osmoala

Phi Phi Island var en av de vackraste platserna på ett tag och vad jag än hade tänkt om stället var det väldigt annorlunda mot vad jag hade föreställt mig. Det fanns inga bilar på ön och de trånga gatorna i den lilla byn med sina trevliga små gränder var överfulla med restauranger, barer, massageinstitut, 7Eleven, dykcentra, internetcaféer och ATM-maskiner, och utgjorde tillsammans ett labyrintsystem som det tog ett tag innan jag kunde börja orientera mig i.
   Havet fanns på båda sidorna av byn, båda med vita stränder där det var en skillnad på flera meter mellan hög- och lågvatten, och runtomkring reste sig kalkstensklipporna dramatiskt i hundratals meter lodrätt upp och vägarna jag trampade var kantade med ständiga skyltar som pekade mot olika evakueringsrutter vid en tsunamivarning.
   Georgie och Jo reste vidare. Jo hade dragit på sig feber.
   ”Hur är det med din förkylning?” frågade jag.
   ”I’ve got everything”, sade hon missmodigt. Men efter sin frukost hade hon återhämtat sig lite och såg piggare ut.
   ”You look better now.”
   ”A little bit.” Hon log försiktigt, som om hon var rädd för att febern skulle bryta ut igen om hon började skratta för tidigt.
   ”Vi stannar på Koh Tao i några dagar,” sade Georgie, ”så vi kanske ses där.”
   ”Det är möjligt att jag kommer dit. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska resa.”

Det var sant också. Jag hade en båtbiljett till Koh Lanta och tänkte att jag skulle åka dit ganska snart. För, nu kände jag ingen längre på den här ön och kvällslivet dominerades av unga svenskar med buckets i händerna som skrålande drog fram och tillbaka på gatorna. Men, ville jag tro, de verkade glada och var säkert hur trevliga och avslappnade som helst.
   Jag åt en utmärkt duck curry vid havet och gick till Rolling Stoned, en rockbar, och lyssnade på ett samstämt coverband och sångaren sjöng med en både vass och hes röst. Made in Thailand sparkade igång Paradise City och det lät tungt och lätt på samma gång. Fast den här lilla byn inte var någon city precis var den ändå kanske lite av ett Paradise Town för många.
   Nästa låt var Whiskey in a Jar och framför scenen dansade svenskarna med händerna i luften och stora Chang i nävarna. Hemma hade de kanske – eftersom svensken under lång tid har varit omyndigförklarad innanför sitt eget lands gränser – frustrerat slagit ölflaskorna i huvudet på varandra i den intoleranta och repressiva krogmiljön som kännetecknar nöjeslivet därhemma.        
   På något sätt gillade jag ändå den här lilla byn, men det var kanske dags att åka vidare snart.
   Men. Så träffade jag Joanne och bestämde mig för att stanna lite till.