osmoala

Första gången jag träffade Joanne var på båten från Phi Phi Islands. Jag bytte några ord med henne där hon satt på soldäcket.
   ”Jag kommer från Kanada. På västra sidan. Alberta. Det är kallt där nu.”
   ”Jag vet vad du menar.” Jag ursäktade mig och gick ner till stolarna under däck och sov en stund.
   Andra gången satt hon på en barstol vid en av strandserveringarna och åt en baguette. Jag tog en ananasshake. Vi kallpratade en stund och jag sade att det var trevligt att träffas och att jag skulle gå och äta lunch.  
   ”Alberta, I hope to see you again.”
   Hon sträckte fram handen, ”My name is Joanne. What’s yours?”
   Jag gick min väg. Det där var ingen riktig muntergök precis.
   Tredje gången kom jag ut på morgonen och mötte henne på gatan precis utanför mitt usla hotellrum.
   Jag ska gå och äta frukost”, sade jag.
   ”Jag också.”
   Vi gick och åt frukost. Nu hade jag tid att studera henne. Hon var en attraktiv dam i sina bästa år.
   För kvinnor innebär det någonstans mellan tjuguåtta och sextifyra. Då har de hunnit lämna ungdomens arrogans med vad det innebär av att veta och kunna bäst, något som är en kvarleva från barndomens omnipotenta period – och samtidigt har de fortfarande tillräckligt med juice för att kunna leva ett fullödigt liv, vad nu det också innebär.
   Jag gissade att hon närmade sig mot de fyrtio; hon hade ingen fast pojkvän; hon engagerade sig i sitt arbete, och hon hade inga barn – något som fick henne ibland att undra om hon inte hade missat någonting.
   När hon log fick hon ett lite bistert drag kring munnen, leendet fick inte kontakt med ögonen och jag visste inte vad det där uttrycket innebar just här och nu. Jag var inte särskilt attraherad av det formella och opersonliga i hennes sätt när hon värderande fäste sin blick i min. Men, som vanligt ville jag gärna veta vad det var som fick henne att ticka.
   Våra omeletter och lattes kom in och Joanne fortsatte att med jämna mellanrum kolla av sin mobil. Hon sade:
   ”Jag driver en restaurang hemma med hundra anställda.”
   ”Det är mycket personal. Hur många platser har ni?”
   ”På vintern är det tvåhundra platser. På sommaren, trehundrafemti platser.”
   Det lät fortfarande som ganska mycket personal, men vad vet jag om restaurangbranschen?
   Vi tuggade på maten och drack av kaffet. Joanne berättade att de omsatte sju miljoner kanadensiska dollar. Hon fortsatte:
   ”Jag har tagit ledigt en månad och har nu varit iväg i två veckor, och jag har inte en enda gång varit i kontakt med restaurangen. Men imorse messade jag till managern som sköter stället medan jag är borta, med orden: ´Jag tänker bara på restaurangen, hur går det?´ Men han har inte svarat än.”
   Det var en god latte, och det kanske Joanne också tyckte för hon pratade vidare – ”I Chiang Mai träffade jag ett par från staterna, och sedan var hon tvungen att resa tillbaka i förväg, men för två dagar sedan träffade jag honom här i Phi Phi. Är det inte otroligt?”
   ”Jo. Det händer mig också hela tiden. Det är faktiskt lite konstigt. Jag vet att människor som reser ofta reser till samma platser, men det är så mycket som måste stämma, för det finns så många olika platser att välja på – platsen, men också att man går på samma gata vid samma tidpunkt.”
   ”Ja, det är inte bara platsen, utan också när man går på den där gatan.”
   Eftersom hon med sin lite kalkylerande blick förmodligen inte var benägen att lyssna på så mycket skitsnack drog jag till med det första skitsnack jag kom på:
   ”Det är kanske så att människor som känner varandra dras till varandra. Det är som telepati.
   ”Yeah.”
   ”Köpte du det?”
   ”Förlåt?”
   ”Köpte du det jag sa?”
   ”Nej.”
   ”Så, du tänkte – ´låt den här killen prata´?”
   ”Oh yeah. That’s right.” Hon log, lite snett.
   Men, när vi sedan på eftermiddagen var på väg till dykbåtarna skrattade hon till över något som vi pratade om. Kanske hade hon varit i kontakt med sin manager.
   Vi åkte ut med båten, vi var arton personer på en halvdagsutflykt och Joanne och jag satt i aktern på övre däck och runtomkring oss var det öar och klippor och jag sade att det här liknar ingenting annat som jag någonsin har sett förut och Joanne höll med. Hon var mer avslappnad nu, men hon såg fortfarande ut som att hon inte tog skitsnack från någon. Så, jag sade:
   ”Tänk att du är uppe på den där klippan”, jag pekade, ”och det är skurkar med vapen som är efter dig. Skulle du då hoppa ner i vattnet hellre än att bli skjuten?”
   ”Jag skulle hoppa”, sa hon utan att röra en min. ”För då hade jag en chans att överleva.”
   ”Så, du är en bra simmare?”
   ”Ja.”
   Vi stannade till vid det första ankringsstället, som var Monkey Beach, en liten strand där det var utmärkt att dyka ner några meter under vattenytan och titta på färgrandiga fiskar, och där synligheten under vattnet med hjälp av en mask var minst tio meter.
   Alla fick välja mellan att ta en longtail, en kajak, eller att simma bort till den lilla stranden som låg en femtio meter bort.
   ”Jag simmar”, sade Joanne, hoppade i vattnet och jag hoppade efter. Hon crawlade som om hon hade gjort det förut och kanske trodde hon att det handlade om en tävling mellan oss för hon vann med ganska många meter.
   Jag ska ta dig nästa gång.
   När vi simmade tillbaka till båten såg jag till att vi låg jämsides, samtidigt passade jag på att då och då dyka ner till klipporna några meter under ytan och titta på de färgglada fiskstim som lojt rörde sig i grupper både uppe vid vattenytan och nere vid korallerna.

Vi hade mycket att göra den här eftermiddagen; vi ankrade till och hoppade från det översta däcket på båten; jag dök och det var lätt för här var vattnet som klarast, och om du tog på dig en mask var det kanske upp till en femton, kanske sjutton meters synlighet och korallreven bredde ut sig där du gick ner och stora stim av fiskar, catfish, cattlefish, tigerfish, okända ljusblåskimrande firrar och de på botten simmande sjöormarna, en del av dem kunde tydligen vara giftiga, simmade där under dig, och runtomkring dig. Du tog ett djupt andetag och sparkade ner dig med fenor på fötterna och du kunde på en djupandning dyka ner en fem sex meter, men du kunde ändå bara ana den artrikedom som levde där i djupen.    
   Vi åkte vidare och när vi sedan ankrade igen delade vi på en kajak och paddlade in mellan canyons av lodräta klippor på alla sidor och Joanne skrattade nu som en skolflicka och vi var samstämmiga med våra åror och jag hejade på, ”Nu åker vi som en speed boat” och vi paddlade förbi alla andra där vi gled fram mellan de höga klipporna som avslöjade grottor som tidvattnet hade grävt fram i de kalkrika bergsmassiven.
   När vi sedan paddlade tillbaka gick det snabbt för nu hade vi hittat rytmen. Vi klev ombord och Joanne frågade, ”Vill du ha en öl?” Hon hämtade två iskalla Chang och hon skrattade, liksom lättat, och hennes ögon var med i hennes glada smil, och hon tog bilder på allt och ingenting, och det var roligt att hon äntligen, om än kanske tillfälligt, hade lämnat sitt bistra leende bakom sig.

Vi ankrade upp och åkte runt den här ön och landade i närheten av där The Beach spelades in.
   Vi simmade iland och gick barfota längs finkorniga sandstigar till andra sidan av den lilla bukten och jag höll nästan andan när jag klev ut i sanden, för jag hade läst boken och sett filmen… och här var det! Det var lite häftigt, faktiskt, och det störde mig inte alls att det var hundratals personer här på denna plats just nu, för jag kände igen mig – det var just här som…

När vi landade tillbaka i hemmahamnen med våra rödbrända näsor som redan började svida sade jag att jag skulle vara på Rolling Stoned vid tio för då kickade bandet igång och Joanne sade att hon kanske skulle komma då.
   Men hon kom aldrig. Och fast hon hade piercat sin navel var kanske detta ändå inte riktigt hennes stil.
   Och kanske inte jag heller.
   Men, jag hoppades att hon skulle behålla sitt glada, thailändskt vänliga leende i alla fall ett litet tag till.