osmoala

I saw a ghost behind the door
When the kids were coming home from the war, wow wow wow
With broken dreams and nothing more
I heard a woman singing her song
And it was good and warm and strong, wow wow wow
She made me cry, I don’t know why

This is My Life – Kim Larsen


Cox hade sällan skrattat så mycket som när han hade druckit den där papaya-shaken i Vangvieng han blev bjuden på. Vad var det i den egentligen? Han skulle precis berätta om sin nästa fantastiska idé för den vackra sydkoreanska kvinnan som satt bredvid honom och han vände mig mot henne, men det fanns ingen där. Han var ensam. Men han hade också en ständig känsla av att det fanns någon annan runtomkring honom hela tiden. Hon visade sig vara någon slags följeslagare och hon fanns med Cox vart han än gick. Men hon hade inte så mycket att göra för tillfället, sa hon.  
   ”Du är rätt okay, just nu.”
   ”Tack ska du ha” sa Cox och han menade det också.
   ”You are most welcome.”
   ”Ser du alltid ut såhär?”
   ”Nej. Jag kan ta olika former, men nu har jag den här skepnaden – det är såhär du ser mig just nu.” Cox kunde inte titta rakt på henne men han såg henne tydligt i ögonvrån. Det var en blek och tanig, ljushårig kvinna och fast han visste att hon inte var på riktigt var han ändå just nu övertygad om att hon fanns här någonstans, runtomkring honom. Han spolade, tvättade händerna och satte sig hos paret vid det runda bordet vid receptionen på guest houset.
   Cox gav mannen pengar och han återvände inom kort med två välkylda Beerlao. De frågade Cox om han ville spela en sång. Han körde några av sina bästa låtar. Men takten – det fanns tusen sätt att spela en låt på och han kunde inte bestämma sig för vilken variant han skulle välja, så han lade ner det hela, och istället underhöll de varandra med småprat, för de talade flytande engelska – eller var det Cox som plötsligt kunde flytande laotiska?
   ”Du verkar så glad”, sa värdinnan och log.
   ”Javisst. Jag håller på med en ny låt och jag är glad för den påminner mig om något roligt”, ljög Cox. Cox var inte i underhållningsbranschen.
   Frode, norrmannen, kom och satte sig. Cox hade följt med honom och hans sällskap i en tuk-tuk en bit uppströms längs floden tidigare där det pågick ett hejdundrande party.  

Varje bar försökte överträffa de övriga med den ena större musikanläggningen efter den andra, folk kastade sig ut i floden med rep fasthängda i trädgrenarna och de satte sig på bänkar vid bord ute i vattnet som strömmade kring fötterna medan hinkarna med sprit och cola gick runt bordet. ”Jag ska också köpa en hink”, sa Cox i ett försök att göra rätt för sig men det var lönlöst för nu var det många hinkar i omlopp och det kom hela tiden fram ännu fler. ”Nej,” sa Frode, ”det behöver du ikke för det finnes nok för alla.”

Frode och kompani skulle vidare till någon bar men Cox var helt nöjd med att sitta här med paret som skötte om rummen. Senare skulle han träffa Arne från Norge, som drev det här stället, men just nu var han iväg på en egen runda runt byarna kring Vientiane. De tunga basarna från högtalarna dunkade fram en fyrtakt på ett behagligt avstånd, nere vid floden.
   Men senare gick Cox till floden nedanför sitt guest house i alla fall och han pratade med Joah som var kanadensare och drev ett ställe vid vattnet, Smile Bar.
   ”Jag var här för över två år sedan och jag kan inte förstå hur det här stället har förändrats.”
   ”Jag kan förstå det”, sa Joah. ”Jag har varit här i sju månader och det är mycket som har hänt bara på den tiden. Kom!” Han tog Cox ner till vattenbrynet och pekade på strandkanten.
   ”Stranden håller på att erodera. Nu är det lågvatten men under regnperioden sveper floden med sig mer och mer av den lösa sanden.”
   ”Vad händer i framtiden?”
   ”Barerna tvingas flytta högre upp, men floden kommer efter hela tiden.”
   ”Och det kinesiska dammbygget?”
   ”Ja… du ser ju själv. När vattnet kommer är det mycket som kommer på en gång och det sveper med sig mer och mer av stranden.”
   De gick tillbaka till baren där Joah hade den goda smaken att spela Red Hot Chili Peppers.  
   Cox tänkte köpa ännu en öl men Joahs kortklippta, lesbiska servitris med Londonaccent tog en tuschpenna, ritade ett smilemärke på hans handrygg och sträckte över en hink med sprit och Sprite. ”On the house”, sa hon vänligt.
   ”Tack ska du ha. Hur länge tänker du stanna här?”
   ”Jag vet inte. Kanske i flera år.” Hon pekade på en lokal kvinna med ett öppet och glatt ansikte som stod längre bak i baren och blandade drinkar. ”Jag är ihop med henne.”
   ”Good for you.”
   Vangvieng var en galen plats, tänkte Cox, med alla neonfärgade ljus, den på kvällarna uppskruvade musiken och horder av människor som ändå inte kände sig viktigare än att de kunde kosta på sig att vara hyggliga mot varandra. Och då var det ändå lågsäsong. Sist han var här var han inte helt imponerad av den hysteriska atmosfären, men just nu älskade han det här stället.

”I heard Vangvieng is a crazy place”, sa Irina.
   ”Well, it is. Men nu är det lågsäsong så det är lite lugnare.”
   De hade rest från Luang Prabang i en minibuss, nerför bergen och nu satt de på liggdynorna på en av restaurangerna i Vangvieng och högg in på sina hamburgare.
   ”Mmmm, gott!” sa Irina.
   ”Ja, visst är det? Jag har tänkt på den här hamburgaren hela dan på bussen från Luang Prabang.”
   Irina fnissade till. ”I believe you.”
   Det var nämligen så att maten i Vangvieng var billigare och godare än på många andra ställen i Laos och för en tjugulapp fick du en cheeseburger med knapriga klyftpotatis som du inte ens kunde fantisera kring om du inte hade varit här tidigare.
   Irina var från Italien, från ön Elba, där hon drev en bar under sommarmånaderna.
   ”Det var dit dom landsförvisade Napoleon innan han flydde och sedan satte dom honom på Sankta Helena.”
   ”Okay. Outside of Tuscany?” Cox hade ingen aning. Han gissade.
   ”Yes, that´s where it is. Ten miles off the coast.”
   Irina nådde Cox kanske upp till nyckelbenen, hon hade en fast blick och behagliga ansiktsdrag, men hon kunde pressa samman läpparna när hon var trött eller hungrig, som för att förhindra ett av de där italienska vulkanutbrotten som hennes landsmän är kända för. Hon hade åkt på en motorcykel som hon hade hyrt, i flera veckor, ensam i norra Vietnam. Hon sa:
   ”Ingen som jag träffade längs vägen trodde att jag skulle klara av det. Men jag är van att köra motorcykel och jag ger mig ut i öknarna i Egypten och campar vid sanddynerna. Jag är van att ta hand om mig själv.”
   ”Jag tror dig.” Cox kände sig plötsligt trött. Du behöver inte bevisa något för mig.
   På storbildsskärmen var det Family Guy på hög volym. De andra restaurangerna körde fortfarande repriser av Friends.
   ”Så, du gillar att köra motorcykel? Kör du omkring på Elba? Är det inte en ganska liten ö?”
   ”Jo. Det finns bara trettio kilometer med vägar. Om man inte kör off road. I have to be careful sometimes.”
   Nu hände det något på Family Guy och de unga restauranggästerna skrattade hysteriskt. Irina skakade menande på huvudet. ”Varför stannar dom inte hemma om dom ändå bara tänker glo på tv hela tiden?”
   ”Yeah. I´m a Simpsons guy myself.”
   ”My brother is too”, sa Irina och suckade. De låg på dynorna. De hade ätit sig in i ett komaliknande tillstånd. Kanske tyckte hon inte om The Simpsons? Cox var förvånad, men det spelade ingen roll – eller var det just det det gjorde? Hur som helst; Cox såg inte mycket av henne sedan efteråt, och när han gjorde det såg hon alltid stressad ut. Hon hade sagt att hon aldrig hade varit så länge som här. I hela tre dagar. ”Innan, på den här resan, har jag bara stannat en natt på varje ställe.”

Arne, norrmannen som ägde guest houset, kom tillbaka. Han startade varje morgon med ett par rejäla öl och fram emot lunch gick han över till Tiger-whisky som han köpte för ungefär sex svenska kronor för en helpava. Sedan satt han och skrek efter de unga kvinnorna som gick förbi på gatan i flip-flops och han ropade grafiskt detaljerade beskrivningar efter dem kring vad han ville göra med dem. Arne skrattade så han kiknade och vände sig om och nöp Cox hårt i örsnibben. ”Det är ju så det är!”
   Cox log lite artigt. Det var kanske dags att söka sig ett annat boende om han tänkte stanna kvar i Vangvieng i några dagar till. Och han saknade Julianne. Men hon var ute på ett uppdrag.