osmoala

När jag gick in på Southern Resort för att titta på den svenska skolan stötte jag ihop med Danne och Maria. Jag visste att de var här på Koh Lanta men inte vilket av de hundratals hotell de bodde på längs den långa västkusten. Hur stor är sannolikheten för ett sådant möte?
   Min kompis – jag vill inte avslöja hans riktiga namn men vi kan kalla honom Mats Hallén – hade bokat in sig på Dream Team Beach Resort längst ner i söder, långt borta från allting. Jag tyckte att vi hade ett bra team här på Long Beach, det var Steve och KC, Annie från Holland, Ole från Köpenhamn och Tod och de andra lokala killarna som skötte Freedom Bar som var mitt stamställe här på Riviera där jag hyrde ett rum som var stort nog att spela fotboll i, och jag retade Hallén lite lätt: ”Jag vet varför det heter Dream Team – för där borta kan du bara drömma om teamet.”
   Han hade bränt sig på den fyratimmarlånga båtresan från Phuket, rödfärgen slutade där linnet tog vid, han hade märken efter solglasögonen och när han tog av sig klockan var han helt vit under armbandet.
   ”Vad är klockan?” sade jag och pekade på hans handled. ”Det ser ut som att hon var kvart över tre när du blev solbränd.”
   Vi tog min scooter och åkte runt och det var en trevlig ö, och du kunde på en timme köra från norr till söder. Vi stannade till vid Corner Restaurant uppe vid piren och åt en suverän hamburgare med pommes och sallad, och åkte och hälsade på Danne där han bodde vid familjestranden.
   Han bjöd på kalla drycker ur kylskåpet. Hallén hällde försiktigt upp en Chang i ett glas och Danne sade, ”Jag tycker du ser lite shaky ut idag”. Maria synade Halléns infekterade mosquitobett som spred sig som röda blemmor kring fötterna. ”Det där ser ju ruttet ut”, sade jag men det var ingen som hade någon replik på den kommentaren. Och, det tog faktiskt bara ett par dagar och sedan var Halléns fötter friska igen, förutom de svullna anklarna som kom av några kvällars ölande på Freedom Bar.
   Kvällen innan hade vi suttit på min altan och värmt upp och Hallén spelade upp en låt på sin mobil som hade ett ovanligt högt och distinkt ljud på högtalaren. Det var en låt jag inte hade hört innan. Det lät rått och vasst och vresigt.
   ”Dom här grabbarna jobbar inte på arbetsförmedlingen annars, va?”  
   ”Näe, knappast.”
   ”Det var som med bröderna Gallagher – dom gick och stämplade och sedan, kanske ett och ett halvt år senare var de goda för en hundra miljoner var.”
   ”Det här är Guns n´ Roses. När dom började var det ingen som ville ha med dom att göra för dom var så stökiga… men sen var det en kvinna, kanske fyrtio, fyrtiofem på något skivbolag som bestämde sig för att ge dom en chans.” Hallén höjde armen rakt snett uppåt och framåt i den karaktäristiska gesten som han kunde få för sig att demonstrera efter ett par öl och jag sade: ”Hallén säger - ´och såhär högt kan jag hoppa´.”

Hallén tog flyget till Koh Samui och jag stannade kvar en dag till. Jag satt utanför butiken vid landsvägen tillsammans med Steve och en kvinna parkerade sin scooter utanför butiken. Det var Sheela som jag hade träffat i Kambodja, hon som skulle köpa Kongs restaurang på Otres Beach. Hur stor är sannolikheten för ett sådant möte?
   Vi tog mopparna och körde iväg och åt lunch på Mama’s Restaurant. Sheela klagade lite för att hon inte fick krossade nötter på sin pad thai men annars var hon på gott humör.
   ”Jag åker tillbaka till Sihanoukville om en vecka”, sade hon och snurrade stekta nudlar på sin gaffel. ”Sedan reser jag hem i tre månader för att skaffa fram pengar till restaurangen.”
   ”Australia?”
   ”No, Switzerland.”
   ”Oh, I thought… never mind.”
   ”What?”
   ”You have an Australian accent.”
   ”I’ve been doing a lot of travelling.”
   Eftersom hon med sitt bestämda sätt verkade vara lite av en affärskvinna och som i likhet med Joanne visste vad hon ville och kanske räknade med en viss profit på sina egna insatser förvånade det mig lite när hon berättade att hon hade varit tillbaka i Phnom Penh där hon arbetade frivilligt i ett fosterhem med HIV-sjuka barn. ”Det är jättehärliga ungar”, sade hon.
   ”Hur gamla är dom?”
   ”Dom yngsta är bara ett par år och dom äldsta är sexton.”
   ”It breaks your heart…”
   ”Yes.” Hon blev tyst ett ögonblick. ”Yes, it does.”

På kvällen kom hon med sin scooter ner till Riviera och vi körde upp till huvudgatan och köpte sprit, cola och is. Steve och KC satt där vid bordet utanför. Jag bjöd hem dem och de kom efter en stund och vi satt där i kvällen med myggspiraler kring fötterna och KC berättade att han nyss hade kommit tillbaka från ett statistjobb någon mil norr om Phuket. Han hade redan berättat den här historien minst två gånger för Steve och mig och nu vände han sig till Sheela. Han skrattade så att den vita mustaschen hoppade, pillemariskt som en amatörtrollkarl som ska visa upp ett nytt trick.
   ”Det är en storfilm som handlar om tsunamikatastrofen, med Evan McGregor i huvudrollen.” Nu njöt han i fulla drag av Sheelas totala uppmärksamhet. ”Dom sminkade oss så att vi skulle se sårade och mörbultade ut och dom sa till oss att inte titta in i kameran för nu filmar dom från helikoptern – och jag stod där och viftade och skrek, ´kom och hjälp oss – ta oss härifrån!” KC skakade av skratt. ”Men jag tror inte att det där kom med.”
   På kvällen gick Sheela och jag till Freedom Bar, drack buckets och hängde på de sköna dynorna medan havet slog in några meter från oss. Tod och hans vänner från baren kom och satte sig och Ole dök upp. Han hade på sig solglasögon och keps. ”Ibland är mina ögon väldigt känsliga för ljuset”, sade han.
   ”Vad är problemet?”
   ”Jag är döende i AIDS. Jag vet inte hur länge jag har kvar.”
   Till utseendet liknade han den onde terminatorn i T2. Och det var något med hans blick. Som att han hade sett döden i vitögat och levde nu utan att kräva något av den tid han hade kvar. Det fanns där en vänlig resignation, som om han hade insett det som vi alla någon gång kommer att inse, det som på 1600-talet i den barocka epoken var en daglig hälsningsfras mellan vänner, nämligen ”memento mori” – glöm inte att du ska dö.

Jag trivdes bra på Riviera Resort, speciellt med tanke på hur jag hade bott på Phi Phi Island.  
   Där betalade jag sexhundra bath natten och det var ett kyffe. Jag skämdes varje gång jag gick in i rummet för det kändes så nervärderande – sängen var en knölig madrass som kunde ha utgjort en topografisk karta över Kreta, fönstret ledde ut mot hallen och klockan fyra på morgonen brukade jag bli väckt av hemrumlande fulla engelsmän som bultade på dörrarna och skrek gutturala klyschor.
   En natt bankade det på min dörr och jag fick följa med en packad engelsk ung dam in på hennes rum för att vakta över hennes ännu fullare kompis som låg på golvet, nerspydd i sidostupa ställning för att inte drunkna i sitt eget kräk.
   Här, på Riviera, betalade jag sjuhundra; jag hade tillgång till poolen, till stranden och till restaurangen som drevs av muslimer; de kunde inte servera öl så de hade ett fiffigt arrangemang med Freedom Bar som låg granne – om du ville ha något starkare att dricka än cola hämtades det därifrån.
   Det var för övrigt ganska många muslimer som drev näringsställen här i Koh Lanta, för nu befann vi oss i södra Thailand och böneutroparen brukade köra igång i solnedgången, men det var på olika tider varje kväll.
   ”Det är olika tider varje kväll”, hade Hallén sagt.
   ”Jag tror inte att han kan hejda sig. Han går och väntar och väntar och sedan kan han inte vänta längre – till slut springer han fram till micken för han kan inte hålla sig längre.”

Annie hade rest till Bangkok för att flyga till Amsterdam men alla andra stannade kvar. Nästa dag tog jag minibussen till Surathani, båten över till Koh Samui, hoppade av taxiflaket på Bophut beach och gick ner till Free Bungalow.
   Hallén satt där i restaurangen med en öl framför sig och tittade ut över havet.