osmoala

Jag var en som en annan vampyr som hela tiden behövde nytt blod för att krafterna inte skulle börja sina. Jag menar det här om skriveriet.
   Det var kanske så här: Så länge jag träffade nya människor kom texterna till i stort sätt automatiskt, för jag formulerade dem i huvudet medan jag var ute och gick, åkte skooter eller satt på ett utecafé. Sedan handlade resten mer om en mekanisk överföring och det gick ofta ganska fort att skriva ner det hela på datorn.  
   Själva citaten var ryggraden i historierna – de måste vara exakta, annars var allt annat helt meningslöst. Alltså: nya människor gav mig energi att skriva och jag sög girigt i mig av vad de berättade. Och jag gjorde det som en annan blodsugare.
   Men i gengäld, fantiserade jag nu djärvt - gav jag dem evigt liv.

Därför fanns det inte så mycket att säga om Peter: vi hade rest mer eller mindre tillsammans i en månad - det var utmärkt, för den ene kunde vakta grejerna medan den andre gick på toaletten eller hämtade mer öl – och jag kände honom tillräckligt väl för att vi skulle ha hunnit skaffa oss en uppsättning interna skämt, skämt som för en utomstående var helt obegripliga.  
   Och även om man skulle, omständligt och med gott om tid, ha berättat om bakgrunden till lustigheterna, som ju byggde på gemensamma upplevelser under resans gång, hade roligheterna säkert låtit som riktiga fånerier.

”Any messages for me?”
   ”No”
   Tanja och jag hade fullständigt missat varandra i Phnom Penh. Det berodde på att de luriga lögnhalsarna i receptionen till mitt gästhus inte kunde, eller ville, organisera sig tillräckligt för att ens vidarebefordra ett skrivet meddelande till en gäst. När vi sedan fick kontakt via mailen var Tanja i Vietnam och jag i Sihanoukville, på Kambodjas solkust. Jag använde mig av det som mer och mer började bli Peters favorituttryck – ”Shit!”

”Welcome to paradise!”
   Vi satt på solstolarna på Serendipity Beach, Sihanoukville, med varsin Long Island Ice Tea och Jack med cola, tuggande på grillad bläckfisk. Det var världens kommers - medan en kille utan ben flätade armband åt oss passerade en tillsynes oändlig rad av erbjudanden om massage, hårborttagning, pedikyr, frukt, drycker och mat.
   ”I don’t like paradise – I prefer hell”, sa Peter och flinade. Ibland var jag inte helt säker om han skojade eller menade allvar. Kanske var det lite av varje.

I Koh Chang – jag var tillbaka på Lonely Beach! – var det högsäsong och hyddorna var dubbelt så dyra som för sex veckor sedan.
   ”You have to understand”, sa killen på Jae Gunn, där jag bodde senast, ursäktande, ”vi har högsäsong bara tre månader om året och då måste vi ta mer betalt.” Det var fullbokat i vilket fall som helst, så vi gick och frågade Kicki om hon visste nåt. Hon ringde till Alex. ”Alex har ett dubbelrum ledigt, vill ni ha det?”
   ”Vi vill ha två hyddor. Men ta det du, Peter, så går jag upp och kollar på Joy Cottage.”
   Jag gick upp till Joy Cottage, där jag brukade spela gitarr när jag var här senast. Ägaren skakade hand och såg glad ut.
   ”Det är fullt”, sa han, ”men du kan få bo i ett av de anställdas rum i natt, för han är i Bangkok.”
   Vi kollade in rummet. ”Hur mycket är det?”
   Han slog ut med armarna. ”Nothing.”
  
Nästa dag blev det två bungalows lediga på Ice House och vi flyttade in där. Det var en kort promenad in i djungeln men hyddorna kostade inte mer än fyrti spänn styck, och det var nära till stranden och kvällslivet, men ändå privat och ostört.  
   Det var lätt att återgå till den här flip-flopsläntrande stilen. Om jag i Muang Ngoi gick runt i mina runners, framåtlutad på tåspetsarna som en tennisspelare, gick jag här bakåtlutat igen, med svängande höfter och med raka ben som en travhäst.
   På kvällarna gick vi runt på ställena, och när vi satt på Joy Cottage och lyssnade på Ricki samlade jag mod, för det var länge sedan, köpte honom en öl och gav honom ett tecken. När han hade spelat klart presenterade han mig som en gammal kompis och mina händer dröp av svett. Jag gick upp på scenen och det var fullsatt, och jag hade egentligen inte spelat gitarr på sex veckor. Nervositeten släppte efter fem sekunder och jag spelade ett par låtar, och mellan låtarna klappade publiken för de var hyfsat entusiastiska ikväll. ”Vill ni ha mer?” ropade jag i micken och de ville ha mer. Jag spelade fem låtar och gick och satte mig hos Peter. Till och med han nickade gillande. Ägaren kom förbi och gjorde tummen upp. Jag kände mig i storform och vi drack ett par Sam Song med cola, och jag berättade för Peter om en teori som jag hade, som lätt kunde sammanfattas såhär:
   ”Människor som har roligt lever ett roligare liv.”
   Peter såg skeptisk ut. ”Ja, det är ju inte så djupt precis.”
   ”Men om jag säger att alla som inte håller med är trångsynt småaktiga och kritiskt negativa tråkmånsar, som inte har så kul i sina egna liv, in the first place?”
   Peter höll med om att det var en jättebra teori.
   Vi gick vidare till Stone Free Bar och jag lånade gitarren av kvällens underhållare, och körde ett par låtar till.  
   Det var roligt att vara tillbaka på Lonely Beach.