Om Tonys nattliga flygfärder
Now when the rain is over
With people getting closer
The boardwalk in the sun
Hey, ain’t we having fun?
You think the rain is over
But the war is getting closer
I hear it come from you
Do you think it’s true?
Tony Cox drömde att han kunde flyga. Det gjorde han ganska ofta nu för tiden, kanske två eller tre nätter i veckan. Han flög över städerna, upplysta av tusentals ljus och han kunde förflytta sig med tankens hastighet från en plats till en annan. Det var kul ibland, men det kostade på hans krafter. Allra bäst tyckte han om att sakta glida över människorna och tjuvlyssna till deras samtal. Dels sparade det på hans energi, men också för att det aldrig var någon som lade märke till honom.
Han var osynlig.
Tony mindes så väl första gången han blev medveten om sin förmåga att lämna kroppen under sina nattliga transtillstånd. Han kände sig fullständigt vaken då, det var till och med som att hans sinnen var mer skärpta än annars; han uppmärksammade allt som pågick runt omkring honom och han blev förvånad över att de fysikaliska lagarna tillfälligt kunde sättas ur spel.
Det hände samma natt som USA inledde en bombraid mot Bagdad, den 16 januari 1991.
Han hörde om bombningarna på radion när han på natten satt vid köksbordet i huset där han bodde med sin familj och läste Lars Gyllenstens Nattliga invokationer eftersom han inte kunde sova. Han gick och lade sig klockan halv tre och somnade snabbt bara för att vakna efter en stund eftersom han var täppt i näsan och behövde snyta sig. Han gick ner för trapporna till badrummet, in genom den öppna dörren och sträckte ut handen för att tända belysningen och upptäckte att hans hand gick rakt genom väggen. I samma stund började han sakta stiga upp från golvet, tills hans huvud nuddade vid taket. Han sjönk sakta ner tillbaka på den mjuka mattan och den kändes som bomull under hans fötter. Plötsligt insåg han att hans kropp låg och sov på övervåningen och han kunde inte begripa hur han samtidigt kunde stå härnere och förgäves försöka tända badrumsbelysningen?
Det hela var mycket märkligt.
Samtidigt kände han sig lugn inombords, fylld av en stillhet som stod i skarp kontrast till den känsla av frustration och vanmakt han hade känt en stund innan när han hade lyssnat på extrasändningarna på radion.
Och, han var inte så lite nyfiken på vad som skulle komma att hända härnäst.
Inspirerad av barndomens serietidningar med Stålmannen sträckte Tony ut höger näve och flög ut ur badrummet, gjorde en runda ut i tv-rummet och sedan in i köket. Köket var för litet för en lika elegant sväng som han nyss hade utfört i den sammanbyggda delen med vardagsrummet och matsalen, så han gjorde en 180-graderssväng, hängande i luften mellan köksbordet och taklampan, och flög ut igen. Han landade på fötterna, gick genom den stängda dörren nerför källartrappan och ställde sig i gillestugan. Han leviterade genom gillestugans tak genom golvet till vardagsrummet och vidare upp genom taket till sovrummet. Han ställde sig och tittade förundrat på sin sambo och på sig själv. Båda låg fridfullt utsträckta i sängen. Tony kunde höra sin egen kropp snarka.
Nästa dag frågade han henne: ”Hörde du att jag snarkade inatt?”
”Ja. Jag vaknade av att du snarkade, och du som aldrig brukar snarka annars. Men – hur kan d u veta att du snarkade?”
Tony flög från Sihanoukville i natten, längs stranden, från Serendipity, över Ochheuteal och vidare till Otres. Det var bara ett fåtal barer öppna så här dags och det var ganska tomt med folk.
Längs strandpromenaden var det enstaka par på väg tillbaka till sina hotell. Det var inte så sällan västerländska män hand i hand med yngre kambodjanska damer i korta kjolar och höga klackar. Tony såg en skugga komma sakta flygande mot honom, längs strandlinjen. Det var en kvinna. De stirrade häpet på varandra för ett ögonblick, stannade upp och landade med fötterna i den mjuka sanden.
”Jag trodde att jag var den enda som kunde göra det här.”
”Jag också.”
”Jag kan se dig.”
”Och jag kan se dig.”
”Jag heter Tony.”
”Jag heter Julianne.”
”Då antar jag att vi i alla fall har en sak gemensamt”, sa Tony Cox.
