Stormvarning
Jag skulle bli strandad på den här ön i flera dagar. Men inte än.
Eftersom det var så mycket som handlade om dykning här på Koh Tao blev jag förvånad när Sally berättade att hon inte dök.
”I don’t go out there”, sade hon, men hon såg glad ut i alla fall. Jag anade att vad hon än fokuserade på med sina glittrande ögon processades det hyfsat snabbt och fick henne att antingen skratta eller tänka till. Oftast verkade hon göra både och.
Phoenix Divers hade anordnat en fest på restaurangen bredvid dykcentrat. De var här, hela gänget av instruktörer och dykfantaster. Sally och jag spelade biljard. Hon hade skrattat åt mitt kvidande tidigare på eftermiddagen när George hällde peroxide på de skoskav som fenorna hade gett mig under dyken.
”Det är bara nu”, sade hon muntert likgiltig över mina plågor. ”Sedan läker det ihop av sig självt. Förhoppningsvis.”
Jag lyckades skjuta in åttan halvvägs under det första partiet men det kanske berodde på att jag var mer fokuserad på själva samtalet än på spelet. Hon var malaysiska men hade bott i Spanien och Frankrike i fem år där hon hade jobbat som modedesigner.
Hon ordnade upp kloten inför nästa parti.
”Senast bodde jag i Paris. Allt är så nytt där. I Asien är vi bra på att kopiera saker men i Europa handlar det om original. Nu håller jag på att starta upp något nytt här.”
Hon hade säkert rätt, fast det var ändå ganska bra kopior nuförtiden. I Thailand hade man till och med lyckats börja baka ganska goda pizzor.
”Du är en konstnär”, sade jag och sprängde. En av de tvåfärgade gick in. ”Jag tror på konsten. Jag tror att den gör folk till bättre människor.”
”Det finns ingen bättre känsla än när man känner att man kommer fram med något nytt.”
Hon var en hyfsad biljardspelare. Men, halvvägs genom det andra partiet var det hennes tur att sänka åttan i en av sidofickorna.
”Nu var det min tur”, sade hon och vi lade ifrån oss köerna. ”But every game is different.”
”Ja. Det har kanske aldrig spelats två exakt likadana spel i hela världshistorien. Och du gillar ju originalitet.”
”I do. Att designa kläder är inte bara min hobby – det är min passion.”
Jag trodde henne. Det var som att hon såg livet som en teaterscen, en scen med en rymlig garderob backstage, där det alltid fanns rätt kläder till rätt människor. Kläder som gärna bar hennes egen design.
De dök hela tiden. Claus var från Sverige, George från Grekland, Dez från Tyskland, Kim från Finland och Max var från Chiang Mai. De hade en sak gemensamt och det var att de förmodligen var lite galna allihop. De var äventyrare och sensationssökare, världen var den arena som utgjorde en ständig källa till nervkittlande upplevelser och de hade inte klarat av att stå mer än på sin höjd en halv förmiddag vid ett löpande band.
Max gick fram till baren och jag tittade ut över havet där månen målade en glittrande silvergata hela vägen fram till stranden några meter från bordet där vi satt. Han kom tillbaka med ett gäng stora Chang och ställde en framför mig.
Max berättade om cykelturer omkring i Europa och att hans resa genom USA med mountainbike tog fem månader.
”Jag gillar Colorado. Jag cyklade upp i bergen där. Jag gillar att hålla igång med olika aktiviteter – mountainbike och dykning är mina absoluta favoriter, och att utsätta min kropp för påfrestningar och olika tryck som finns, både nere under vattnet och uppe i bergen. Och jag anpassar mig snabbt.”
”Good for you, man!”
Han såg sig runt i lokalen och det satt några ljushåriga unga kvinnor några bord bort. De verkade uttråkade. Kanske hade de rest alldeles för länge. Eller alldeles för kort tid.
”Det är party och dom sitter där som några jävla skyltdockor. Jag ska snacka med dom”, sade Max och reste sig, och jag tittade igen över havet som alltid tyckes vara närvarande på den här lilla ön.
”Jag har bokat rum här en månad till”, sade Dez. ”Jag vill bli instruktör. Och jag gillar tropikerna.”
”Jag förstår vad du menar.”
Egentligen borde jag åka vidare, men jag var kvar. Kanske var det för att jag inte orkade packa ihop mina grejer. Eller kanske var det för att jag inte visste vart jag skulle åka. Det var i alla fall som det alltid var – när jag gillade ett ställe stannade jag kvar.
Det här stället hade sin charm, men jag hade tillbringat flera kvällar tidigare med olika människor på ett ställe några restauranger längre bort på stranden där det var eldkastarshower och ett tremannaband som försökte underhålla den kräsna publiken av backpackers så gott det gick, och jag kom ihåg vad Ross, Marius, Klaus och Sylvia sade, för de sade ungefär samma sak:
”Kolla publiken som sitter på kuddarna här på stranden! Dom bara sitter ner. Dom rör inte en min och de kan inte ens klappa efter att bandet har spelat en låt.”
Just nu spelade det energiska musikergänget en taktfast version av Talking Heads’ Psycho Killer.
Jag visste inte om det var de ständigt nya och fantastiska vyerna som gjorde en del travellers så blasé – speciellt om de reste snabbt från ställe till ställe – eller om de kanske var ständigt upptagna av att hålla masken inför varandra där de reste i sina grupper och hela tiden nötte på sig själva och på varandra.
Det spelade i alla fall ingen roll, för jag applåderade gärna även halvdana liveband för det kändes alltid bra att ge någon respons till de som var uppe på en scen och försökte underhålla folk.
Max kom tillbaka. ”They are boring”, sade han. ”They are really boring.”
Han slog sin flaska mot min och skådade ut över havet, månen och silvergatan.
”Jag dyker varje dag”, sade han och skrattade till över det komiska i det hela, ”Och när jag sover drömmer jag om ännu fler dyk”.
Vi satt på Crystal Bar på stranden och Chelsey väntade på att hennes film skulle köra igång. Hon var klar med sin kurs i undervattensvideo och hon hade under två månader här gjort totalt runt femtio dyk, mot mina blygsamma fem dyk, varav det första var i poolen.
”Jag åker imorgon”, sade hon. ”Vart åker du?”
”Jag är lite förvirrad. Just nu vet jag inte vart jag ska resa. Jag ville bara bli klar med dykkursen och nu har jag inga planer. Jag väntar på ett tecken.”
”Ett vad?”
”Ett tecken. Som visar mig vart jag ska åka.”
”Aha”, sade hon och skrattade till. Hon trodde förmodligen ännu mindre på tecken än vad jag gjorde.
”Well, jag kommer att vara i Phuket. Jag ska försöka få tag i dykjobb där.”
Hennes film körde igång på en storbildsskärm och hon hade fångat en del av det jag hade hunnit se där nere och mycket som jag inte hade hunnit se.
Jag hade sett koraller med sugliknande munnar som kollektivt och blixtsnabbt stängde igen sig när du sträckte handen mot dem.
Jag hade sett de färggranna angel fish som nyfiket kom fram och betraktade dig när du sakta rörde dig längs den bottensand där det kunde gömma sig en och annan stingrocka.
Men jag hade inte sett de där stingrockorna graciöst sväva fram i vattnet, eller flera av de stora fiskar som jag inte visste namnet på, som såg ut som om livet självt hade skapat dem mitt i en skrattsalva, där de kom fram och bligade mot kameran med sina stora, utbuktande ögon, där de hade befunnit sig härnere sedan urminnes tider, och nu tycktes de fundera kring själva frågan – vem är du?
När filmen var slut steg det en applådåska från publiken.
”Excellent”, sade jag. ”You did a really good job! Och jag gillar musiken.” Hon hade lagt Here Comes the Sun i slutet, när hon kommer upp till ytan igen.
”Thank you! Jag lade på lite Beatles och annat som jag gillar.”
Det kom fram dykare från hennes klubb och gratulerade. Hon fick ett diplom och det fotograferades. Det här var hennes kväll och hon strålade av glädje.
”Det finns en barbeque på nästa ställe om du vill följa med? Eller om du vill dricka öl?”
”Du åker imorgon bitti. Och jag åker snart. Vi skriver”, sade jag och viftade med fingrarna som kring ett tangentbord.
Jag gick hemåt och det var ingen på Phoenix så jag gick tillbaka till min hydda, och honsyrsorna gned sina vingar i staccato, geckoödlorna lät som småbarn på väg att lära sig prata och grodorna brölade som om de övade med korta stötar på det aboriginska blåsinstumentet didgeridoo.
Chelsey hade åkt till Phuket. Klaus och Sylvia hade flugit till Saigon. Janna hade åkt till Koh Lanta.
Och sedan blev det stormvarning och det var inga båtar som på flera dagar åkte mellan öarna eller fastlandet. Jag var fast här för tillfället, strandad på Koh Tao.
Men George sade, tillbakalutade där vi satt på Phoenix med varsin Heineken eftersom alla dyk var inställda idag på grund av de höga vågorna:
”Jag tror inte att det går någon nöd på oss här.”
Och det hade han rätt i. Det var hans födelsedag och Claus och Kim satt också här vid bordet. George bjöd på öl och tilltugg och det kom hela tiden fram människor och sade happy birthday!
Vi slog ihop våra flaskor med Heineken och jag sade, ”Happy holiday!”
För, om det var några som visste hur man kombinerar arbete med semester var det kanske just det här levnadsglada gänget – de tog dagen som den kom, och en stormvarning gav ett utmärkt tillfälle att fira ännu en födelsedag i tropikerna. En av många som ännu skulle komma.
Sedan när jag vaknade en morgon hade regnet upphört, vinden hade mojnat, båtarna gick igen, och plötsligt visste jag precis vart jag ville åka.
