osmoala

Kineserna firade nyår i en tre, fyra dagar och de har ett speciellt förhållande till fyrverkerierna. Denna, nästan barnsliga förtjusning i att aptera, tända, skjuta upp, smälla och njuta av de öronbedövande explosionerna kan bero på en stolthet hos kinesen över sin historiska uppfinning, men kanske visar den också på det lekfulla sinnelaget hos det annars hårt arbetande och ibland allvarliga folket.
   Vi baxade oss sakta genom folkmyllret på huvudgatan i Chinatown tills det tog stopp. Det fanns ingenstans att gå och alla poliser såg till att själva gatan var fri, men sidorna var tilltäppta av en jättepublik. De väntade på något. Det blev två stolar lediga på gatuserveringen och vi plöjde oss fram, satte oss och beställde Leo öl och knypplar med fläsk.
   Knypplarna smakade bra och ölen var kalla, och sedan åkte den hos folket så populära prinsessan av Thailand förbi, omgärdad av en, för att vara en kunglighet, minimal vakteskort och publiken jublade. Vimplarna vimplade och kamerorna blixtrade.
   När hon hade passerat tog det två minuter för de praktiska kineserna att förvandla gatan till en kvällsmarknad.
   Vi satt på trottoaren och tittade på folkvimlet. ”Jag gillar att titta på folk som går förbi”, sa Peter och tog en klunk på sin nyöppnade öl. En äldre kinesman kom fram och tog ölflaskan från Peter. ”Happy new year!” önskade han och vinglade iväg med Peters öl i handen. Det såg rätt kul ut.
   Peter han var rätt kul han också. Ibland kunde vi sitta tysta i långa stunder utan att behöva säga något. Samtidigt var han lättpratad med en knasig humor och en sprudlande fantasi, och vi kunde skruva varandras associationer till det absurdas gräns, och bortom.

Jag gick förbi för att kolla om Noi satt hos sin kompis som drev en nudelrestaurang. Noi var från Laos, hon hade den för laoitiska kvinnor typiskt lugna, nästan meditativa uppsynen, och hon fick mig alltid på gott humör. Hon var inte där. Jag kunde höra Bryan Ferry sjunga Love is a Drug.

Peter och jag satt hos May som drev den där lilla charmiga baren i en trång gränd mellan Khao San Road och gatan med hotellet vi bodde på, och där jag hade tillbringat några kvällar under mina tidigare besök i staden. ”Det här är min kompis från Koh Lanta”, sa May, ”han heter Kid.” Vi skakade hand och han såg inte direkt ut som något man ville möta i en trång gränd, fast det var ju precis vad jag gjorde. Kid var tatuerad från vristerna till pannan, och nitarna, bultarna och skruvarna satt i ansiktet, och örsnibbarna var utdragna till en halvdecimeters storlek av de svarta fat som han hade dekorerat dem med.
   ”Så du kommer från Sverige?” sa han. ”Jag kände Dregen från Backyard Babies när han var i Koh Lanta med sina föräldrar. Han var bara arton år då men han brukade smita iväg för han var kär i en lokal tjej, och han kom ofta och letade efter henne på den baren där jag jobbade.”
   ”Dregen?”
   “Ja. Och han var olycklig för han inte kunde få henne.”
   Sum var från Korea och hon snurrade till det rejält. Hon var bra full och när hon vände sig om kunde hon inte hitta sin grogghink, så hon beställde en ny. Sedan dök hennes första hink upp och då satt hon plötsligt med två.
   ”Jag har studerat medicin i Söul i fyra år”, sa hon och bjöd på sin grogg. ”Men nu tar jag en paus.” Hon snurrade iväg igen, vidare.
   May kom och satte sig. ”Vad tycker du om den där kvinnan som sitter där borta?” frågade han spjuveraktigt. Men han såg i och för sig alltid spjuveraktig ut.
   Jag tittade. “Hon ser ut att vara en vacker kvinna.” Jag menade det också, men May brast ut i ett gapskratt.
   ”Det är min syster. Men hon slog i huvudet när hon var liten, så hon kan varken höra eller prata.”
   Jag förstod inte riktigt vad som var så roligt i det hela. Jag studerade denna stiliga dam, med de långa benen draperade i pumps och en kort svart kjol med en topp som visade en slank kropp som delvis doldes av det långa håret som föll ner till midjan på henne. Hon såg ensam ut där hon satt för sig själv och inte kunde prata med någon.
   ”Det är bara det”, förklarade May, ”att hon är inte min syster – han är min bror.”
   Jag tittade igen. Tanken hade inte ens slagit mig.

När Peter och jag åt frukost i restaurangen på Merry V dök plötsligt Monica från de Fyratusen öarna upp och pratade en stund. ”Nu ska jag hitta ett hotell, men vi kanske ses senare?” Det var ett av de nästan osannolika möten som inträffade hela tiden när man var på resande fot.

Bangkok har en av världens största helgmarknader. Den består av 28 sektioner och när vi hade gått i sektion 16 som består av kläder var den så stor att vi var helt utmattade efteråt. ”What the fuck are we doing here?” frågade Peter retoriskt. ”I have to get out!”
   Vi tog flodbåten till Chinatown och kineserna firade fortfarande. På ett gatukök beställde vi jätteräkor, languster och något jag inte ens vet vad det heter. Maten kom in och vi sköljde ner med kall Leo och dagen började återfå sina färger – ja, här var det ju mest rött på grund av nyårsfirandet.
   ”Jag fick ett mail från Anita. Hon är i Thailand och ska till Koh Phangan, så jag funderar på att åka dit på vägen till Kuala Lumpur.”
   ”Good for you.” Anita var polskan som vi hade träffat i Luang Prabang och Peter hade redan gått och tänkt på henne alldeles för länge.
   Vi gick över till att prata om andra saker och efter en stund berättade Peter om hur hans kompisar brukade roa sig under sin fattiga barndom: ”Dom blåste upp grodor.”
   ”Blåste upp grodor?”
   ”Ja. Man tar en groda och blåser upp den i röven med ett sugrör, och sen när man släpper ner den i vattnet åker den iväg som en torped.”
   ”Vi var så fattiga att vi inte ens hade råd med sugrör.”

Jag hade varit iväg i nästan tre månader och det var som att själva tiden hade vikit undan. När jag tittade tillbaka var det som att spola tillbaka på en hypersnabb fjärrkontroll och de samlade upplevelserna under resan rymdes i ett enda gigantiskt ögonblick. Maria hade illustrerat tidens gång genom att knäppa med fingrarna: ”Time goes like this – you will see.” Hon hade rätt. Och Einstein hade rätt: När man färdas med ljusets hastighet står tiden stilla.
   Är det något jag ångrar under den här resan? Ja, att jag inte skickade några vykort. Jag är rädd för att skicka vykort, för jag vet aldrig vad jag ska skriva på dem.

Peter och jag gjorde en sista barrunda och festen pågick för fullt, och det skulle den göra länge till. Men det var kanske bra att för en gångs skull lämna kalaset när stämningen var på topp.
   Det var dags att åka hem.
   Så, ja, då gjorde jag det.