osmoala

Jag minns det som igår, när Luci kom in i mitt liv.
   Ja, det var ju faktiskt igår.
   Hennes nötbruna hud, de mjukt rundade höfterna och det klingande skrattet när jag senare smekte hennes långa smäckra hals… Jag hade aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet – det var ett självbedrägeri och en illusion för obotliga romantiker tänkte jag men jag hade fel, för jag visste genast när jag såg henne att det var hon och ingen annan.

Det hände inte så sällan att när jag knappade ner min lilla text att jag visste precis vad jag skulle skriva, eller, i alla fall, jag hade oftast själva ramen i huvudet. Det gjorde att när jag höll på med en mening var jag redan inne i nästa, jag låg så att säga före det jag formulerade på datorn just i stunden. När jag hade ett riktigt flyt var det som ett halvhypnotiskt transtillstånd och det gick lekande lätt att få ihop en sida. Men, mitt i alltihop kunde det komma in en flyktig association som skapade ett brus i överföringen mellan tanken och fingrarna och jag skrev något som inte hörde hemma där.
   ”Det var lite märkligt”, sa jag till Max. ”Jag skickade en text där jag skrev att jag åkte upp till Mae Sae och korsade gränsen till Kambodja. Varför skrev jag Kambodja och inte Burma? Min dotter kanske läser det, hon har varit i de här krokarna och hon måste tro att jag har tappat förståndet.”
   ”That’s why she doesn’t come here”, konstaterade Max. ”She knows that you finally lost it.”
   ”Yeah. And she’s propably right.”
   ”Går du fortfarande på det där testosteronet?”
   ”Nej, jag slutade. Jag samlade så mycket vatten i kroppen att jag kände mig som Michelingubben.”
   Vi låg vid poolen, det var hett men vattnet var kallt och det var bara att dyka i då och då för lite svalka.  
   ”Har ni Star Trek på svensk tv?” frågade Max apropå ingenting. ”Har du sett dom med dom stora öronen?”
   ”Du menar Spock och grabbarna?”
   ”Nej, dom är vulcans. Jag menar dom riktigt fula typerna, dom kallas farangis. Those are the real mean motherfuckers.”    
   Farang betyder utlänning på thailändska och det var gott om oss här i Chiang Mai. Det fanns grupper med amerikanare, tyskar, fransmän och finnar, och alla hängde på sina olika barer. Ja, finnarna, de hängde ju på alla barer.

”Varje gång min mamma ser en mörkhyad person ringer hon FBI” berättade Robert. ”Hon är 89 år och tror på det hon ser på nyheterna, Al Qaida och allt det där. Alla mörkhyade är muslimer för henne och första gången hon ringde dök det upp ett SWAT-team. Det visade sig vara några mexikaner.”
   ”I Texas?”
   ”Ja, utanför Austin.”  
   ”Det finns kanske inte så många muslimer i Texas?” undrade Harmony.
   ”Det finns några. Men dom håller en väldigt låg profil.”

Jag gick och satte mig på La Villa, en italiensk restaurang där pizzorna bakades i en vedeldad stenugn och beställde en deg med tonfisk och extra oregano till bordet. En tyska kom fram och svepte till sig ströaren med oregano. ”Kan jag ta den här?”
   ”Javisst. Lämnar du tillbaka den sen?” undrade jag med ett frågande leende.
   ”Yes of course, of course I can”, svarade hon förnärmat och knyckte på nacken.
   Det var en lättkränkt tysk.

Frank var också tysk men han var allt annat än lättkränkt. Han var en glad filur och han pratade hela tiden om de thailändska kvinnorna. Han skaffade sig snabbt en lokal flickvän för tusen bath om dagen, Frank såg förälskad ut och de hängde på Happy Bar.  Men tredje kvällen satt hon i hörnet av bardisken och grät för sig själv. Frank vände ryggen till henne, han spelade biljard, skojade och skrattade och bjöd på en drink från sin hela med Sang Som. Han sa:
   ”Allt var jättebra men nu berättade hon att hennes mamma måste till sjukhus och hon har inga pengar att betala för operationen.”
   Det var en klassiker. En farang träffar en lokal dam och efter ett tag måste mamman eller någon nära släkting till sjukhus och det finns inga pengar.
   ”Det där har du hört tio gånger innan.”
   ”Hundra gånger.” Nästa dag hade han skaffat sig en ny flickvän.
   Jag pratade med Bernt, en annan tysk, som stod i baren. Han var en pensionerad biltekniker.  
   ”Jag har varit i Finland. Vi brukade åka till Kemi för att testköra Ford på vintrarna.”
   Han var en trevlig man och han plirade vänligt mot mig bakom sina runda professorsglasögon, men han luktade som om han hade skitit ner sig.
   Står du här och luktar skit, gubbe? Nej, det sa jag inte. Jag måste härifrån. Jag vände på huvudet men Max var upptagen i ett samtal med en kanadensare. Mem, servitrisen hade inte så mycket att göra just nu så vi tog ett parti biljard och jag var tacksam över att lämna bardisken. Jag var i högform och krossade allt motstånd i ett par partier och sedan började jag tappa koncentrationen och det var lika bra att ta en paus. Kanadensaren tog över min kö och jag satte mig hos Max.
   ”Vill du höra om den ledsnaste dagen i mitt liv?” frågade han.
   ”Är det en kort historia?”
   ”När jag bodde i Guatemala hade jag en pick up som jag brukade köra omkring grejer i. Jag var på väg upp till en liten stad uppe i bergen när jag blev stoppad av en militärpatrull. Dom slet ut mig ur bilen, tryckte mitt ansikte i asfalten och riktade en pistol mot mitt huvud. Dom kunde ha skjutit mig hur lätt som helst, men jag hade en kaffebryggare i bilen och jag sa: ´är det inte bättre att istället för att ni skjuter mig att jag bjuder er pojkar på en kopp kaffe?´ och dom sa okay. Sedan när jag kom upp till byn var hela torget fullt av blod. Militären hade varit där och dödat alla männen.” 
   ”Varför?”
   ”Smugglare”, svarade Max kryptiskt.
   Plötsligt blev det liv vid biljardbordet. Kanadensaren skällde ut Mem över någon regel. Om motståndaren sänker den vita ger det vanligtvis två stötar, men här är det free ball – en stöt men man kan placera bollen var som helst på bordet. Kanadensaren var ursinnig över en simpel regel i ett spel som vi mer betraktade som en lek. ”Du kan dra åt helvete! Ni kan alla dra åt helvete!” Max skakade på huvudet och vispade med fingret mot tinningen och servitriserna tyckte att det var pinsamt, som de lokala alltid gör när någon tappar ansiktet.    

Max och jag satt i foajén och larvade oss med Dangs ukulele och snart hade vi snickrat ihop en låt. Frank skulle aldrig förstå att den handlade om honom. Lika bra att jag skriver ner den innan jag glömmer den. Den heter Everybody’s Friend.

 G                    C
 She is always on my mind
      G                          C
The sweetest girl that you can find
      G                    C
I’m looking for her everywhere
D        C       G
Where is she now?

She told me something yesterday
I can’t believe what she would say
I’m looking for her anyway
Where is she now?

                  C           D     G         
She says: I love you yes I do
   C            D       G
Believe me that is true
      C         D                   G          Em
But till you show me some money again
      C      D       G
I’m everybody’s friend

I’m running round from place to place
But nowhere I can see her face
I’m looking for a single trace
Where is she now?

They say she’s walking down the soy
Together with some farang boy
I’m looking for her everywhere
Where is she now?

I love you yes I do…


Jag kom tillbaka till hotellet. Max och Harmony satt i foajén. ”Var är hon?” frågade Max.
   ”Hon ligger på sängen.”
   ”Hämta hit henne så vi får titta på henne.”
   Jag kom ut och jag höll Luci i handen. De applåderade och Max utbrast beundrande: ”What a beauty!”
   Det var roligt att höra för jag var glad över min nya ukulele.