osmoala

Kvinnan på resebyrån i Surathani studerade mitt pass med visumstämplet som gick ut samma dag och frågade om mina fortsatta resor.
   ”Are you doing a visa run?” Det betydde att jag bara skulle över gränsen, få ett nytt visum till Thailand och sedan komma tillbaka till Surathani igen. 
   ”Nej, jag stannar kvar i Malaysia ett tag.”
   ”Har du malaysiska pengar?”
   Kvällen innan hade jag tagit några öl med pojkarna på Phoenix och på nattbåten hade jag inte sovit många timmar. Nu var klockan fem på morgonen och jag hade inte garden uppe.
   ”Du vet att du måste visa upp hundra ringit vid gränsen för att bli insläppt”, sade hon med ett leende som jag först senare skulle förstå var ett falskt och insmickrande varggrin.
   ”Nej.”
   ”Då måste du växla innan du kommer till gränsen.” Hon slog på tangenterna på sin stora kalkylator. ”Såhär mycket kostar hundra ringit”, sade hon och gav mig siffran. Någonstans ringde det en klocka kring att detta var en dålig växelkurs, men eftersom jag inte visste hur mycket en ringit var värd och jag knappt hade vaknat till efter den bullriga båtresan gjorde vi upp transaktionen.
   Det var först när jag kom in i Malaysia, där för övrigt ingen frågade mig om lokala kontanter för att komma in i landet, som jag förstod att jag hade blivit lurad.
   Den leende kvinnan med sina kalla ögon var, vad jag förstod nu, en tjuv, en lögnare och en girig parasit; för hon hade vid växlingen stulit av mig runt hundrasjuttio kronor.
   Jag förbannade henne och jag förbannade mig själv: hur i helvete kunde jag låta mig luras av detta enkla knep – att köpa utländsk valuta utan kvitto till en växelkurs som jag inte hade en aning om? Det hade varit så lätt att kolla upp det hela i god tid innan.
   Ms Shylock, den giriga häxan, hade också försökt att få Catherine, som åkte med samma båt från Koh Tao, att betala tjugo dollar för ett transitvisa genom Malaysia till Singapore, fast alla som kommer in i Malaysia får automatiskt tre månaders gratisvisum instämplat i passet.

Jag steg av bussen i, det som ibland kallas för Orientens pärla i Penang, och det öste ner på Chulia Street i George Town och jag gick med min packning som plötsligt kändes tung och otymplig, och jag huttrade till i det tropiskt varma regnet. Jag hade lite ont i halsen och den lätta slängen av feber gav mig tillfälliga, yrselframkallande upplevelser av deja vu´, för jag hade faktiskt varit här förut, men jag kände ändå inte alls igen mig. Jag mådde egentligen skit helt enkelt.
   När jag sedan hittade ett hotell för sju dollar natten, ett kyffe med badrummet ute i korridoren, tog jag en dusch och skötte om de skoskav som inte ville läka, och det svullna insektsbett som hade blivit infekterat.
   Jag lade mig på sängen och rummet luktade av fukt och urin.
   Detta var inte en av mina absoluta toppendagar.
   Och mina tankar gick fortfarande till den giriga kvinnan i Surathani.
   Inatt skulle jag hemsöka hennes drömmar enligt de shamanska tekniker jag har studerat i tiotals år, Jung, Crowley, Castaneda och Harner, för att ta bara några exempel, för att nå hennes drömmar och ge henne de värsta maror hon någonsin varit har med om sitt liv.
   När hon skrikande av skräck skulle sätta sig spikrakt upp mitt i natten skulle mina sista ord fortfarande eka i hennes öron: ”Du har inte sett någonting än. Detta är bara början.”
   Hämden skulle bli helt fantastisk.

Efter att ha sovit i två timmar är klockan nio på kvällen och jag går ut för att se vad som händer på gatan utanför.
   Och den första människa jag springer på är Janna från Koh Tao.