Tony Cox på nya äventyr
Tony Cox gick in på Centara Duangtawan.
Träningsvärken kändes som att ha blivit överkörd av en buss.
Trots att han bar en sliten blå T-shirt med en trött gecko på bröstet och ett par avklippta, nötta och fransiga jeans, plagg som ihop förmodligen fick honom att se ut som att han föregående natt hade sovit i en soptunna, stod de båda dörrmännen med ett brett smil och välkomnade honom med sammanfattade handflator i brösthöjd till en hälsning och sade, Welcome, sir! och How are you, sir?
Cox tog hissen upp till fjärde våningen på det tjugufyra våningar höga hotellet som syntes på långt håll när du gick ner längs Loi Khro Road, gatan med alla de små barerna, och det verkade inte spela någon roll att han gick där varje dag – någonstans borde de väl känna igen honom, och att han alltid vänligt tackade nej? – för de glada flickorna ropade alltid, Savadee kaa, massaggeee..?
Cox kände att han behövde den här semestern eftersom det senaste uppdraget nästan hade kostat honom livet. Han hade gjort upp med ett gäng utomjordingar i Phuket tidigare i år och det hade lämnat honom själsligt mörbultad i flera månader. Han hade klarat sig tack vare sin kollega Hallén som med sina vita armar och ben hade avvärjt attacken och fått utomjordingarna att tro att de bara var ett par vanliga semesterfirare på jakt efter förlustelser i Patong.
Det var inte alls ett så lätt jobb att bekämpa konspiratörer, varken internationella eller intergalaktiska, som Tony Cox hade trott när han en gång värvades av Kommissionen. Tvärtom. Man fick jobba runt klockan och betalningen stod inte alls i proportion till den energi du var tvungen att avsätta för ett uppdrag.
Hursomhelst, Cox var inte den förste att klaga – jobbet hade sina fördelar. Han fick till exempel rekrytera egna agenter för tillfälliga missioner, och Cox valde gärna vackra kvinnor för spionuppdragen. För, det är allmänt känt att kvinnor har tusentals års rutin av att förföra, lura och bemästra de män som är enfaldiga nog att tro att de kan kontrollera kvinnan för sina egna syften, medan det egentligen är kvinnan som använder mannen för sina egna.
Cox tänkte på Helén med det blonda håret. Hon med det där spjuveraktiga glittret i ögonen som om hon alltid tänkte på något roligt, och det lättsamma leendet som fick dig att tro att du hade att göra med en människa som inte tog något som helst på allvar. Men Cox hade sett Helén när det hettade till i en stressad situation – hennes blick och kroppshållning förändrades, från att spela bimbo blev hon professionell, det gick lika snabbt som att knäppa med fingrarna – hon fokuserade och gick in i rollen; hon delade ut order och gjorde det hon gjorde, sitt jobb, och hon var nu plötsligt en helt annan människa än sekunden innan. Hon gick på som en livgivande Terminator, en som tänker – terminate death – ingen ska komma här och dö på mitt pass!
Helén var alltid lika iskall när hon räddade livet på en människa.
Så gör proffs, tänkte Cox. Och han blev alltid lika häpen när Helén sedan efteråt – medan hans eget hjärta fortfarande pumpade ett överskott av blod och med en hjärna som gick på stressat högvarv – varvade ner som om ingenting hade hänt och frågade saker som: ”Är det på tre eller fyra drag som man kan göra schackmatt?”
Men, hon skulle förmodligen tacka nej. Det här jobbet att jaga efter konspiratörer hade alldeles för dåliga arbetstider, för långa, utmattande resor och det var, som sagt, också för dåligt betalt.
Sedan efteråt. Cox gick in med boken i handen – det var en märklig bok förresten, men så hade han tydligen lyckats plocka upp en del märkliga historier på sistone. I det verkliga livet var alla han träffade mänskligt hyggliga och nyfiket lyhörda, men böckerna som han läste var fulla av egensinniga, självförhärligande typer, och inte så sällan var de ondsinta psykopater. Det fanns inga som helst duvungar i någon av de tryckta historierna. Han läste Kisaeng av Marc Olden och Ecstasy av Irvine Welsh. Alla tycktes var ute efter något.
Han hade läst i en timme vid poolen för att koppla av från det där intensiva passet med axlar och triceps på gymet.
Cox kände sig tillfreds med tillvaron. Han hade gjort det till en rutin att sova gott, äta gott, träna och förnöja sig – idag hade han varit på bio och sett The Girl With the Dragoon Tattoo. Han gick genom den lyxiga träningsanläggningen mot omklädningsrummet. Han kände sig lite som James Bond.
Bastun nu. Det satt två feta medelålders asiater i bastun. Cox kände igen dem. Det var Blofeld och Goldfinger. De hade mirakulöst nog klarat sig undan Bonds vassa mördarhand. De hade båda plastikopererat sig till ett asiatiskt utseende och färgat sina kroppar för att smälta in bland befolkningen här i länderna i Bortre Indien.
Eftersom Cox var västerlänning växlade de genast över till thailändska så att han inte skulle förstå vad de diskuterade.
Men, de kunde inte lura Tony Cox. Med stigande förvåning lyssnade han till deras lömska planer, och det var endast med den yttersta viljeansträngning som Cox lyckades låta bli att hälla en hel hink med vatten över de heta bastustenarna i förhoppning att de här skurkarnas plastiska ansikten skulle smälta och avslöja vilka de egentligen var.
Här satt de, bockade av, bokade nya tider, och Goldfinger sade att han hade en väska med falska amerikanska hundradollarsedlar gjorda på de nya originalplåtarna i en väska som var inlåst i skåpet i omklädningsrummet. Ett smakprov. De båda männen lämnade bastun. De tänkte gå vidare med sina ondskefulla planer att ruinera den amerikanska dollarn.
Jisses, de här grabbarna lever verkligen fortfarande kvar i det kalla kriget.
Cox skulle bli tvungen att ringa ett par samtal för att avstyra ännu en världsomfattande konspiration.
Men, först…
Cox hällde en hel hink med vatten på de heta bastustenarna vilket fick aggregatet att explodera som en handgranat. Rekylen kom från taket och fick hans axlar och rygg att knottra sig. Cox suckade av välbehag. Han hade tränat i många år med världens tuffaste bastubadare – det var finnarna.
Det kom in en medelålders asiat med en handduk virad runt midjan. Han satte sig, tog av sig handduken och började andas in i tyget med korta, häftiga stötar. Cox räknade tyst för sig själv. Han var imponerad över asiatens uthållighet.
Mannen satt i bastun i exakt nitton sekunder.
