Tony
Det var inte så konstigt att det ibland öste ner störtskurar eftersom vi fortfarande var inne i regnperioden. Det här var Pattya och jag tog mina tiokilometerspromenader längs Beach Road på morgnarna då det fortfarande var hyggligt svalt och det brukade sällan regna före tolv. Noi sov som vanligt och hon gick aldrig upp före två på eftermiddagen.
Det hände att jag gick till Tonys restaurang efter promenaden. Den låg på baksidan av Prima Place där jag hade ett rum för 600 baht natten.
Han kom från Australien, från Sydney, hans lokala fru stod i köket och stekte fried rice och Tony satt och underhöll gästerna med en aldrig sinande svada. Det här var en man med en fantastisk energi och han skrattade kanske helst av allt hela dagarna, utom när han styrde och ställde med sina glada fru. Och nu var han allvarlig. Han viskade till mig:
”Dom där grabbarna från Nigeria har ingen aning om vad som väntar på dom.”
Det satt ett par afrikanska pojkar vid bordet intill.
”These guys have overstayed their visas for three months” förklarade Tony.
”Polisen har ögonen på dom. Dom säljer droger. Jag känner immigrationspolisen. Jag säljer hembränt till dom. Ja, polisen köper min hembrända sprit. Och vet du hur jag får tag i det?”
”Jag tror inte att jag vill veta...”
”Okay. But these guys will be busted in one or two days.”
”Berätta hur du får tag i den hembrända spriten...”
”Ja. Jag ska berätta för dig, men du måste hålla det som en hemlighet...”
Och det kom en och annan polis ibland och satte sig vid vårt bord för en öl och en cigarett. Det var trevliga män, och de gjorde upp sina affärer med Tony och jag lyssnade på vad de sysslade med. Det var en intim affär, och det var en märklig business som pågick där.
Jag kunde gå tillbaka till Noi, väcka upp henne med sweet mango och färskpressad apelsinjuice, och när jag försökte berätta vad jag just hade varit med om, som rent skvaller alltså, tittade hon helt oförstående på mig och vägrade äta på mangon. Fast hon drack på den färskpressade apelsinen, som en eftergift. Hon kanske inte trodde att jag var riktigt klok? Och tänk om hon hade rätt? Hon behövde kanske åka tillbaka till Bangkok så att jag kunde lyssna på Tonys konspirationshistorier i fred?
Noi tog bussen hem efter två dagar. Kanske var det hon som inte orkade med mig, eller så var det jag som inte orkade med henne. Jag ringde Kita.
”Jag kommer om en timme”, sa hon.
”Bra. Jag ser fram emot det,” sa jag och ställde mig i duschen.
