osmoala

Vi haffade en kanariegul taxi utanför Thara House i Bangkok och flög ner till Pattaya. Den unge chaffisen stod på gasen, sicksackande genom de tre filerna söderut och de andra bilarna stod där som portar i en slalombacke. Innan hade Ross vägrat att åka med honom:

   ”He's drunk, look at his eyes!”

   ”I'm not drunk”, svarade chauffören. ”I'm not happy.” Och det fick räcka som förklaring.

   Ross följde spänt trafikrytmen från framsätet och Pam och jag dåsade i baksätet. Ross konstaterade torrt:

   ”I don't know about you, but I'll have a beer when we get there.” Jag hade känt honom i fem år och visste att han inte skojade. Fast, egentligen var han en Bacardi and coke guy.

   Pam förklarade vägen för chauffören så vi slapp åka den långa vägen runt Pattaya Beach och när vi betalade gav Ross honom hundra baht i dricks och han sken upp som en sol, ”Thank you!”

   Vi checkade in på Prima.

Vi hade tillbringat några dagar runt Rambuttri och det var inte så mycket folk här.

   ”Det är inte så mycket folk här”, sa Ross. ”Det är färre backpackers än samma tid förra året. Och barerna vid Thara, dit de lokala går för att lyssna på gitarrspelarna är helt tomma. Vad kan det bero på?”

   ”Det har kanske att göra med att den gamle kungen är död.”

   ”Yes, of course. Den officiella sorgemånaden är över men folk väljer kanske att stanna hemma i alla fall. Och turisterna väljer andra destinationer för de vet inte hur maktskiftet kommer att påverka landet.”

   Vi gick över till Khao San Road och här var det kommers, nya restauranger hade öppnat och krimskramsförsäljarna var fler än någonsin. Men det var inte så mycket folk här heller.

   Det var helt enkelt en något tillbakahållen och lätt dyster stämning som hade lägrat huvudstaden; jättelika svartvita porträtt på den förre monarken hängde från husfasader och de lokala brast inte ut i samma spontana högljudda gapskratt som de annars gjorde, för här hade människorna lätt till sina känslor. Bhumibol hade regerat landet sedan 1946 och många hade en rojalistisk ådra. Jag sa att det förmodligen skulle se annorlunda ut nere på stränderna och Ross sa att we have to get out of here.

Vi skulle stanna en vecka på Prima i två rum för fyrahundra baht var. Vi åkte till Jomtien Beach, vi åt fantastiska rätter, och Ross och jag tillbringade en kväll på Walking Street där vi drog mellan barerna. Vi satt på ett par plaststolar på gatan vid en ambulerande bar med varsin Sambucca.

   ”Varför hängde inte Pam med?” undrade Ross.

   ”Hon sover.”

   ”Vad gör hon där hon bor? Var är det nu igen?”

   ”Kalasin. Hon jobbar ibland på familjens risfält.”

   ”Missförstå mig inte, men hon ser inte ut att kunna orka jobba en hel dag på ett risfält.”

   ”Jag vet inte hur det är med den saken. Men varje gång vi går ut och det är mer än hundra meter frågar hon: ´Hur långt är det kvar?´”

Sedan sa Pam att hon var tvungen att åka hem till Kalasin om två dagar och jag frågade varför och hon sa family business. Hennes pappa hade dött tre månader tidigare efter en tids sjukdom och hon behövdes där. Hon var en härlig ung dam med ett hjärta av guld. Hon åkte och jag kände både lättnad och saknad.

   Nästa dag tog Ross och jag våra små packningar och åkte till Kambodja. Och där var det, ja, där var det sig precis likt.