som om jag letar efter miljöer till nästa stora filmproduktion. På huvudvägen träffar jag en av kyparna från lyxhotellen. Han vill ha femtio bath för att köra mig tillbaka till Lonely Beach. Han är från Kambodja och om två månader flyttar han hem till Phnom Penh igen. Vi pratar om det ekonomiska läget i hans hemland.
”För tjugutusen dollar kan man starta en rörelse”, säger han.
”Jag tror att ditt land är på uppgång”, smickrar jag. ”Staten är intresserad av utländska investerare och det är inte lika byråkratiskt som i Thailand.
”Precis! Men det är bra att ha en kontakt som vet hur det går till där. Och jag känner restaurangbranschen.”
”Jag förstår. Själv kommer jag inte att satsa, men jag känner människor som kan tänkas vara intresserade. Men jag kan inte lova något.”
Han ger mig sitt telefonnummer och kör hem mig gratis.
Ikväll kommer han att ligga i sin säng och stirra upp i taket samtidigt som han fantiserar om framtida finansiella storprojekt.
På Lonely Beach träffade jag hela tiden människor som hade skrapat upp ansikten, armbågar och knän när de hade försökt sig på att styra de kraftfulla scootrarna på de vindlande serpentinvägarna. Det var inte ovanligt med armar i bandage och det fanns en och annan som linkade fram på kryckor med ena benet i gips.
Prune hade kört av vägen i en kurva. ”Jag skulle inte ha gasat så när jag såg att vägen svängde.” Hon petade på ett bandage på låret.
”Gör det ont?”
”Nej, och det är det som oroar mig. Det är infekterat och det kan vara död vävnad.”
”Grät du mycket?”
”Hahahaa! Well…”
”Det ser inte så stort ut.”
”Det är inte rakt, det är format som ett leende. Jag var hos läkaren idag och fick ett nytt bandage. Såret har blivit större. Det oroar mig.”
Vi gick till strandfesten och tittade på eldkastarshower och folk som dansade mitt i en psykedelisk ljusshow och med rökmaskinen som spydde ut gråa tjocka moln.
”Vill du ha en öl?”
”Jag äter fortfarande antibiotika, och jag känner mig mest trött ikväll. Och imorgon åker jag tillbaka till Bangkok och sedan till Paris om tre dagar.”
”Ditt ben kommer att läka fint när du kommer tillbaka till kylan.”
”I hope so.”
Linda såg lite farlig ut i sitt svartfärgade hår, sin svarta mascara, push up-bh:n och de svarta kläderna. Jag antar att hon gillade svart. Jag hade träffat henne i Kambodja och när jag satt på Ting Tong och lyssnade på några av de proffsigaste musikerna man kan höra på Lonely Beach stod hon plötsligt några steg snett bakom mig och tittade på gitarristen som gjorde alla covers till sina egna och basisten som hade ett antal boxar framför vänsterfoten och kunde ibland få sitt instrument att låta som en synthesizer. Jag vinkade till henne och hon kom och satte sig på dynorna.
”Du är fortfarande skyldig mig två dollar för bläckfisken”, sade jag.
”Javisst, ja. Här är sextio bath.”
”Bra. Nu är det happy hour så jag går och hämtar en bucket.”
Vi delade på den och sedan betalade Linda för nästa. Hon såg ut som… ja, vad heter det? Äsch – she looked like she’d been around.
Linda berättade sin historia.
”Jag drev en restaurang på Koh Phangan. Men den lokala maffian tog ifrån mig allting. De lurade av mig restaurangen, och alla pengar som jag hade investerat i verksamheten.”
”Vad hände?”
”I just walked away. Det fanns inget jag kunde göra.”
När jag kommer tillbaka till hyddan upptäcker jag att jag har tappat bort nyckeln så jag försöker bända upp fönsterluckorna. När inte det fungerar tar jag en stor sten och börjar banka på låset för att bryta mig in min egen hydda. Georgie och Jo kommer förbi. ”Vad gör du?” frågar Georgie. Jag förklarar läget och Georgie går fram till en av fönsterluckorna, kör in sina flickhänder i skarven och drar till så att luckan far upp med en smäll.
”We want to party more”, säger hon. ”Vill du följa med?”
”Okay, jag ska bara ta med mig lite pengar först.” Jag kryper in genom luckan och kryper ut igen samma väg och vi går tillbaka till Ting Tong, beställer öl och spelar ett långsamt parti biljard.
Jag gick och lade mig. När jag sedan vaknade vid åttatiden satt jag på verandan och torkade efter min morgondusch. Jag såg dem komma tillbaka. Jo hade blivit av med sina flip-flops och en kille bar henne på ryggen. När de gick på träbron över den torra floden snubblade killen till mot räcket, det brast och de båda föll ner i den uttorkade flodbädden, rakt på stenarna. Jag sprang fram för att hjälpa till men de hade klarat sig med några mindre skrubbsår. Strax därefter kom Georgie gående med en man som var kanske världens minsta thailändare. Han nådde henne till midjan och hans huvud var stort som en grapefrukt, han skrattade glatt och sade hello. Georgie tog fram kameran och efter att hon hade tagit ungefär en hundra bilder på oss allihop jagade flickorna iväg de båda gentlemännen och gick och lade sig och jag träffade dem sedan inte på hela dagen.
Nästa dag är klockan halvåtta på morgonen och fönsterluckan till min bungalow slås plötsligt upp och Georgie och Jo stirrar in i hyddan med morgonpigga leende ansikten.
”Vi åker till Pattaya”, säger Georgie. ”Vill du hänga med.”
