osmoala

The trees that whisper in the evening
Carried away by a moonlight shadow
Sing a song of sorrow and grieving
Carried away by a moonlight shadow
All she saw was a silhouette of a gun
Far away on the other side
He was shot six times by a man on the run
And she couldn't find how to push through

Moonlight Shadow – Cat Stevens

 
”Jag åkte ut på en båtutflykt och när vi stannade till hoppade alla i vattnet och det gjorde jag också.” 
   Sokum var från Sydkorea och han var den trevligaste och öppnaste personen jag hittills hade träffat från det östasiatiska, tekniskt och ekonomiskt expansiva landet. En och annan hade antingen varit nedlåtande skitstövlar, som han som jobbade ett kort tag för en elektronikbutik i Kalmar, eller de som helt och hållet gick upp i sina egna grupper med så lite kontakt med omvärlden som möjligt.
   Och, Sokum kunde skratta åt sig själv:
   ”Det är bara det att jag inte kan simma.”
   ”Du kan inte simma och ändå hoppade du i på djupt vatten?”
   ”Ja. Alla såg ut ha så kul när dom flöt omkring båten. Det verkade så lätt, men det var inte så lätt. Jag märkte det.”
   ”Hur gick det?”
   ”Well, jag kom upp till ytan igen och lyckades få tag i stegen till båten – hahahaa!”
   ”Hahahaa!” ekade Ross och jag i kör. Han var en rätt kul kille, den här Sokum.
   ”Hade du ingen flytväst?”
   ”Nej, jag trodde inte att det behövdes här.”
   Sokum gick iväg för att hämta sin plånbok för vi skulle gå på en liten krogrunda.
   ”Tur att han inte var uppe i ett flygplan med en massa fallskärmshoppare”, sa Ross.
   Sedan slog Sokum oss i biljard, eller, jag har för mig att jag i alla fall vann ett parti.

När regnen hade avtagit blev det plötsligt bedövande varmt. Vi satt och flämtade på verandan och ingenting som vi drack verkade kallt nog för att kyla ner våra kroppar som strömmade av svettfloder från nacken och neråt.
   ”Jag önskar att dom hade 7Eleven här för då kunde man i alla fall gå in där för lite kall luft”, sa Ross.
   ”Ja, ibland är det det bästa stället för en chill out. Det här är som Malaysia i maj.” Det kändes som att jag flöt ut över stolen som en annan amöba.
   Det var bara hundra meter till stranden där det kanske blåste en bris. ”Men jag orkar knappt ta mig till rummet för en dusch”, sa Ross.
   Men vi tog oss till stranden och vi gick barfota. Det var för varmt för att ens ha flip flops på fötterna för de gled av dig hela tiden. Vi gick till Georgios ställe på Ochheuteal och tog ett stop öl för en halv dollar var. Jag köpte tio grillade havskräftor för tre dollar av en av kvinna på strandpromenaden och vi satte oss i de liggvänliga fåtöljerna mot havet och lät de skalade skaldjuren knastra köttigt i munnen.
   Jag berättade om Lana. ”Du vet den där otäcka ryska kvinnan med sin lilla dotter som bor på hotellet – hon pratade faktiskt med mig idag.”
   ”Jaså? Vad sa hon?”
   ”Hon hade köpt ett visum för sig och sin dotter till Thailand och hon betalade hundra dollar. Varför hon överhuvudtaget satte sig där vid bordet var för att jag satt med Dider och han är den enda hon har snackat med där. Så hon satte sig och försökte föra en konversation utan att spåra ur. Men, hon är arrogant och jag undrar hur hon är när hon är på riktigt dåligt humör?”
   ”Jag har sett hennes humör när hon stod i receptionen och skällde på killen i kassan, för allt, precis allt som var fel med hennes rum. Jag gick ut därifrån.”
   ”Jag sa att jag aldrig har betalat för ett visum till Thailand och hon sa att jag hade fel. När jag sa att det kanske var olika för olika nationaliteter gav hon till slut med sig och höll faktiskt med om att det kunde vara så. Men hon skulle kolla upp det på nätet.”
   ”Stackars barn.”
   ”Ja. Jag hör henne gråta ibland på kvällarna. Och när jag satt i restaurangen häromkvällen och spelade ukulele tittade hon fram nyfiket och ville komma fram och lyssna men mamman slet tag i henne igen. It’s sad and there’s nothing I can do.” Jag skulle i och för sig kunna försöka prata med mamman men det var oklart om jag kunde nå fram till henne. Jag skulle kunna göra ett försök. Men nästa dag var det omöjligt. Lana ignorerade allt och alla.

   Ross sa ingenting. Han tittade ut över stranden och promenadstråket, där kvinnorna kånkade på grillade delikatesser från havet, små flickor ledde blinda män på en tiggarrunda och gamlingar rullade omkring vuxna cp-skadade på rullsängar i hopp om ännu en allmosa. Det var en kontrasternas strand; dels var det vi som hade pengar, och vi förväntades konsumera – och sedan var det de som inte hade så gott pengar, men jag antar att de också ville konsumera.     
  
Ross berättade underhållande om sin gambianska flickvän och hur han blev tvungen att konvertera till islam för släktens skull. Jag skrattade gott åt hans utläggning om konverteringsceremonin.
   Men, det är kanske en annan historia?