osmoala

Eftersom jag kom till Bangkok för tionde gången i mitt liv började det kännas lite grand som att komma hem igen, och det första jag gjorde var att gå till Burger King för en Whopper-meny.
   Georgie och Jo tog bussen till västkusten och då jag inte hade någon lust att sitta på en buss i sexton timmar beställde jag en flygbiljett till Phuket istället.
   Georgie sade: ”Tony, vi kommer att stanna på Phi Phi Island ett tag så vi kanske träffas där.”
   ”Tony?”
   ”Ja, vi har en kompis hemma i England som ser ut som du. Han heter Tony så vi kallar dig Tony.”
   Jag tror att jag gillar det.” Jag smakade på namnet. ”Tony…”

När planet höll på att landa i Phuket såg det nästan ut som att det skulle krascha ner i vattnet så för att slippa känna av sin flygrädsla fantiserade Tony att han var en hemlig agent på väg mot ett nytt uppdrag. Vad det här jobbet gick ut på var lite oklart eftersom han hade fått en order att genast flyga till Phuket och därifrån ta sig till Patong Beach. Där skulle han möta en kontaktperson.
   Dessa budskap kom till honom i hans drömmar och gavs av Chefen. Han hade aldrig träffat Chefen i det verkliga livet eftersom all elektronisk kommunikation hölls nere inför dessa viktiga uppdrag för att De inte skulle få reda på det verkliga arbetet som låg bakom kampen att hålla stånd mot de olika grupper av fientligt sinnade utomjordingar som ständigt försökte invadera planeten.
   Tony tog sin väska och gick ut för att vänta på minibussen. Han ställde sig vid en skylt med en överkorsad cigarett som lovade böter på 2000 bath för den som tände en cigarett. Tony tände en cigarett. Han letade efter ledtrådar. När han hade väntat på sin väska hade han räknat antalet väskor tills hans dök upp som nummer elva. Han räknade bokstäverna i Patong Beach – elva!
   Det var en ledtråd. Tony visste att han var på rätt väg.

Han såg sig om och statisterna omkring honom spelade sina roller hyfsat övertygande, men i ögonvrån såg han den ryska kvinnans förstulna blickar, och han visste att det fanns ett glapp där i själva skådespelet, men det var okay. Alla spelar vi våra spel.

Dilemmat nu var att ta reda på vilka som hotade mänsklighetens existens denna gång. I bussen till Patong Beach såg han förundrat på chaufförens långa lillfingernagel och det slog honom plötsligt – Trabajanerna! Detta arbetsamma och strävsamma släkte ute i Plejaderna som ständigt försökte lägga universum under sig hade placerat alla dessa statister runt omkring honom för att förhindra honom från att genomföra det här viktiga uppdraget. Tony smyglyssnade på sina medpassagerare – ”Jag måste tillbaka hem om några dagar men sen har jag semester i juli i två veckor”, sade mannen till höger om honom.
   Trabajaner! Definitivt trabajaner. Han måste vara en höjdare, för ingen trabajan fick annars ledigt mer en några få dagar på minst tio år.
   Framme vid Andatel Hotel drog Tony på sig de låtsastatueringar han hade blivit tillsagd att bära inför mötet med kontaktpersonen. Han hade tidigare bokat ett möte med en viss Mats Hallén. Han hade känt Hallén i många år. Inte kunde väl han vara kontaktpersonen? Receptionisten ringde ett samtal och sade i luren, ”Your friend is here”. Var hon också inblandad i komplotten? Nåja, det skulle visa sig snart.  
   Hallén kom till receptionen efter en stund. Tog det inte honom ovanligt länge? Vilka höjdare hann han kontakta i mellantiden? Men nu var Halléns reaktion det viktiga – skulle han genom sitt minspel avslöja att han visste något om konspirationen?
   ”Hahahahaa” skrattade Hallén, ”På avstånd, och utan glasögon ser dom där helt riktiga ut.”
   Ingen reaktion hittills. De gick ut och åt en Chicken rice och sedan efteråt, en Chang på en bar med happy hour.
   En kvinna kom fram och masserade Tonys rygg och han tittade på Halléns bleka ben som stack fram ur shortsen. Det såg ut som om han hade vita långkalsonger på sig.
   ”Varför har du vita långkalsonger på dig i den här värmen?”
   ”Vadå, får man inte ha det? Jag får väl se ut som jag vill?”
   Hallén spelade sina kort väl. Om han verkligen var kontaktpersonen skulle nästa fråga kunna avslöja honom.
   ”Hur kommer det sig att du har bokat ett hotell för en hel vecka här i Patong, som kanske är det vulgäraste stället i hela Sydostasien?”
   ”Jag vet inte. Men jag har redan betalat så jag kan åka härifrån när jag vill.”
   Kvinnan bakom Tony hade nu slutat knåda hans axlar och hon viskade i hans öra, ”Where you go next?”
   ”Phi Phi Islands.”  
   ”You go with me?”
   ”Jag har redan en flickvän som väntar på mig”, ljög Tony.
   ”Var?”
   ”Här. Jag måste ringa henne.”
   Det var tydligt att kvinnan var en av utomjordingarna. Men hon såg det massiva motståndet och valde, klokt nog, att avvika från sitt ursprungliga uppdrag. Tony hade genom sin blotta närvaro förintat utomjordingarnas lömska planer på världsdominans. Hon såg för en kort stund in i Tonys ögon för att bekräfta att slaget var förlorat för den här gången. Men, och det visste de båda, det skulle komma fler bataljer.

Det var ännu en gång som utomjordingarna hade hindrats från att ta över planeten. Tony hoppades att han snart skulle bli uppgraderad från Solsystemet till Den Intergalaktiska Divisionen. Det skulle innebära resor och uppdrag mellan galaxerna och Tony skrockade inför tanken på hur många flygmil han skulle få ihop på bara ett år.
   Men, nu var hotet från yttre rymden avvärjt, i alla fall tills vidare och det var bra så. Det var ett gott dagsverke.
   Nu fanns det tid för lite semester.