Regnskur
Jag låg behagligt utsträckt med slumrande ögon i min bekväma hydda på AC Resort och läste i en roman av Dean Koontz, The Darkest Evening of the Year.
Jag kastade ett öga på mobilen som visade kvart över tre på eftermiddagen.
En tillfällig regnskur smattrade mot taket.
Jag hade flyttat till den här bungalow-byn på Saree Beach eftersom kostnaden för dykkursen inkluderade fyra nätters vistelse, och då jag kände mig nöjd med stället stannade jag kvar fast jag var klar med kursen.
Jag kunde se poolen med blått vatten som låg bara tjugo meter från verandan och utanför området snirklade sig strandgatan mellan dygnetruntöppna 7Elevens, restauranger, och barer där nattlivet höll på så länge som turisterna och de lokala som hade lagt sig till med västerlänningarnas sena nattvanor orkade hålla sig uppe.
När mobilen ringde blev jag förvånad över att höra min kusin Aris röst. Han var två år äldre än jag och när vi som barn växte upp i Lahti, i Finland, var han min ständige hjälte.
Han tog mig alltid på nya äventyr och han hade alltid det senaste av nya leksaker som precis hade kommit ut på marknaden.
När jag äntligen hade lyckats tjata till mig en Pez av mina föräldrar, ett fyrkantigt rör med ett clownhuvud på toppen, som, när du vickade på huvudet sträckte ut en av de rektangulära, hårda bitarna med sött och surt godis, visade jag stolt upp mitt nyförvärv för Ari som kom förbi samma eftermiddag. Ari stoppade handen i en av sina rymliga jeansfickor och tog fram en svart pistol som var laddad med Pez, så att du faktiskt kunde skjuta in godisbitarna i munnen.
Vi gick till lekparken och jag fick låna godispistolen hela eftermiddagen och jag sköt så mycket karameller i mitt öppna gap att jag till slut var nära att kräkas av allt socker.
Några år senare, när jag berättade om den agentportfölj som 007 använder i Goldfinger för att oskadliggöra den onde Grant, och hur mycket jag ville ha en sådan väska, räknade Ari ihop sina pengar, köpte den åt mig och min lycka visste inga gränser.
”Hur är det?” Frågade Ari.
”Det är bara bra. Hur är det själv?”
”Det är bra. Allting är bra.”
”Jag är på Koh Tao, och jag tänkte hyra en motorcykel i eftermiddag”, sade jag. ”En crossmaskin.” Ari kunde sina maskiner, för han hade ägt ett antal motorcyklar; han skrev reportage i motortidningar och han hade varit med som kartläsare i Safarirallyt. Jag märkte att jag fortfarande försökte imponera på honom.
”Var försiktig”, sade Ari. ”Dom plötsliga regnen på Koh Tao gör vägarna hala och oberäkneliga. Och du vet, det är dåliga vägar inne i djungeln.”
Jag tänkte att det var konstigt att Ari kunde veta någonting om vare sig vägarna eller väderleksförhållandena här, för så vitt jag visste hade han aldrig varit på den här ön.
Och det fanns en ännu märkligare omständighet kring det här samtalet.
Min kusin Ari från Lahti har varit död i femton år.
