Psykopaten
Eftersom jag stundtals hade ganska lätt att träffa nya människor var det ibland en brokig skara som korsade mina vägar. De flesta var hur bra som helst men sedan fanns det också den tillfällige, udda typen. I sådana lägen kunde det hända att jag tänkte att jag var en riktig dårmagnet.
Arne, ägaren av guest houset och Johan från Stockholm fann varandra eftersom de båda hade en eller annan koppling i skallen som ibland sprakade på och av, ungefär som blinkande lysrör. Men det här var lysrör som inte var så lätta att byta ut.
Arnes laotiska fru var tjugo år yngre än sin femtioåttaårige make, en vacker kvinna med ett bländvitt leende och glada ögon, och jag undrade vad hon tänkte när hon var i närheten och Arne och Johan kom tillbaka från något horhus utanför stan och skröt med sina bedrifter.
”You can not stay here forever”, sa hon vid ett tillfälle när det bara var hon och jag vid receptionen.
”Vad menar du? Vill du inte att jag stannar här?”
”Jo, det är det jag vill. You make me happy. And I like it when you play.” Hon spelade lite luftgitarr och skrattade.
Stället var en idyll, i alla fall på ytan. Jag hade det bästa rummet med en veranda som blickade mot dalen med floden och de höga bergen i bakgrunden som skiftade i olika toner av grönt och grått efter solens vandring. Turister som gick förbi stannade till i vår trädgård och fotograferade de vyer som jag aldrig tröttnade på att betrakta, när jag satt på verandan och mediterade över saker som – ska det vara ett E-moll, eller ett A-moll i sticket på den här nya låten?
Sedan satt jag ibland på kvällarna med Arne och Johan och efter ett par flaskor av Tiger-whisky brukade deras samtal låta som rena kåkfararjargongen. Men Luci och jag var välkomna bisittare eftersom vi kunde spela låtar på beställning, och Arne slog på en trumma och Johan skakade på en maracas. ”I love you!”, skrek Arne, gav till ett illtjut och dunkade mig hårt på ryggen. Jag hyste inte samma starka känslor för den labile Arne eftersom jag ibland blev vittne till hans våldsamma humörsvängningar. Men jag såg honom aldrig vara otrevlig mot sin fru och jag var glad över det.
”Det är inte ovanligt med domestic violence här i Laos” sa David. ”Det händer att män slår sina fruar offentligt.” Han var från Oxford och vi tog en öl ihop vid det runda bordet i trädgården. Han hade bott här i flera år och han var fascinerat av de etniska minoritetsgrupper som fanns i området. Vi hade båda läst Paul Theroux och Bruce Chatwins reseskildringar, och det var naturligt för honom att inta ett fågelperspektiv över kulturella skillnader mellan samhällen, globalt som lokalt.
”Så, vad gör folk?”
”Ingenting. Man blandar inte in sig i andras privata angelägenheter.”
”Det hände en sak när jag var i Muang Ngoi. En pappa, han var riktigt stupfull, jagade sin son som gråtande skrek av rädsla och smärta, han var kanske tio år, nerför gatan med en käpp i handen som han hela tiden slog över grabbens rygg. Jag blev förbannad och gick fram, slet käppen från gubbens hand och bröt av den på mitten. Efteråt var det flera lokala som kom fram och tyckte att det var bra gjort.”
”Yes. You lose face if you beat your children.”
”Och han förlorade kanske en del ansikte när jag stoppade honom.”
”Well, det var säkert så att han förtjänade det.”
”I Luang Prabang såg jag en ung lokal tjej bromsa för snabbt med framhjulet och hon åkte omkull. Hennes matvaror rullade ut på gatan. Det hände precis utanför en restaurang och restaurangägaren kom ut och ställde sig med armarna i kors två meter ifrån och betraktade det hela medan hans två hundar skällde som besatta när de cirklade kring henne när hon ställde sig upp och försökte resa upp scootern. Jag sprang fram och hjälpte henne och jag plockade ihop hennes matkasse och frågade: ”Are you okay?” Hon såg lite chockad ut men hon nickade och körde iväg medan hundarna skällde efter henne. När showen var slut ropade ägaren till sig hundarna och gick tillbaka in på restaurangen.”
”Ja. Såna saker händer. Laoiterna är ett väldigt kollektivt folk – det är ju ett socialistiskt land och det är därför som sprit och cigaretter och el är så billigt, för att hålla folk nöjda – men omtanken för andra verkar ibland bara sträcka sig till den egna familjen och vännerna.”
Johan kom och satte sig vid bordet. ”Va fan snackar ni om?” Han var inte på roligt humör idag. Han hade inte sovit på flera dygn och det fanns en aggressivitet som hela tiden lurade under den sociala fasaden. Och det blev inte bättre framåt kvällen. Det blev värre.
Johan frågade mig senare vad jag sysslade med hemma och jag sa att jag hade jobbat på en psykklinik. Det triggade igång en kedjereaktion hos honom efteråt, när vi med två sydamerikanare hade varit på Bucket Bar och Smile Bar, och jag hade roligt och det hade förmodligen de två killarna från Uruguay också, för de skrattade och skämtade. Johan sprang mest omkring och utan någon som helst framgång försökte ragga upp den ena bruden efter den andra.
Ännu senare hade han eldat upp sig ännu mer med några buckets som bränsle. Vi två satt på min veranda och Johan försökte ta ut sin frustration på mig. Han hade tydligen gått och grubblat på det som jag hade sagt att jag jobbade med.
”Hur känns det att tvångsspruta en stackars jävel som ligger och ber om hjälp?”
”Det är inte riktigt så. Och efteråt är det väldigt noga med uppföljande samtal kring varför man tvingades ta till tvångsåtgärder. Men det känns aldrig bra. Det är det ingen av dom jag jobbar med som tycker.”
”Det tror jag inte ett skit på.” Jag förstod plötsligt att han talade av egen erfarenhet. ”Du är ett jävla svin – förstöra livet för oskyldiga människor!”
”Det finns mycket man kan diskutera om psykvården och allting funkar ju inte perfekt. Men, faktiskt – dom flesta är sedan efteråt helt införstådda med den tvångsbehandling som man var tvungen att ta till just i den akuta situationen.”
”Ditt jävla svin! Jag blir bara förbannad på såna som dig.”
Nu lade Johan in överväxeln.
”Jag är psykopat”, förklarade han, ja, lite i onödan kanske, eftersom jag redan hade räknat ut hur det låg till. Han var trettiåtta men årtals missbruk av det lokala metaamfetaminet som går under namnet yaba, som på thai är både ett adjektiv och ett substantiv – galen, eller galenskap, fick honom att se betydligt äldre ut. Hans stirrande blick med uppspärrade ögon med små pupiller och ögonvitor som lyste ikapp med fullmånen över oss utstrålade hat och vrede. ”Och om du försöker ta dig förbi mig kommer jag att kasta dig ner för slänten. Dom kommer att hitta dig död, med kanske noll komma åtta promille i blodet, och rubricera det som att du var full och ramlade över räcket och slog ihjäl dig.”
Han stod plötsligt över mig där jag satt i den bekväma rottingstolen, gungade lätt, fram och tillbaka som en boxare. Det kändes inte bra att han hade rest sig upp från sin stol. För ett ögonblick övervägde jag att ge efter för en impuls att med en kraftig stöt knuffa honom över det låga räcket och skicka honom ner för den branta och långa sluttningen. Efter det skulle han inte resa sig på väldigt länge. Han knöt de väldiga skogshuggarhänderna som fortfarande hängde utmed hans långa kropp med den ovanligt kraftiga benstommen.
”Nå?” frågade han teatraliskt långsamt och övertydligt. ”Hur tänker du göra nu?”
