osmoala

”Du och Danne gillar ju att fiska så vad är det du har i ditt akvarium, guppies och piraya?”
   Hallén skrattade rått åt min okunskap: ”Jag har inga guppies, det är för dom som har små akvarier. Jag har tusen liter.”
   ”Vad har du då?”
   ”Ciklider.”
   ”Är dom dyra?”
   ”Mellan femti och tusen spänn.”
   Det som jag tyckte var intressant med Halléns utlägg om akvariefiskar var att om man kunde få dem att föröka sig kunde man bli självförsörjande och till och med kunna sälja till akvariebutiker och på så sätt få lite tillbaka för sina utlägg.
   ”Kan man para en femtikronorsfisk med en tusenkronors?”
   ”Nej. Det är olika arter, jag tror att det finns uppåt en tiotusen arter och släkten av ciklider. Men – ” Hallén kliade sig intensivt i hårbottnen, ”jag är inte helt säker på den siffran.”
   ”Var kommer dom ifrån?”
   ”Dom flesta kommer från Taganyikasjön i Tanzania. Men dom finns i Sydamerika, och ja – dom finns över hela världen."
   Vi hällde upp nya drinkar där vi satt på min veranda och det blev mörkt på några minuter efter solnedgången och syrsorna körde igång sin kvällskonsert.  
   "Det är konstigt," sade Hallén "Danne gillar ju att fiska men så äter han inte fisk själv.”
   ”Jag är uppvuxen med fisksoppa på gädda. Farsan brukade koka upp en femtonlitersgryta och sedan fick den stå där på spisen i en tre, fyra dar. När man lyfte på locket stirrade gäddhuvudet på en, mer och mer moloket för varje dag.”

Vi hade flyttat från Bophut Beach och Free Bungalow efter två nätter. Det var kanske ett paradis men i så fall var det ett paradis för alla de pensionärer som satt där med havsutsikten på kvällarna och sakta åt sig genom de oförskämt dyra och snålt tilltagna rätter som serverades i restaurangen.
   Nu bodde vi på Lamai Beach och det var liv och rörelse med restauranger, barer, all den kvällssena shopping du kan önska och rockbarer med skickliga artister som i ett rasande tempo levererade covers på de låtar som västerlandet har växt upp med i fyrtio år.
   Samtidigt var det tyst och lugnt på T&T Bungalows, bara ett stenkast från huvudgatan, och Hallén och jag hade varsitt rum för tvåhundrafemtio bath natten, och sedan gick priserna upp till fyrahundra för ett riktigt stort rum med kylskåp. Ville du ha AC och TV till det och tvåmeterhöga fönster ut mot gångstigen med den gröna djungelväxtligheten gick det på åttahundra bath.
   Jag rekommenderar det här stället för ett par veckors semester. Hör ni det – Lotta och Magnus Karlsson?    
   Scott kom förbi. Han var från Melbourne och han såg farlig ut med sina halv sleeves som löpte upp från knogarna och den där mohikanfrisyren som gav honom en offensivt utmanande  look. Men när han skrattade såg han ut som den trevlige killen i en serietidning i fyrfärg. Han hämtade sin nya gitarr, gav den till mig och sade att han skulle komma tillbaka om en timme.
   ”Den är stämd i A och inte i E, precis som Jimi Hendrix brukade stämma”, sade han. Jag satt där på verandan och spelade ett par låtar och Hallén reste sig och sade, ”Nej, nu orkar jag inte lyssna på ditt gitarrklinkande längre”, och han gick till sin veranda och körde igång mobilen med Timo Räisänen som sjöng Didn’t we almost have it all?
   Och jag som nyss innan hade gett Hallén en hel dosa med Knox ur mitt sinande förråd.
   Jag gick in, stängde dörren till hyddan och satt där en timme och spelade och sjöng och det var som att träffa sina gamla kamrater igen som man inte har sett på länge – jag spelade Rocelyn, Friday Night, Crazy World, Underneath the Mango Tree, Killer Man Blues, Dimmornas bro, American Style och I bergen.
   Efteråt var jag lycklig och svettig. Hallén knackade på dörren och jag sade, ”Jag har ett alternativt slut på din låt med Räisänen, och jag sjöng:
   ”Didn’t  we almost have it all? – No, fuck off!”
   Hallén tyckte inte alls att det var lika roligt som jag tyckte att det var.
   Vi gick till Sham Rock och satt där med Chang framför oss och med armarna i luften när de lokala artisterna gjorde sina framträdanden.
   ”Det här är bra.”
   ”Det här är riktigt bra.”
   Hör och häpna - vi var överens för en gångs skull, Hallén och jag.

Plötsligt en dag flyttade det in ett helt gäng med italienare som våra grannar. De var alla män och de såg ut som mussolinifascsister allihop och de skrek och viftade med armarna i luften.
   ”Dom där kommer från någon bergsby”, sade Hallén.
   ”En isolerad by med max femhundra invånare.”
   Det var som en scen ur en fars på en friluftsteater i Helsingborg, för det sprang in gubbar genom olika dörrar samtidigt som det sprang ut nya, och volymen på dialogen var till för att ingen som bodde i den här, hittills lugna, bungalowbyn skulle missa en enda replik.
   Det vänliga tyska paret gick förbi och de hälsade, glatt som alltid, och Hallén sade: ”Welcome to Italy.”

Nästa dag skulle Hallén åka tillbaka till Sverige. Vi hade haft en hel del kul kvällar ihop.
   ”Nu är det slut på sötebrödsdagarna?”
   ”Jag fattar inte hur fort det har gått”, sade Hallén.
   ”Nej, hemma är en vecka som tio dar och här är den som två dar.” Det var lika bra att han åkte för plötsligt gav han mig en släng av hemlängtan.
   Vi skiljdes åt med en manlig handskakning och jag tog den snabba katamaranen till Koh Tao.