Julianne rensar byn
Julianne var inte på sitt bästa humör just nu. Åskan, blixtarna och skyfallet ovanför hennes bungalow tvingade henne att sitta längst upp vid kuddarna i det billiga rummet där hon hade inkvarterat sig för att dölja det egentliga syftet med sin närvaro här. Det var den enda platsen där det inte läckte in vatten genom taket. Hon förbannade den där idioten som påstod sig ha hittat på henne, och som hade övertygat henne om att ta del av hela den här planen. Inte för att hon var svårövertygad. Efter ett antal veckor på Done Right på Kambodjas solkust hade hon varit beredd att krypa ur skinnet. Och vad hade varit alternativet? Ett liv i evig glömska?
En rutinerad läkare som såg ut att vara hundra år gammal hade klippt av det gips hon hade varit tvungen att linka omkring på sedan olyckan i Bangkok. Han konstaterade att hennes fot hade läkt som den skulle, men att hon behövde träna upp benet så att hon skulle få tillbaka sin normala styrka. Hon frågade vad det kostade men han hade avfärdat henne med att allting redan var betalt för.
Sedan, efteråt, när hon var som mest uttråkad, hade hon faktiskt lyckats vid flera tillfällen, att just krypa ut ur sitt eget skinn.
Och strax efteråt träffade hon Tony.
Julianne tände toalettlampan och mitt på golvet stod en grönrandig groda och stirrade hungrigt på henne. Hon öppnade ytterdörren för att släppa ut den välnärda paddan och utanför hängde det en flera decimeter lång gecko runt den runda dörrknoppen. Den försökte ta sig in i bungalown och hon var tvungen att stänga dörren, försiktigt så att reptilens huvud inte fastnade mellan dörren och karmen. Julianne var inte här för att döda ödlor.
Efter en stund öppnade hon dörren igen och grodan skuttade genast ut. Det var som en överenskommelse. Julianne stängde dörren och vände sig om mot fotändan av sängen där hon hade placerat en av handdukarna som skulle suga åt sig av det droppande vattnet som föll ner på lakanet. En spindel höll på att klättra ner på en tråd från taket.
Tar det här aldrig slut?
Julianne hade legat i åtskilliga timmar på ett liggunderlag i en skreva på kullarna ovanför postkontoret, som egentligen var en fasad och därför faktiskt utgjorde själva byn, en by som inte syntes på någon karta. Hon såg postmästaren gå med raska kliv in på kontoret som hade den enda internetförbindelsen på en radie av flera mil.
Hon riktar bazookan och spränger utedasset bredvid huvudbyggnaden. Postmästaren springer ut i det brunaktiga regnet som faller ner över honom. Utan usb-minnet i handen, konstaterar Julianne belåtet och laddar med en ny granat. Den här gången spränger hon det tillfälligt obemannade postkontoret. Meddelandet kommer inte att nå mottagaren. I alla fall inte i tid.
Julianne hällde kemiskt ren bensin över öronpluggarna, och de tunna handskarna hon hade burit det senaste dygnet, tände på med en bic och gjorde sin reträtt. Hennes 250-kubikare startade på första kicken. Det enda postmästaren skulle höra under den närmaste timmen var ett ringande tjut i öronen efter granatexplosionerna. Hon var klädd som en turist och vid en ytlig kontroll fanns det inga spår av hennes tidigare förehavanden. Och hon kunde vägarna här. Hon hade en ny uppsättning kläder längre fram och då skulle hon bränna de gamla, och liggunderlaget. Motorcykeln, som hon hade köpt av samme tystlåtne leverantör som hade försett henne med bazookan, utan så mycket som att ställa en fråga, skulle hon dumpa ner i floden längre fram. Om allt gick väl skulle hon träffa Tony redan imorgon.
