Geckoliv
Lättjan är den renaste formen av att vara, och jag är dess apostel.
Det finns alltid något suspekt med den prestationsiver som råder i många av våra samhällen. När jag till exempel frågar någon om vad de ska hitta på idag och får till svar en lång lista med aktiviteter blir jag misstänksam. Vad är det du försöker dölja?
Jag litar ungefär lika lite på en prestationsivrare som på en nykterist.
Det känns ibland som att den som ständigt kastar sig från den ena aktiviteten till den andra egentligen bara försöker rättfärdiga sitt eget usla liv. Och det är bara sig själv han eller hon försöker lura.
Att dra ner tempot i sitt eget liv kan ge upphov till motreaktioner från de som av någon anledning anser sig vara någon sorts samhällsbärare:
”Tänk om alla gjorde så?”
Ja, men alla gör inte så. Det ska vara upp till var och en vad de vill göra och vad de inte vill göra. Och staten – som i alla tider har velat omyndigförklara individen för att göra henne mer lätthanterlig för sina egna syften – ska lägga sig så lite som möjligt i folks enskilda göranden och låtanden.
”Men tänk på ditt ansvar som samhällsmedborgare!” säger någon.
Det är det jag gör. Jag vill se lyckliga människor och inte ett samhälle där alla marscherar i samma takt.
”Du kommer att bli slö och dum om du inte rör på dig och förkovrar dig”, säger du kanske.
Nej, det är precis tvärtom. Ur den rena latheten föds det helt naturligt en lust till rörelse och kreativitet som inte känns påtvingad, stressande eller neurotiserande.
Om allt detta har det redan sagts många kloka saker, bland annat av den tyske prästen Luther, han som spikade upp teserna på kyrkporten, vilket senare ledde till att kristendomen delades upp i sina katolska och protestantiska varianter.
Luther trodde på att allt inte handlade om arbete och försakelse – om en man kände sig missmodig och ledsen kunde han gott stanna hemma från jobbet en dag, ta sig ett glas vin, och kanske till och med ta sig en kvinna, om han var på det humöret.
Det var i mycket en männens värld i slutet av medeltiden, men så är det ju faktiskt även idag.
Det var i den svenska versionen det blev fel. De präktiga präster som hade till uppgift att översätta texterna tyckte att Luthers liberala hållning till vin, kvinnor och arbete inte passade det svenska folket som borde än mer tuktas i sin andliga tro, så de skrev i stället om vissa partier så att de kom att handla om att det enda som gällde för den som ville uppnå evig salighet i det väntande himmelriket var att slita hårt och undvika förlustelser.
Det fungerade. Och det gör det även idag då vi talar om en luthersk moral. Men det är inte Luthers fel, utan de snålt tillknäppta svenska präster till översättare som vi ska tacka för kaffet.
Jag gör ibland som Luther menade i den tyska originaltexten: jag latar mig och tar ett glas vin. Och… vad var det tredje nu igen?
Elva smågeckos smög kring lysröret på min veranda där insekterna kretsade och sedan kom det en stor rackare med ögon stora som mina lillfingernaglar och snappade åt sig ett par flugor och myggor som aptitretare innan den gav sig iväg för att förmodligen skaffa sig något större till middag.
”Vad säger du, Jane, vill du följa med och äta något?” frågade jag där vi satt i den välkomnande kvällsbrisen på vår gemensamma uteplats.
”Javisst, jag är klar om fem minuter.”
”Vad säger du om tio minuter?” Jag behövde duscha, men det kändes också som en hämnd på alla de olika kvinnor som har tvingat mig att vänta i timmar för att de skulle bli färdiga för att ge sig ut på en liten runda på stan.
”Du som har varit här så pass länge känner säkert till några bra restauranger”, konstaterade Jane nyktert. Hon var kinesiska, bodde i Shanghai, talade flytande engelska och hade en gullig liten prick på nästippen.
”Jag vet ett bra ställe för pizza.”
”Det låter bra.”
Jag hade mina olika favoritställen för hamburgare, för utsökta biffstekar med potatismos, grönpepparsås och sallad, och en restaurang hade kanske den godaste spagetti bolognaise jag någonsin har ätit, förutom den i Luxenburg, eller min egen förstås – men den här gratinerades i ugnen med mozzarella och när du tog en tugga längtade du redan efter nästa. Men nu var jag sugen på pizza. Det var såhär i Vangvieng – den västerländska maten var billigare och godare än i Thailand, men den lokala maten var dyrare och därför frossade jag till det ibland eftersom jag i flera månader hade levt på ris och nudlar.
”You know”, sa Jane, ”Jag flyttade in där för att jag såg dig spela musik på verandan. There’s something about listening to live music. I enjoy it very much.”
”So do I.”
Tack, Luci, för att du för mig samman med människor hela tiden!
Vi hade en trevlig kväll tillsammans, Jane och jag. Hon frågade mig om Sverige – till exempel hur det var möjligt att för ogifta par att kunna hyra en lägenhet ihop och bo tillsammans utan att vara gifta, och jag kontrade med att fråga om hur Kina hade förändrats under de senaste åren.
”Det är stor skillnad idag, speciellt i stora städer som Shanghai, där marknadsekonomin breder ut sig. Men, på landsbygden lever människorna fortfarande som förr.”
”Som på Mao-tiden?”
”Nej. Men nästan.”
”Kina har en stor befolkning.”
”Ja. Men dom flesta har ingen aning om vad som händer i storstäderna.”
”Kommer det att förändras?”
”Yes. But very slowly.”
Jane hade sin familj sex timmars resa från Shanghai.
”It’s different out there. Jag tycker om det men jag tycker också om Shanghai”
”Vad tycker du om pizzan?”
”It’s really good, I like it!”
Vi satt kvar ett tag och sedan gick vi tillbaka till våra rum, önskade varandra god natt och gick och lade oss.
Hon var inte exakt en dam man stod med på en trampolin på och försökte göra en bakåtvolt ner i vattnet med. I alla fall inte ikväll. Hon hade åkt bussen nerför bergen från Luang Prabang idag och hon sa att hon var trött.
Det var bra så. Respekt.
