Scenbyten
”Det är väl bara en massa hippies däruppe?” frågade jag Dang.
”Ja. Om du träffar en hippieflicka måste du först ta henne till dom heta källorna, för dom brukar aldrig bada.”
”Det finns en massa vildhundar i Pai”, sa Chloe. ”På dagarna är det ingen fara men när det är mörkt kan dom gå till anfall. Det var ett gäng runt oss och längre upp på gatan var det ännu ett gäng. Vi var tvungna att stoppa en scooter och fråga om vi kunde åka med. Jag är inte så lättskrämd, men då grät jag.”
Max sa: ”Det bästa är att låtsas plocka upp en sten från gatan, även om det inte finns någon. Dom har fått så många stenar kastade på sig så dom fattar vad det handlar om.”
”Och pepparspray?”
”Det kan funka.”
Så kunde det låta när vi satt i foajén och graviterade samman mellan våra aktiviteter och alla tycktes måna om att hålla en lättsam nivå på samtalen eftersom ingen verkade lida av den obehagliga vanan att försöka tvinga de andra att snacka uppåt.
Men jag åkte inte till Pai. De sa att det blev kallt på nätterna vid den här årstiden och jag hade vant mig vid det allt varmare klimatet här i Chiang Mai. Kanske senare.
Istället skulle jag nattåget till Bangkok.
Tiu var kanske den enda kvinnliga tuk tuk-föraren i hela Chiang Mai och hon brukade stå parkerad utanför Nuanpranee där jag bodde. Sedan i eftermiddags och en bra bit inpå kvällen hade hon supit upp sig på Leo fast hon visste att hon skulle ta mig till tåget. När hon frågade mig för femte gången vart hon skulle köra mig sa jag att det kanske var bättre om jag tog en tuk tuk på gatan. Hon skelade mot mig och sa, ”Är du okay?”
Robert bröt ut i ett gapskratt och jag kramade om honom och vi sa att vi hoppades att vi skulle träffas igen. Jag gick upp till CU Bar och tog adjö av Jeff och servitriserna och tackade för musiken. ”No”, sa Jeff, ”thank you!” Tiu körde upp sin tuk tuk bakom mig med Om, den lilla trubbnosiga kineshunden, i knät och sa: ”We go?” Hon styrde ut på gatan, rakt mot den mötande trafiken tills hon hittade en lucka till bron över vallgraven som omgärdade gamla stan. Jag höll i mig för jag var rädd för en plötslig smäll men Tiu körde sin tuk tuk bättre än hon kunde gå nu när hon var full, och hon tog mig genom enkelriktade smala gränder där det knappt fanns plats för hennes motorcykeltaxi och på tio minuter var vi framme. Hon vägrade ta emot några pengar men jag tryckte hundra bath i hennes hand och kramade om henne. När jag gick in på järnvägsstationen hörde jag Om skälla efter mig.
I Bangkok checkade jag in på Rambuttri Plaza och fick ett rum mittemot Ross. Vi gick upp på taket och solade oss vid poolen. Det var varmare än i Chiang Mai så vi gjorde som många andra, låg bara och flöt omkring i det ljumma vattnet.
Poolen var kanske arton meter lång.
”Skulle du kunna dyka härifrån och dit?”
”Vet du”, svarade Ross, ”Tidigare gjorde jag två såna här bassänglängder.”
Jag trodde honom eftersom han egentligen var en underdrifternas man.
”Så, gör det…”
”Det var länge sen.”
Jag kickade ut och simmade under vattnet bort till den motsatta sidan. Med lite träning skulle jag kunna göra samma vända tillbaka.
Vi lämnade badgrejerna på rummen, gick ut på gatan och tog varsin stor Leo. Den nya värmen fick mig att svettas kopiöst så vi gick tillbaka och upp till den andra poolen på hotelltaket. Solen tog starkare här än den någonsin gjorde i Chiang Mai.
Vi tog hissen ner från E-block. Det var ett stort hotell. Ross kollade klockan. ”Jag har lovat att träffa Doi i receptionen vid sjutiden. Men vi kanske ses senare.”
”Det är inte helt omöjligt, men jag ska ringa ett samtal. Om du ringer framåt åtta får vi ha en kod som berättar vad det är som gäller – ”Örnen har landat”.
Doi, Ross skyddsling, var en tjugunioårig lågmäld dam i receptionen på det här hotellet som Ross alltid bodde på när han var i Bangkok. Han hade känt henne i fyra år och han betalade för hennes universitetsutbildning. Det lät egentligen lite suspekt alltihop och även om jag trodde Ross om hans goda föresatser ville jag ha det bekräftat en gång för alla, så jag sa:
”Har du sex med henne?”
”No! Det skulle jag aldrig tänka på! Jag vill bara hjälpa henne att få ett decent life.”
Jag skulle tänka på det senare när jag låg med armar och ben sammankopplade ihop med Noi och hon sa att jag vill alltid leva tillsammans med dig.
”Säj inte så.”
”Varför?”
”För du kan inte lita på mig. Jag åker alltid vidare. I go, I go, I go.”
”Vart?”
”Kambodja.”
Vi låg i hennes lilla lägenhet där fläkten nästan alltid gick på högvarv och vi hade varit vakna hela natten. Vi duschade, klädde på oss och gick till 7Eleven. Jag kramade om henne och hennes läppar smakade körsbär.
”Jag ringer när jag är tillbaka.”
Jag tog min väska och gick iväg mot bussen till Koh Chang. Det var inte alltid lika roligt att vara den jag var. Jag behövde sova på saken. Jag gav Ross en valium och tog en själv. Bussen styrde söderut. Ikväll skulle vi träffa Magnus och Lotta på Lonely Beach.
