osmoala

Det är bara tråkiga människor som är muntra vid frukosten – Oscar Wilde


Jag tar hissen upp till fjärde våningen på det fyrstjärniga hotellet Centara Duangtawan och betalar månadsavgiften för träningsanläggningen.
   Hur var det nu Chloe sade att man gjorde?

Chloe sade: ”Dom har inte medlemskort, utan dom tar dina fingeravtryck och när du checkar in trycker du tummen mot en platta.”
   ”Well, det visar i alla fall att du inte är efterlyst. Du sätter dit tummen, en massa röda lampor börjar blinka…”
   ”…Och det är sirener som tjuter…”
   Vi tyckte att det var lite småkul, men så var vi också lite fulla.
   Chloe berättade att hon tränade nästan varje dag.
   ”Jag är hyperenergisk”, konstaterade hon. Nu visade hon inte på tecken på hypomani, maniskhet eller någon känd bokstavskombination, utan verkade helt enkelt tillhöra den skara av människor som tycks ha ett extra överskott av naturlig energi, vilket får dem, när de väl upptäcker möjligheterna, att vilja vara fria och oberoende, röra på sig och upptäcka nya saker. Hon var inne på yoga, hon dök och hon var lättsam, smart och hon hade ett knasigt sinne för humor.
   ”Du träffar en hel del hyperenergiska människor när du är ute och reser”, svarade jag. ”Dom flesta är framåtlutade och sociala. Det är kanske därför dom reser.”
   ”Ja, jag vet. Jag träffade min mamma för några veckor sedan i Skottland, och hon klagade på att grannen hade parkerat sin bil lite för långt till vänster, för nära hennes parkeringsruta.”
   ”Varje gång jag börjar bli sån vet jag att det är dags att ge sig iväg.”    

Det var nyårsafton och vi satt utanför foajén på Nuanpranee, hotellet där jag hade bott i tre veckor nu. Chloe hade kommit för några dagar sedan. Dang skötte om barbequen, och de marinerade grillspetten spred sina dofter av fläsk, nöt, ananas, lök och paprika.  
   ”Jag bor alltid här när jag kommer till Chiang Mai”, sade Chloe och tog en klunk Chang. Hon var fransyska men hade bott i Skottland i många år.
   ”Fast jag har tillbringat varje vinter i Sydostasien de senaste fem åren. Men jag hamnar alltid i Chiang Mai till slut.”
   ”Jag vet vad du menar. Jag kom hit för att stanna en vecka och jag är fortfarande kvar. Och jag tänker stanna ett tag till.”
   ”Det är det som händer med människor när de kommer hit. Folk blir kvar. Chiang Mai grows on people.”

Himlen var fylld av alla rispapperslyktor, det var hundratals av dem, och de steg högre och högre, samtidigt som det kom nya, och sedan drev de sakta i nordvästlig riktning. De såg ut som stjärnor på himlen.
   ”Det är som att vara på en fjärran planet, där stjärnorna är så mycket närmare”, sade jag. Jag drack isad Sang Som med cola. Kanske var det drinken som satte min fantasi i rörelse:
   ”Och dom där…”, nu kom det ännu en armada av risballonger, uppvärmda av de vaxljus som fick dem att lyfta, seglande över hotelltaket, ”ser ut som utomjordiska stridskepp på ett fientligt uppdrag, redo att anfalla när som helst.”
   ”Vet du”, sade Chloe, ”det var exakt min tanke, precis innan du sa det.”
   Vi tuggade belåtet på de saftiga grillspetten och jag frågade Dang:
   ”Dang, skickade du upp någon risballong ikväll?” Jag hade hört att detta var en tradition som hade sin början just här i Chiang Mai.
   ”Nej.” Dang skakade på huvudet. ”Från början var det en nyårstradition att skicka upp en ballong – om det var något dåligt som hade hänt under året skrev du på en papperslapp vad som hade hänt och hur du önskade att framtiden skulle bli. Sedan skickade du upp pappersbiten med ballongen. Det var ett sätt att lämna det tråkiga bakom sig och börja om på nytt, med en bön som man skickade upp till himlen. Idag är det bara ett mode.”
   ”Ett mode?”
   ”Ja. Alla gör det. Det är inte kul längre.”
   ”Så, du har inget dåligt som har hänt dig under året?”
   ”Inte tillräckligt för att skicka upp en ballong.”

Jack och Candy kom och satte sig. Det var ett roligt och lättsamt par, och de hade rest tillräckligt i världen för att inte ta vare sig själva eller andra på sådär jättestort allvar.
   Det var kul att sitta runt grillen med de här glada människorna.
   När klockan närmade sig tolv sprang vi plötsligt runt i trapporna och korridorerna på hotellet, upp och ner, ner och upp, ledda av Dang, med Jack, Candy, Chloe och mig i hälarna, med drinkar i händerna, och vi tittade hänfört åt alla håll från fönster och balkonger på fyrverkerierna som kreverade med magnifika magnesiumexplositioner i skyn. Vi kramade varandra och pussade på kinden och önskade varandra gott nytt år!

Chloe skulle upp tidigt för ett träningspass, Jack skulle gå och lägga sig, han skulle snart somna så han hörde inte när Candy senare bultade på dörren för att komma in, utan hon fick ta hjälp av receptionen för att bli insläppt på rummet.          
   Själv gick jag till CU Bar, Max anslöt och han var på ett strålande humör, han hade varit på en härlig fest med några kompisar. Jag lyfte ner en gitarr från väggen, de som kunde spela stämde in och vi spelade tillsammans nästan ända fram till morgonen.


Jag trycker tummen mot den lilla röda plattan och får tillgång till träningscentret. Solen skiner på solstolarna som ligger utlagda runt den L-formade poolen.
   Men först ska jag träna lite.
   Hur var det man gjorde nu igen?