Songkran
Det var ett vattenkrig som pågick i tre dagar och det var inget dåligt krig heller. Det var vattenkaskader från vattenhinkar, vattenbössor, vattenballonger och vattenslangar som öste över dig när du gav dig ut på gatorna i Vangvieng. Jag bar pengarna i en plastficka och varje gång jag kom tillbaka till rummet var det som att jag hade stått i en dusch med en stark stråle smattrande över mig.
Det var Songkran, vattenfestivalen, som också var den asiatiska nyårsfesten. Jag bytte om och gick ut på stan för att köpa en biljett härifrån och strax var jag lika blöt igen – ”Happy new year!” skrek folk och sprutade skrattande ner mig. Och det var inte bara barnen, de vuxna deltog lika ivrigt i leken, om inte ännu ivrigare. Det betydde tydligen tur att få en spann vatten hälld över sig och det förde lycka för det kommande året. Jag hoppades att det var sant för i så fall hade i alla fall jag fått min beskärda del av lyckönskningar för ett bra tag framöver.
Jag kunde inte fatta att jag hade stannat kvar i Vangvieng i över två veckor, men det var en plats med trevliga omgivningar och jag hade cyklat en mountainbike ut på landet, förbi små butiker som sålde laoitiska basvaror som öl, cigaretter, sprit, ris och kött, och jag kom i samspråk med glatt välkomnande, leende lokalbor som gärna ville öva sin engelska; jag cyklade på djungelstigar och längs risfält och jag betalade inträde för att se en sevärdhet med det romantiskt klingande namnet The Blue Lagoon. Men det var ingen lagun, det var en krok i en flod, och vattnet var inte blått, det var brungrönt. Av någon anledning verkade det just därför ännu mer exotiskt.
Lurad, hahahaa!
Det fanns ett rep fastbundet i en gren över floden så att man kunde svinga sig ut och hoppa ner i det grumliga, sakta flytande vattnet. Men jag hade sett 50-talsfilmen Monstret i den gröna lagunen, så jag lät bli.
Så, dagarna hade gått snabbt, som vanligt, och när jag tog bussen till Udonthani på den thailändska sidan om gränsen, kändes det som att det var rätt tid att röra på sig.
I Udonthani var vattenterrorn ännu mer hysterisk. Folk stod i klungor längs gatorna med hundralitersbehållare som de öste ur över förbipasserande och de bilar som sakta körde förbi, gatorna var i det närmaste tilltäppta av alla SUV:ar med flaken fullastade med glada festprissar med en hink med vatten i ena handen och en flaska sprit i den andra, och de verkade också ha outsinliga resurser med vatten att försvara sig med.
Det fanns något djupt mänskligt över den glädje som denna kollektiva yra framkallade. Jag hade min utsiktspunkt från tredje våningen på balkongen till rummet som blickade ner över en fyrvägskorsning. Det kändes som ett ganska bra ställe just nu.
Udonthani var huvudstaden med en kvarts miljon invånare i Isaanprovinsen i nordöstra Thailand, nära gränsen till Laos, och den fattigaste delen av landet. Den har också ett isolerat läge med sin nattlånga tågresa till Bangkok där det, så vitt jag vet, inte finns så mycket att se längs vägen förutom de vidsträckta risfält som utgör regionens huvudnäring.
Det isolerade läget var kanske det som alla de över tiotusen expats som bodde i staden med sina lokala fruar och flickvänner trivdes med. Det fanns en hel del västerländska äldre män med unga kvinnor vid sin sida och jag tänkte att kärleken kanske inte alltid gick i båda riktningarna. Men det finns kanske olika sorters kärlek?
Jag tyckte om den här staden för den hade en vänlig atmosfär och med sitt urbana landsbygdsliv liknade den ingenting annat jag har sett i det här landet tidigare, och det påminde mig ännu en gång om vilka olika upplevelser Thailand ständigt bjuder på.
Jag gick med min väska genom kvällsmarknaden som sprakade av glitter och ljus. Jag tog en öl på en bar som ägdes av en norrman. En av barflickorna frågade mig: ”Where you going?”
”Bangkok.”
”Jag tycker inte om Bangkok. Det är för hett. Och för mycket människor.”
”Har du varit där?”
”Nej.”
En annan barflicka sa: ”Så du är på väg till Bangkok?”
”Ja.”
”Jag tycker inte om Bangkok. Det är för hett. Och för mycket människor.”
”Har du varit där?”
”Ja.”
Kanske hade de båda glada unga damerna vid något tillfälle haft ett samtal om Bangkok?
En engelsman reste sig, tittade på min väska och såg beklagande ut: ”Time to go, hey?”
Sedan tog jag sovtåget genom natten mot huvudstaden. Imorgon skulle jag träffa min gode vän Ola som jag har känt sedan lågstadiet.
