osmoala

Hur vår resenär kastas mellan flera kulturer – inte bara de som växlar från en nationell gräns till en annan, utan också mellan de olika inhemska kulturer som existerar, som i Sverige, sida vid sida samtidigt.

Jag trodde att jag hade sett en del men jag hade aldrig sett något som Railay Beach.
   Okay då, jag tänkte på Phi Phi Islands när jag vandrade runt; båda hade två stränder, en där båtarna lade till och en annan som man solade på, och båda var omgivna av höga kalkstensklippor. Och det enda sättet att ta sig ut till de båda ställena var med båt. Men där slutade likheten. Ralay Beach var en halvö, men den täta djungeln och bergen gjorde det förmodligen väldigt svårt att ta sig hit landvägen.  
   Båtstranden, där så gott som alla bungalows låg, hade en hel del mangrove på norra sidan av den några hundrameterlånga sträckan av sand där jag checkade in på Rapala Guest House.  
   Det var lugnare här jämfört med Phi Phi, inte så många adrenalinstinna gäng av svenskar som gick omkring med buckets i händerna. Detta var klippklättrarnas ställe och de smög sig uppför branterna, en hand i taget, och det såg svårt ut men det var sällan de tappade greppet.  
  
Jag störde mig på att det stank av sopor från grannens tunna och när jag berättade det för Asa, värden, sa han att han skulle ta hand om det imorgon.
   I morgon? Då är jag borta. Jag flyttade den stinkande överfulla soptunnan, som förmodligen inte hade tömts på en vecka, i riktning mot där Asa själv bodde. Efter sex veckor i Malaysia var det som att Thailand stank av urin och kvarlämnade sopor.
   Men, här på Railay kunde du vandra omkring i djungeln och du kunde ta dig över till nästa strand. Det var ingen enkel klättring. Det började nästan lodrätt uppför ett antal klippor där man ibland hade gjort det lättare för vandrare att ta sig upp med de rep som var fastbundna i trädstammarna. Sedan bar det neråt och det blev inte lättare för det. Till slut fick jag pressa mig genom två klippblock innan jag var framme vid nästa beach, där det tillfälligt höga tidvattnet hotade att rycka av dig dina runners om du inte passade dig. Klippblocken var som en tull – det är inte alla som kommer igenom från den här sidan. Det måste finnas en annan väg hit.     

Jag hade tagit båten från Langkawi till Satun på den thailändska sidan. Fast det luktade starkt av gammal urin redan i tullbyggnaden var det roligt att vara tillbaka i landet. Jag hade gillat Malaysia för de vänliga människorna och jag hade vant mig vid att böneutroparen fem gånger om dagen påkallade uppmärksamheten till den andliga praktiken som genomsyrar den islamistiska tron.  
   Och kvinnorna i sina heltäckande svarta muslimska klädedräkter hade blivit en vardagssyn på gatorna. Det var ett plagg som hindrade insyn till kvinnans ansikte, hår och kropp från främmande mäns lystna blickar. Deras makar, oftast ledigt iklädda shorts och t-shirt i den starka solen, vandrade tryggt hand i hand med sina fruar utan att behöva känna sig svartsjuka. Men, när du råkade titta på den smala rektangeln där kvinnorna blickade mot den omvärld som fanns utanför det egna hemmets stängda dörrar kunde du för ett ögonblick se sminkade, stora ögon, som kanske förstärktes av den ram av tyg som omgav dem. Vackra ögon, med långa svarta fransar, som mötte dina, innan de hastigt vändes bort.

Jag hade åkt från Langkawi med båt till Satun och sedan med VIP-buss till Krabi tillsammans med två norskor och en svensk kille. Den ena norskan var ihop med svensken. Hon presenterade sig som Mariette, och medan hon hela tiden skrattade och skämtade med mig gjorde inte hennes kille precis det. Han rörde sig som i ultrapid och jag fick snabbt för mig att det var ungefär samma tempo som hans tankeverksamhet. Han uttalade sig enstavigt och han verkade helt humorbefriad. Han verkade ta sig själv på ett visst allvar.
   ”Var kommer du ifrån?” frågade jag.
   ”Stockholm”, sa han och flinade belåtet. Lite kort sådär, som att det var all information jag behövde.
   Men det var inte all information jag ville ha.
   ”Ska ni till Krabi?”
   ”Ja.” Han vände hastigt blicken från mig. Som en kvinna iklädd muslimsk dräkt.
   Han såg inte helt illa ut och han hade kanske till och med gjort något fotojobb någonstans. Han rörde sig självmedvetet och presenterade hela tiden olika poser som om han väntade på att en fotograf skulle knäppa ett kort när som helst. Eller, var han kanske bara blyg för att han inte ville prata med mig? Men, han såg också rätt viktig ut. Och han var en posör.
   Jag köpte en glass i Satun när vi väntade på bussen till Krabi och jag retade Mariette med att snurra chokladstruten framför hennes ansikte och säga, ”Mmmmmm…” Hon och den andra norskan gick iväg för att köpa och Posören följde släntrande efter. När flickorna grävde i kylen efter glass passade Posören på att ställa sig framför skyltfönstret och dra handen genom de blonda lockarna samtidigt som han beundrande slukade sig själv likt en nutida Narcissus som inte kan få nog av sin egen spegelbild.
   När han stod där och kråmade sig tänkte jag hur ironiskt det var att han hade på sig ett par ljusa shorts som det stod Billabong på där bak, i decimeterstora, svarta bokstäver. Bokstaven ’O’ hade hamnat mellan skinkorna.
   Det såg ut som att han hade ett rectum som var stort som en blomkruka.

Hur kunde den glada Mariette fastna för den självgode Posören? Jag hade inget svar på det. Det var kanske en semestergrej? En toy boy? Eller skulle de bilda familj? I så fall skulle Mariette hinna skicka barnen till förskolan innan Posören hade hunnit slita blicken från spegeln.
   Vad vet jag? Själv har jag inte haft så många varaktiga förhållanden i mitt liv. Men de som höll, höll ett bra tag. Det hände att det flög saker i köket. Men, ingen av de där kvinnorna var någonsin tråkig.
   Fast ibland tror jag fortfarande att vi bråkade bara för att det var så roligt att bli sams igen.