Den inre rymden
Jag biter tag i munstycket som levererar fyra femtedelar kväve och en femtedel syre, släpper ut luften ur flytkontrollvästen och sjunker sakta, medan jag hela tiden försöker utjämna trycket i öronen, ner till tjugo meters djup till ett område med sandbotten som är omgiven av koraller i alla deras skiftande former, storlekar och färger.
Nu är det inte alla färger som syns i det dagsljus som tränger ner hit, för vattnet absorberar rött redan vid fem meter från ytan, orange vid nio och gult vid arton meter. De märkliga strukturer som korallerna uppvisar påminner om dekoren i en science fiction-film från en fjärran värld. Men detta är inte en främmande planet i yttre rymden, detta är den inre rymden.
Det är jag och tre personer till som befinner sig här nere och de är tyskar; Stefan, som är vår instruktör, Fabian och Klaus.
En färgglad, flundraformad angel fish kommer fram och studerar nyfiket våra förehavanden.
Vi, som är nya på detta med att dyka med syrgas, har pluggat kvävetabeller, trycket på olika djup och hur det påverkar kroppen, de olika funktionerna i vår utrustning och risker i den marina miljön. När vi nu har klarat av det skriftliga provet fortsätter vi med fler övningar under vattnet, som, kompassdykning, att fylla masken med vatten och blåsa ur den, och att dela med oss av vår luft till en dykkompis.
Jag trycker ett par snabba puffar med luft i flytvästen tills jag hittar min neutrala flytförmåga – det är då du upplever dig vara fullständigt viktlös i vattnet – och sparkar iväg med fenorna längs sandbottnen. Känslan är som i mina återkommande flygdrömmar – jag glider framåt och helt utan ansträngning, och när jag närmar mig en fire coral fyller jag lungorna med luft vilket får mig att lyfta upp en bit, tillräckligt för att passera formationen med de fingerlika spröten som tycks sträcka sig efter mig.
En stingrocka ligger och lurar i en grotta och tror att ingen ser den, och det är bara den spjutlika delen av bakkroppen som syns. Vi simmar vidare och för en stund lyssnar jag på min egen andning genom munstycket och den förstärkta upplevelsen av ljud i vatten får mig att låta som Darth Vader i Star Wars. En båtmotor far fram någonstans över oss, men eftersom ljud färdas fyra gånger snabbare i vatten än på land är det egentligen omöjligt att kunna säga vilket håll ljudet kommer ifrån. En sköldpadda simmar lojt nerför en klippvägg och en trigger fish pilar fram och tillbaka och skyddar sitt revir, och stora stim med randiga småfiskar finns här runt omkring dig, och när du simmar genom ett stim delar den på sig, låter dig passera och sluter sig samman igen bakom dig.
Vid ett tillfälle tycker jag mig se en haj, en liten rackare men ändå, fast det kan vara något annat, för den simmar snabbt förbi och är försvunnen innan jag hinner syna den ordentligt.
Det är en fantastisk värld härnere, olik allt annat jag tidigare har varit med om och känslor av lycka och frihet och ödmjukhet genomsyrar för ett ögonblick min trinda kropp, där jag lugnt sparkar mig fram mellan formationer med knottriga pelare av star coral, de salladslika bladen hos lettuce leaf, de i strömmarna lojt vajande sea fan corals och de långa tentaklerna av svart och röd korall. Sjögurkorna ligger på botten som svarta baguetter och de taggiga bollarna av sjöborrar har placerat sig i skrevor i korallerna.
Det finns så mycket att se och uppleva i de här tropiska vattnen att tiden tycks flyga iväg. På den här kursen som certifierar oss till Open Water Divers gör vi totalt fyra dyk, mellan sju och tjugo meter, och när vi närmar oss den röda gränsen på fem bar, femtio kilos tryck i syrebehållarna, börjar vi sakta uppstigningen med nio meter i minuten, för att avsluta med ett treminuters säkerhetsstopp på fem meter, innan vi är uppe vid ytan igen.
