osmoala

Stranden var där.
   Och det var samma teknik som senast att döda myggorna, det var när de kröp längs väggen för annars var det nästan omöjligt att fånga dem i luften. 
   Men allt annat hade förändrats. Guest housen, barerna, restaurangerna. Och stranden hade också förändrats. Den höll på att erodera och slukas upp av havet. Restaurangägarna hade flyttat sina solstolar högre upp.
   ”Tjugo meter högre upp”, berättade Georgio.
   Han var grek och drev ett ställe på Ocheuteal Beach med ett helt gäng med solstolar som var riktade mot de kyliga vindar som blåste mot oss från havet. Jag hade läst i tidningarna på nätet att det hade regnat kraftigt här på solkusten i Kambodja.
   ”Är det därför det är så tomt?”
   ”Ja. Och den svaga euron.”
   Ross hade en teori om eurons framtid, att det skulle bli bättre om två år. ”Grekland kommer att klara sig när ni har blivit av med snyltarna vid makten. Och när ni har gått tillbaka till drachmer.” Han var inne på sin tredje Bacardi och coke. ”Men jag tror också att det blir ett tredje världskrig inom tio år.”
   ”Varför?”
   ”De afrikanska staterna som har gjort sig fria är i uppror och det fortsätter – kanske finns det bara två stater kvar i Nordafrika om tio år; Israel är ett problem och kan tänkas attackera Iran; Pakistan är granne med Iran och de vill ha oljan; det finns olika konflikthärdar som pyr och kanske behövs det en rejäl smäll för att kunna starta om på nytt.”  
   ”Starta om på nytt?”
   ”Ja. Det känns som att världen spinner vidare okontrollerat och det behövs något för att få världen på rätt axel igen. Och det kan bli ännu en finansiell kris i USA. Och dessutom – med den globala uppvärmningen i åtanke kan det vara en bra idé att investera i strandområden på Grönland för framtiden.”
   ”Har inte det här varit i omlopp ganska länge?”
   ”Hur menar du?”
   ”Idéerna om världens förestående undergång.” Jag berättade om Jagannah, den indiska myten om den gigantiska herrelösa vagnen som rymmer hela mänskligheten och som är på väg nerför en kulle. Det finns ett styrreglage på vagnen men olika grupper av människor, med sina sammanlagda krafter, lyckas bara tillfälligt styra det stora ekipaget. Och vagnen rullar allt fortare…
   Men, tänk om Ross hade rätt?  
   ”Hur länge har du varit här?” frågade jag Giorgio.
   ”Sex månader.”
   Det kändes som en lång tid här idag när restauranger ständigt bytte ägare och allt för många företagare antingen konkade eller drog iväg med pengarna utan att betala sina fordringsägare. Det var många som ville prova på det till synes lättsamma livet på Kambodjas solkust.

Ross och jag checkade in på Done Right på Otres Beach i varsin bungalow för tjugo dollar natten. Det var minst fem dollar för mycket för det här – en fläkt och kallvatten, och ett rum utan tv eller en uteplats och jag saknade Chiang Mai och Chloe och Max och Paul, Robert, Serverio, Nina, John, Mem, Ou och alla andra.
   ”Men du har ju stranden här.” sa Ross. Och, visst, stranden var okay, men nu blåste det snålvindar och hela havet var i uppror.    
   ”Det är aldrig som den minnesbild du hade innan”, konstaterade han torrt.
   Jag kunde inte komma på något originellt att säga så jag använde en gammal klyscha: ”Nej, man kan aldrig simma i samma flod två gånger.” Jag var trött. Vi var båda trötta.

Den första chauffören hade gasat och gasat igen, med en skrikande motor som han inte fattade ville ha en lugnare växel ibland så att oljan hann smörja kolvarna.   
   Föraren var på ett vresigt humör. ”Some fucking attitude this guy’s got” sa jag till kanadensaren intill mig. Han svarade mjäkigt:
   ”He’s only trying to do his job.”
   ”We all try. We’re all trying to do our jobs but you don’t need to show that kind of an attitude, because it sucks.” Jag var trött och bakis men jag fick rätt till slut.
   Motorn skar halvvägs till gränsen till Kambodja. Vi fick vänta på nästa buss och när vi äntligen hade checkat ut från Thailand – ännu tusen bath i böter för att ha stannat två dagar för länge – och kommit in i Kambodja, hade vår transport till Sihanoukville redan åkt och vi fick åka lokalbuss halvvägs till Phnom Penh innan bussen gjorde en tvärvändning och körde miltals tillbaka där vi äntligen svängde mot kusten, mot Sihanoukville.

Ross var förbannad redan från början på Done Right.
   ”Dom snackar med dig men dom snackar inte med mig. Det är som att jag är osynlig.”
   ”Jag känner dom sen förra året och dom snackar inte med mig heller, det är bara när jag frågar om något.”
   ”So, where is your dream girl?”
   Jag hade berättat för Ross om Julianne, en fantasifigur jag hade skapat i Bangkok och placerat här på Done Right eftersom hon var efterlyst av CIA och Interpol.
   ”She’s around somewhere. I’ll see her in my dreams.”
   ”It’s like a prison camp here”, sa Ross.
   Han hade rätt. Stället var omgärdat av en mur och ingången till restaurangen var lätt att hålla uppsikt över. Det var säkert bra säkerhetsmässigt men samtidigt kände vi oss iakttagna och kontrollerade. Det fanns en präktig och politiskt korrekt attityd här som jag hade svårt att ta in.    
   ”It shouldn’t be called Done Right, it should be called Done In”, konstaterade Ross.
   Iris jobbade här. Hon var från Österrike och hon var en konstnärligt lagd natur. Hon visade mig sin blogg och det var fullt med svartvita porträtt av ansikten och hennes texter var egensinniga, och hon var lite, men bara lite, tvetydig kring det här stället. Hon var bra.
   ”Du är en konstnär”, sa jag till henne.
   ”Thank you. Jag har alltid känt mig utanför. Det är kanske därför som jag passar in överallt och ingenstans.”
   Hon var blond och vacker och jag ville ta henne härifrån innan Done Right dödade hennes själ. Men Ross och jag betalade för våra rum och tog en tuk tuk till Serendipity Beach.
   Jag checkade in på Apple Guest House som låg vid en fyrvägskorsning och sedan satt vi där på verandan på andra våningen och tittade på bilarna och scootrarna som plöjde genom vattenpölarna, för plötsligt hade det börjat regna och det var ett skyfall som höll på i två dagar.

Vad var det nu igen som hände på Lonely Beach?
   Vi träffade Frank och Ricki som satt med var sin öl utanför Franks franska restaurang som han hade öppnat sedan jag var här senast.
   ”Men det är inget folk”, klagade Frank. Han gjorde en svepande gest med handen. ”Det är likadant överallt, det är tomt, inga turister i år.” Han hade rätt. Den lilla byn hade sjudit av liv bara ett år tidigare.
   ”Vad säger du Ricki?” frågade jag. Spelar du fortfarande på restaurangerna?”
   ”Nej. Det är dött, så barerna har inte råd att hålla sig med musiker.”
   Jag gick förbi Joy Cottage och ägaren hade en liten scen men det var lika tomt här som överallt annars. Det enda stället som hade folk på kvällarna var Stone Free Bar, som hade byggt ut och idag liknade det en vilda västern-saloon och banden avlöste varandra på kvällarna.
   Kicki bekräftade vad de flesta andra sa: ”Det är inte så mycket folk här i år.” Hon pekade: ”Och kylen har gått sönder.”
   ”Vad synd. Du som brukade ha de kallaste ölen på Lonely Beach.”
   ”Jag får den fixad imorgon. Är det nåt annat du vill ha?”
   ”Sang Som med coke, tack.” Hon hade en utmärkt uppkoppling så jag loggade in och läste Aftonbladet på nätet och nyheterna dominerades av snöstorm, blixthalka och vansinnesmord.    

Ross och jag letade efter Magnus och Lotta men det var lönlöst, de kunde vara var som helst. Så vi satte oss utanför Mini Mart där alla passerade förr eller senare, och mycket riktigt – efter ett tag kom de ledigt släntrande ner för den nylagda gatan från huvudvägen. Vi firade vårt glada återseende med Leo, Chang och Sang Som.
   Senare satt vi på Franks restaurang. ”Jag rekommenderar bläckfisken”, sa han. Vi tog bläckfisk allihop utom Ross som såg skeptisk ut och valde hamburgare istället. Han skulle få rätt. Frank kom ut ur köket efter en stund och sa:
   ”I’m sorry – personalen har slängt bläckfisken. Jag hade lagt den i en bytta med marinad och dom trodde att det var rester så dom skickade ut allt.”
   Det blev hamburgare och tjocka pommes till oss alla och det var säkert lika bra för det var en av de godaste hamburgare jag har ätit.  
   ”Magnus, hur är din hamburgare?” Han hade stirrat på den i två timmar.
   ”Jag är inte hungrig.”
   ”Det måste vara vätskebrist” sa Lotta. Jag visste inte hur det var med den saken för innan hade vi druckit ett antal stora Leo på raken. Men – den här värmen kunde göra saker med en under de första dagarna som man aldrig kunde vara riktigt beredd på. 
   Nästa dag låg vi vid deras pool och simmade omkring i det ljumma vattnet. Jag hoppade upp och satte mig vid kanten till poolen och såg inte det dike som låg precis bakom min rygg så när jag lutade mig tillbaka föll jag handlöst bakåt och slog i ryggen mot betongkanten ” – Aj, så in i helvete!”
   Lotta la på antibiotikasalva på såret och jag berättade om mina farhågor: ”Jag är rädd att ryggraden sväller upp och då kanske jag får svårt att gå.”
   ”Hahahaaa – men Osmo… det där är ju bara ett skrubbsår!”
   Vi tog en lastbilstaxi upp till nästa strand, tankade upp våra kontantkort på 7Eleven och satte oss och åt en buffé på ett uteställe.
   ”Hur tänker du göra i framtiden?” frågade Magnus mig. ”Ska du bara fortsätta att resa såhär varje vinter?”
   ”Jag vet inte.” För ett ögonblick önskade jag att jag visste. Ibland tänkte jag att det här livet var oansvarigt och egoistiskt, cyniskt och självförhärligande.
   ”Jag tänker inte på det just nu. Skål!”

På kvällen satt vi och svalkade oss utanför min bungalow med kalla drinkar. En spindel pilade snabbt upp för mitt ben. Den såg inte så farlig ut men det kunde jag inte alltid veta med de här små rackarna. Jag borstade bort den innan den hann krypa innanför mina shorts. Det var kanske ett tecken. Men sedan reste vi nästa dag till Kambodja, rakt in i regnet, Ross och jag.