osmoala

Ch-ch-changes/ pretty soon you’re gonna get a little older/ time might change me/ but I can’t trace time – David Bowie

Om du så mycket som drömmer om att du kan slå mig är det bäst att du ber om ursäkt när du vaknar – Muhammad Ali


Jag kände mig oövervinnelig och det hade säkert en hel del att göra med det testosteron jag tog. Jag hade köpt en kur på apoteket och efter fyra dagar var det som att jag hade kört omkring med handbromsen åtdragen i åtskilliga år.
   Eftersom jag sov så gott på nätterna hade jag slopat eftermiddagssiestan. Jag var full av energi tack vare de röda gelekapslarna. Det var en på morgonen och en på kvällen, tillsammans 80 milligram om dagen. Det var inga hästdoser precis, jämfört med vad en del kroppsbyggare stoppar i sig, men jag kände tydligt av en förändring.
   Skillnaden var både fysisk och mental – jag gick min runda runt kvarteret på morgonen, det tog drygt en timme, och på hemvägen handlade jag sprödstekta kycklinglår med sticky rice som jag sköljde ner med apelsinjuice. Sedan var jag redo för gymet. Jag kände mig också av en mental effekt – den tillfälliga morgonbluesen, en seghet efter att ha vaknat flera gånger varje natt och som ibland fick mig att gärna ligga kvar och slumra till igen, försvann helt. Jag vaknade efter att ha sovit gott hela natten och studsade helt enkelt upp ur sängen.
   Nu är ju de Testo tabs som jag åt narkotikaklassade i Sverige medan de säljs öppet över disk på apoteken här. Jag vet inte vad jag ska säga om det hela – jag skötte mig rätt hyfsat; jag drack kanske en öl till middagen, men det hände också ibland på kvällarna att det blev några Sam Song med Chloe, Max, Robert eller Frank, i foajén eller på CU eller Happy Bar. Och jag kunde tycka att det var min egen sak om jag ville utsätta mig för en kur av de hormoner som min kropp idag kanske producerade mindre av jämfört med tidigare i livet. Jag kände mig helt enkelt mer levande än några dagar innan – jag var piggare, gladare och hade en mer optimistisk syn på mig själv, det liv jag levde, och på människorna som fanns runt omkring mig. Nu var ju det här i och för sig bara ett tillfälligt experiment, över några veckor. Men skillnaden var så märkbar att jag funderade på att ta upp detta med min husläkare när jag kom tillbaka till Sverige.


Tillbakablick, Kathmandu 1981:
   En månghövdad folkmassa på gatan runt geten. Djuret har satts på en stol som ska föreställa en tron. Det är festival till dödsgudinnan Kalis ära och de lokala tycks befinna sig i en transliknande extas. Jag banar mig fram för att se vad det är som händer och hamnar längst fram för den årliga ritualen. Två män håller fast offerdjuret och en tredje börjar skära halsen av den med en förskärare. Männen tar god tid på sig, getens gälla bräkande, dess desperata sparkande för att komma loss tycks egga åskådarna. Mannen med förskäraren hackar till slut på nackkotorna för att få loss huvudet från kroppen, det är blod överallt, han håller upp getskallen, likt en trofé i luften till publikens oförställda förtjusning som uttrycker sig i ett stegrande mässande och högljudda glädjerop. Kroppen rycker i kramaktiga spasmer en stund efteråt och det är först när den ligger ner helt stilla som männen släpper taget om den döda geten.


Jag pratade med Olivier på Happy Bar, en trevlig fransman som handlade med stenar och knivar. Han tog fram en kniv ur fickan. Den hade ett blad som var nio centimeter långt. Allt, inklusive skaftet, var i stål. ”Det är 396 lager med stål”, sade han och bad mig känna på den. ”Med den här kan du göra upp eld, för det bildas gnistor när du skrapar den mot järn.” Den var tyngre än den verkade, eggen var vass som ett rakblad och det var inte heller någon billig kniv. ”Den här kan du få för 180 euro. Men det finns mycket dyrare, med upp till 4200 lager, smyckade med ädelstenar. Dom kan kosta upp till 50000 euro.”
   Biljardbordet blev ledigt.
   ”Vill du spela pool?” frågade han.
   ”Visst.”
   Olivier satte upp spelet och jag sprängde med en kraftig stöt. Den vita studsade från bordet med en väldig fart och träffade Olivier, som stod vid kortändan rätt i skrevet. Hela baren skrattade och Olivier, med båda händerna över de ömmande mjukdelarna, skrattade mest av alla.

Ännu en visa run. Vi stannade i en by för en paus. Jag tog ut mina matrester och chauffören sa, ”Jaså du har redan ätit. Jag har inte ätit nåt för jag hann inte i morse.”
   ”Vill du att jag ska köpa nåt åt dig?”
   ”Ja, tack.”
   ”Vad vill du ha? Sticky rice?”
   ”Yes, good!”
   Jag köpte ris och kyckling men när jag kom tillbaka till bussen var chauffören borta. Han kom efter en stund och klappade sig belåtet på magen. ”Jag har redan ätit.”
  Bron mellan Thailand och Kambodja. Jag vände där för att checka in i Thailand igen. En ung kille sträckte fram sin hand.
   ”Give me five bath. I’m hungry.”
   ”You want to eat?”
   ”Yes.”
   ”Here.” Jag gav honom plastpåsen med ris och kyckling för sextio bath.
   ”Thank you.”
   Han förde samman händerna och tog emot maten. Men han verkade varken hungrig, undernärd eller särskilt tacksam. Han hade förmodligen velat ha pengarna istället. Jag gick tillbaka till den thailändska tullen och tittade bakåt. Killen stod där med plastpåsen i ena handen och den andra utsträckt mot de turister som kom gående. Jag undrade vilken fras han körde med nu. Han insåg nog själv att det inte var någon vidare affärsidé, som Svenne skulle ha sagt, att stå med en matkasse i näven och tigga pengar med ursäkten att han var hungrig.
   Minibuss till Mae Sae, över gränsen för ett femtondagarsvisum, och sedan tillbaka till Chiang Mai. Jag åkte sju på morgonen och var tillbaka halv sex på kvällen. Det var inte ens hälften så fantastiskt som det låter.

Det kändes bra att sträcka ut kroppen på gymet efter att ha suttit i bussen hela dagen och jag körde ett svettpass. Sedan var jag både hungrig och törstig, så jag satte mig på L’Orchidee, den franska restaurangen nära hotellet och beställde en stor Leo och en blodig biffstek med pommes och rödvinssås. Det var en rejäl portion och det smakade suveränt. Maten kostade fyrtio kronor.
   Nästa dag, efter gymet och timmarna vid poolen, gick jag tillbaka till L’Orchidee för lördagsbuffén. Den där champagnepatén som smälte i munnen; den franska potatisgratängen; en luftig quiche lorraine som tycktes trotsa tyngdlagen; de tunna skivorna med biff, fläsk och kyckling som du själv stekte och kryddade; köttfärssåsen; grönsakerna, såserna – allt var utsökt. Buffén kostade också fyrtio kronor och jag åt tills jag trodde att jag skulle få en feberattack. Jag gick tillbaka till rummet och lade jag mig på sängen. Klockan var nio på kvällen. Jag ska bara vila en liten stund. Jag vaknade. Klockan var halv tio nästa morgon.


Tillbakablick, Calcutta 1983:
   Jag går omkring i kvarteren bakom Howrah Station, den gigantiska järnvägsstationen, som visar upp den fattigaste slum jag någonsin har sett. Det ligger undernärda och sjuka och gamla människor på britsar i det starka solskenet, med tomma ögon, som skelett med torrt skinn över benknotorna. En gammal man som bara har några dagar kvar att leva försöker sträcka ut handen mot mig för en allmosa, men han orkar inte lyfta armen. Det spelar ingen roll. Jag har ändå ingenting att ge honom, för jag har redan gett bort alla pengar jag hade i fickorna. Den totala misären. Hinduismen med karmahjulet, som får människan att stå ut i hopp om en bättre pokerhand i nästa giv? Jag skäms.  Är det en plötslig insikt i livets tillfällighet och förgänglighet? Är det över min egen arrogans, den jag är och den blick jag ser med på det tålmodiga uthärdandet av detta helvete som det inte finns någon väg ut ifrån, utom i döden? Jag vet inte. I vilket fall – jag skulle senare inse att det var något hos mig som förändrades den där dagen.


Jag satt i foajén. Robert kom och satte sig. Han var från Texas men hade rest runt i världen i många år. Han hade en svart hårpiska i nacken och trots att han närmade sig de sextio var han senig i kroppen som en thaiboxare. Han gick på ett lokalt gym. Robert sa:
   ”Idag är det söndag, så gymet är stängt. Idag ska jag bara ta det lugnt.”
   ”Idag är det torsdag.”
   ”Really?”
   ”Yeah.”
   Robert checkade sin klocka.
   ”Oh, you’re right.” Han skakade på huvudet och för ett ögonblick såg han lite orolig ut: ”I must be losing it.”
   Robert var en rolig figur och han berättade historier om sina resor som fick mig att skaka av skratt. 
   Chloe kom in och hon hade träningsskorna på fötterna. Hon satte sig.
   ”Jag har varit på massage”, sa hon. ”Internal massage.”
   Vad i helvete betyder det? Internal massage, har det med inälvorna att göra? Hade jag tänkt högt?
   ”Jo, det stämmer”, sa Chloe. Jag hade tydligen tänkt högt. ”Dom klämmer på din mage och kollar efter hur du mår inombords. Dom känner efter hur din mage mår, och dina njurar och din lever. Det kan vara smärtsamt för dom kör in armbågen i magen på dig, men efteråt känner man sig fullständigt avslappnad.”
   ”Min mamma är utbildad massös, men hon har aldrig berättat för mig om inälvsmassage.”
   ”Jag tror att det är en asiatisk grej.”
   Jag berättade om en annan asiatisk grej.
   ”De lokala verkar så harmoniska jämfört med västvärldens befolkning. Kanske beror det på att barnen växer upp runt föräldrarna, de är med hela tiden i vardagen och på festerna. Asiaterna har inte institutionaliserat barnuppfostran eller äldrevård som vi gör hemma, utan familjen är alltid i centrum. Det är kanske därför som alla, och inte minst de unga, verkar så glada och lättsamma. Det har kanske med familjen att göra? Och buddismen.”
   ”Det är inte alltid det är så”, svarade Chloe. ”Jag pratade med en fransman som körde scooter och hamnade i ytterkanterna av staden. Han stannade för att fråga om vägen och plötsligt hade han en pistol riktad mot huvudet.”


Tillbakablick, Sydney 1984:
   Den fyrfiliga gatan ner mot hamnen. Jag hör tjutande bromsar och tittar upp. En gammal vithårig man har gett sig ut på ett övergångsställe utan att se taxin som försöker panikbromsa från sjuttio till noll på två sekunder. Det är för sent. Några meter från mig slår taxin in i den gamle mannen som lyfter från gatan, seglar i luften, rak som en skyltdocka under ett förfärat ögonblick där tiden tycks stå helt stilla. Han landar i asfalten med bakhuvudet först. Det hörs ett otäckt poppande ljud när den gamle vithårige mannen krossar skallen mot gatan. Det låter som en imploderande glödlampa.


Det var mycket de här dagarna och veckorna i Chiang Mai som handlade om kvalitet hellre än kvantitet. Jag är inte så bra på att jämföra platser och upplevelser, att, så att säga rangordna dem på första och andra plats – typ, det här är ett bra ställe men det där var bättre. Men Chiang Mai hade helt klart sina förtjänster. Det var lätt att leva här när man visste vad man skulle göra med all den lediga tid som genomsyrade våra liv. Inte för att jag tillbringade dagarna med den ena aktiviteten efter den andra, det har jag aldrig gjort. Men det var inte heller det viktiga – jag gjorde det jag ville och inte det jag kände att jag behövde göra. Det hände att jag inte gjorde någonting – jag läste kanske i en bok i några timmar och sedan, när jag lade den åt sidan fanns staden där med alla sina löften och möjligheter, inom räckhåll för en promenad med flip flops eller runners på fötterna. Det räckte gott och väl. Just nu.

Chloe kände det kanske likadant för hon var inte precis en kollektiv typ. Kanske var det det enda vi hade gemensamt. Utom att vi brukade fylla i varandras meningar, och ingen av oss var mycket för att planera våra dagar. Hon var vacker och hon sprakade av liv, männen runt poolen vid gymet samlades runt henne som gamar runt ett byte och hon skrattade och strålade, men hon var en självständig dam som gick sin egen väg, och hon tog sina långa promenader på egen hand.
   Jag sa det till henne en kväll när vi delade på en flaska Sang Som på CU Bar:
   ”Du är så social och ändå verkar du trivas gott i ditt eget sällskap.”
   ”I do. Vad annars finns det där om du inte står ut med dig själv?”
   Det var Tom, Richard och Scott som lirade. De körde alltid samma repertoar och snart skulle jag kunna låtarna utantill. Ou fyllde på våra drinkar och Max och Harmony satte sig vid vårt bord. Harmony var Max dotter, hon hade korsat datumgränsen från USA två dagar innan och hennes jet lag fick henne att vända på dygnet – hon var som piggast sent på kvällen och hon sov hela dagarna. Hon var också en ganska rolig typ med en knasig humor och hon fnittrade glatt åt mina usla skämt.
   ”This guy is from Finland – that´s a Finnish joke”, brukade Max säga. ”Ibland sitter han och skriver på sin blogg och jag vet inte riktigt vad det är han skriver om.”
   ”Vardagliga saker. Det är egentligen mer som en enmansföreställning”, förklarade jag. ”Jag menar, att det bara är en som läser det. Och det är jag.”