osmoala

Chauffören i minibussen tryckte ner sin tunga fot i omkörningsfilen med den hett dallrande asfalten hela vägen upp till Pattaya. Man kunde vara glad att det inte hände fler olyckor för trafiken var intensiv och det handlade ibland om centimetrar i marginaler.
   Det var något med själva resandet med resandet som inte alltid var sådär jättekul; transportsträckorna utgjorde ett tidsödande och utmattande företag - ändå var Thailand en väloljad turistmaskin och det var lättare att ta sig mellan de intressanta ställena här, för en billig peng, än kanske någon annanstans i världen - så, när jag kom till ett trevligt ställe ville jag gärna stanna ett tag. 
   Själv visste jag egentligen inte hur trevligt Pattaya var, för det var länge sedan och då, på den tiden, reste jag med två andra som redan hade varit här tidigare, så vi stannade bara en natt och sedan tog vi båten ut till ön som bara ligger tjugo minuter ut, från piren.        
  
Peter och jag checkade in på ett trevligt hotell på en bakgata nära stranden, barerna, restaurangerna och några av dessa gigantiska shopping-centra som låg i närheten, och vi fick stora rum – och med kylskåp dessutom!
   Det kändes bra efter en vecka i en bungalow att ligga på sängen och torka till efter en varm dusch med både AC:n och fläkten på fullt ös zappande mellan sexti kanaler, tills jag hittade science fiction channel, och där låg jag sedan och tuggade på chips med chilismak. Och ville du ha mer fanns det dygnet runt öppna Seven Eleven runt hörnet.
   Efter att ha sovit i ett par timmar gick jag ner på gatan och åt en kebab. Jag satte mig på en av barerna ut mot gatan. Bakom disken satt det minst femton lättklädda kvinnor, och jag var fortfarande trött efter resan så jag trodde att de var servitriser allihop, men de var inte servitriser allihop. Peter kom förbi, vi gick runt på några av gatorna och sedan gick vi tillbaka till hotellet. Jag gick och lade mig, och sov i tio timmar.

Det var så varmt att det slog lock för öronen. Man kunde ha stekt ett ägg på stenbordet på verandan. Men vi hade redan ätit frukost – en gigantisk buffé för tjugo spänn.     
   På stranden var det fullt ös och det var en lång strand; det var solstolar, parashooting och vattenskotrar till uthyrning, och det gick hur många ryssar som helst på strandpromenaden. Männen bar på tjocka guldkedjor och kvinnorna på frikostigt med smink.
   ”De nyrika ryssarna har köpt upp en massa hotell här, och en massa shopping-centra också”, sa Peter. ”Det finns till och med en lokal rysk TV-kanal i Pattaya.”
   Jag tog ett dopp i havet och vi gick vidare.
   “It’s another fucking paradise”, sa Peter, “but it’s also a little bit like hell – so I like it.”
   “Det var väldigt vad du var uppåt idag?”
   Det är min födelsedag idag. And I don’t like it.”
   “Grattis! Hur mycket är det?”
   "Trettifyra.”

Peter köpte whisky och cola och vi satte oss på verandan. När solen försvann bakom hustaken och det började mörkna blev det också lite svalare, men inte mycket.
   Peter berättade att han hade tränat kinesisk kampsport i åtta år.
   ”Vad heter den?”
   “Den heter Wing Tsun. Det är en kombination av olika stilar.”
   ”Som Chuck Norris?”
   ”Nej, det är mer som Bruce Lee.”

På bargatorna gick det livat till: neonen pumpade i kapp med technon, de hårt sminkade kvinnorna i tops, hot pants och osannolikt höga stilettklackar ropade i kör efter oss, skrattande och vinkande; det såldes tröjor överallt som det stod ”Good guys go to heaven, bad guys go to Pattaya” på. 
   På en av strandbarerna fanns det en ring med två thaiboxare som körde igång.
   ”Dom bara markerar”, sa Peter, ”It’s a fucking show. Jag kan ta dom närsomhelst.”    

Vi flydde från den bländande hettan in på en luftkonditionerad sushirestaurang och tog för oss av buffén, och de små tallrikarna som kom framglidande på ett band med rätter vilka du själv tillagade i den gryta med kycklingsoppa som puttrade framför dig på bordet. Allt du kunde äta för en femtilapp - och sushin smakade som på Kama Sushi i Kalmar.
   Nästa gång vi flydde de kokande gatorna gick vi och såg Avatar i 3D. Det var en välgjord film full av detaljer kring framtida teknologi; det krävs en regissör som Cameron, som själv gillar science fiction för att skapa en illusion av trovärdighet i en framtidsvärld (och inte som den självgode John Woo och den torre träbocken Ben Affleck i Paycheck) - och det såg snyggt ut när utomplanetariska flygande insekter fyllde biosalongen.

Det kvittade hur mycket man på dagarna simmade i havet eller duschade för kroppen dröp ändå av svett efter två minuter; fläkten och luftkonditioneringen stod alltid på fullt i rummet, även när jag inte var där, och efter att ha varit ute ville man gärna kyla ner sig en stund innan man var redo för en ny sväng i denna superkommersialiserade stad, där solskenet magasinerades mellan husväggarna, och det var så vindstilla att det knappt fläktade ens vid havet.
   Och det var konstigt egentligen: jag märkte att jag hellre stannade på rummet på kvällarna och tittade på TV än deltog i partylivet. Det var som att hela stan var inriktad på konsumtion och yta; dagarna var för heta för att vara i solen och det var allt för lätt att söka svalka i affärskomplexen eller dröja kvar i det kalla rummet, och kvällarna var för hysteriska för att man skulle vilja ge sig ut.
   Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag började längta till Bangkok, och till området runt Merry V Guest House, för där fanns det i alla fall en oas av lugn och ro mitt i det larmande stadslivet.

Vi tog väskorna och jag skakade hand med Desmond och Richard, två londonbor som kom hit några veckor varje vinter. Desmond, eller Dezzie, som han kallade sig, stannade alltid på det här hotellet som ju ändå var hyfsat lugnt, på den här bakgatan. Han hade tipsat om en utmärkt engelsk frukost där man fick hela köret på tallriken, men det var något med baked white beans till frukost som jag inte kunde tycka tillhörde de kulinariska höjdpunkterna ens i engelsk kokkonst.
   Jag hade tidigare tyckt att de lokala, och turisterna verkade komma bra överens i den här stan. Men Richard berättade om hur det gick till när man hyrde en jet ski:
   ”När du kommer tillbaka vill dom ha betalt för skador som dom påstår att du har orsakat, och vill du inte betala tar dom dit polisen, och då måste du betala i alla fall – både till båtägaren, och till polisen.”
   Han kliade sig på sin flagnande kropp.
   ”Och om du hyr en skooter och står vid ett trafikljus och blir påkörd bakifrån av en lokal, måste du betala för både skadorna på skootern och bilen som körde på dig. För polisen säger att om du inte hade varit där hade det inte hänt in the first place. It´s all about money.”
   Jag vet inte vilken teori som är den mest riktiga, men vi sa hejdå på anglosaxarnas vis fulla av lovord och lyckönskningar, som ju är ett trevligt sätt att bekräfta varandra, och sedan tog Peter och jag den snabba minibussen till Bangkok.