Lata dagar vid poolen
Hur resenären ligger vid poolen och mediterar över den vackra naturen i området samt kring hur individen utvecklas i en sluten miljö. Han får också höra en historia om brusten kärlek och råkar dessutom ut för det farligaste tillbudet hittills under sin resa.
Jag låg vid poolen. Solen sken. Jag hade flyttat till Diamond Private Resort som låg granne. Jag lade fyrtio kronor på de åttio som jag hade betalat på Rapala och fick ett större rum med varmvatten, AC, fläkt, TV och kylskåp. Från altanen var det bara fem steg till poolen. Och jag slapp stanken från grannens sopor. ”Inga problem!” sade Asa när jag skulle flytta. ”Jag skickar folk hela tiden till Diamond. Och managern där, Sombat, är en vän till mig och skickar hela tiden folk hit.”
”Jag kommer hit och äter”, sade jag, för maten var i alla fall fräsch och god.
Stan var från Kroatien. Han bodde på Diamond med sin fru Tania och deras fyraåriga dotter som hade lärt sig att simma bara en vecka tidigare. ”Du simmar ju jättebra”, sade jag och hon sträckte fram en salt pinne. ”Vill du ha en?”
Tanya sade: ”Jag är född i Slovenien men växte upp i Tyskland. Tyskland är ett land med en massa regler, och människorna anpassar sig.” Vi satt i receptionen, Tanya, Stan och Greg och Natalie från Bornemouth på Englands sydkust, och skickade filmer mellan våra datorer med hjälp av en sticka. Min blick fastnade för ett ögonblick på Natalies underarmar. De var fulla med femcentimeterlånga ärr. Det såg ut som att hon hade skurit sig. Det var gamla ärr. Jag frågade Tania:
”Är det därför som tyskarna har ett så storartat sinne för humor?”
”Hahahaa – precis! Och när dom kommer utomlands, bort från alla regler och lagar, tror dom att alla andra är deras fiender.”
Det var möjligt att hon hade rätt. Och det var ganska roligt med de olika nationalkaraktärer man kunde springa på. Själv kände jag egentligen inte en enda finne som inte drack sprit; jag hade knappt träffat en enda indisk försäljare av elektronik på Teneriffa som inte var en fifflande skojare; och tyskarna tycktes vara mekaniskt robotaktiga, fyrkantigt fantasilösa, humorbefriade träbockar som inte förstod sig på ironi.
Samtidigt höll ju inte alltid dessa generaliseringar när man kom ner på individnivån, för jag hade till exempel träffat en del sympatiska tyskar. Nu hade i och för sig de visat sig ha en sak gemensamt – de hade alla tillbringat långa perioder utanför det egna landets gränser.
Den vackra och skärpta Claudia hade växt upp utomlands där hennes pappa hade tagit med sig familjen i jobbet; den humoristiske Ove hade rest i långa perioder en stor del av sitt vuxna liv, och det glada och generösa paret Klaus och Sylvia hade bott i Spanien de senaste tjugufem åren.
Jag lade mig vid poolen. Solen sken. Kanske var det så att ett slutet system skapade människor som gärna kategoriserade sig själva och andra i vi-och-de-grupper, och det fanns en risk att man tappade förmågan att se på sig eller sin grupp från ett utanförperspektiv?
Kalkstensklipporna visade upp sina av tidens tand urgröpta innanmäten som lyste i svart, orange, gult och grått, och med sina tiometerlånga droppstensformationer som hängde ner likt ruttnande inälvor såg de ut som något ur en febrig mardröm hos H.P. Lovecraft. Eller var det så Jason såg ut bakom masken? Idag var det Fredagen den 13:e. Hursomhelst – det var bedövande vackert.
Jag gick tillbaka och lade mig vid poolen. Solen sken.
Jag gick genom djungeln och över ett berg till Tonsai Beach. Det var mindre och lugnare och lite mer laid back än Railay.
När jag skulle tillbaka var jag inte riktigt säker på vägen så jag frågade en äldre lokalbo. Han kom fram och han pekade, jo, det var den här stigen. Han pratade bra engelska.
”Det finns två vägar”, sade han. Det visste jag men lät honom prata på. ”En längs stranden, men du måste vänta tills det blir lågvatten. Och så den här vägen i djungeln.” Han pekade igen, ”Men var försiktig…”
Vadå? Ormar? Spindlar? Aggressiva apor? Sedan avslutade han meningen:
”Mosquitos.”
Mosquitos?
”Okay, jag ska gå snabbt.”
Det var en trevlig man och det var hyggligt av honom att varna mig för myggorna. Jag gick genom djungeln och jag såg inte en enda. Be careful of the mosquitos… Och vad var det han hade sagt om det höga tidvattnet? Tiden för ebb och flod skiftade visserligen från dag till dag men just nu var det det lägsta vattenståndet på hela dygnet.
Det var svårt att veta vad som rörde sig i huvudet på den mannen. Men en försiktig gissning var att han hade smakat på en och annan bong i sina dagar.
Jag gick tillbaka och lade mig vid poolen. Solen sken.
Tam drev en butik på West Railay och jag köpte två vattentäta ryggväskor av honom och blev sittande utanför shopen där Tam och jag skickade hans gitarr mellan oss, och vi drack ett par öl. Tam var på ett melankoliskt humör. Han spelade och sjöng en vemodig sång på thai och jag sade:
”Du la mycket känsla i den låten.”
”Jag hade en flickvän och vi brukade lyssna på den sången.” Han berättade sin historia.
Tam hade träffat en tjej på en bar och de hade blivit ihop. Hon hade lämnat barlivet men efter en månad hade hon plötsligt försvunnit utan ett meddelande. Sedan hade hon ringt efter tre månader, gråtit och velat komma tillbaka, men Tam sade nej, ”Det räcker att du har knäckt mitt hjärta en gång.” Hon träffade en annan kille och polisen gjorde husrannsakan i hennes rum och hittade knark och vapen. Alltihop tillhörde den nya pojkvännen. Killen gick fri men tjejen fick fem års fängelse.
”Hur länge sen är det?”
”Sex månader. Jag vill inte ha en ny flickvän för mitt hjärta är stängt. Han upprepade: ”My heart is closed.”
”Så, du väntar på att hon ska komma ut?”
”Nej. Jag ska aldrig mer skaffa mig en flickvän igen.”
Trots våra kulturella skillnader verkade en del människor fungera på samma sätt över hela världen när det handlade om brustna hjärtan. Eftersom han lät så kategorisk i sitt beslut sade jag inte vad jag tänkte: om ett tag är du på marknaden igen.
Jag gick tillbaka och lade mig vid poolen. Solen sken.
Jag var tillbaka efter en tur upp på berget och mina dyra runners var fullkomligt nersölade med röd lera. Men det var det värt.
Railay var alltså klippklättrarnas ställe; de kom från hela världen för att ta sig upp för de lodräta branterna, och de hängde på trettiofemmeters höjd med en hand och en fot i berget medan de letade efter en väg upp.
”Det till och med ser svårt ut”, sade jag till Tim, en gänglig amerikan. ”Och farligt.”
”Det är inte farligt”, svarade Tim. ”Säkerhetsöglorna av titanium är fastklistrade i berget. På toppen finns det fyra öglor och det är inte sannolikt att alla fyra skulle släppa samtidigt.”
Även om man inte ägnade sitt åt klippklättring kunde det hända att den enkla stig som du följde plötsligt pekade rakt upp och du kunde välja att klättra med hjälp av fastsatta rep eller de ihåligheter i klippan som erbjöd fäste för händer och fötter. Jag tog mig upp till en utsiktspunkt och satte mig med kroppen rinnande av svett och tittade på utsikten. Här uppe kunde man se havet, de tre stränderna, djungeln och de omgivande bergen som förstärkte känslan av oförstördhet.
Jag gick tillbaka en bit och fortsatte mot lagunen. Efter att ha klättrat ner för ännu en vägg var jag i en trång dal som låg i halvmörker, för solljuset lyckades inte tränga ner hit på grund av de höga palmer och storbladiga lianträd som bildade ett tak över hela området, kantad som den var av klipporna. Det såg ut som en datorgenererad kuliss i en påkostad film där det när som helst kunde dyka upp ett stort huvud med Tyrannosaurus Rex ilsket blängande efter ett byte. Den gröna lagunen låg där nedanför, men det var ännu en lodrät klättring, ibland hängande i fastsatta rep och härnere var det halt av lera och fukt, så jag bestämde mig för att vända om och klättra tillbaka uppför klipporna och sedan ner igen på andra sidan.
Jag gick tillbaka och lade mig vid poolen. Solen sken.
Efter ett hopp i vattnet låg jag en stund i jacuzzidelen och lät brusande vatten massera de ömmande musklerna efter att ha klättrat upp och ner i bergen i flera dagar. När jag gick upp ur vattnet bestämde jag mig för att sänka ryggstödet och råkade klämma fingrarna lite lätt i solstolen.
Smärtan var lika kort och intensiv som det uttryck som gav luft åt mina känslor: ”Voi perkele!”
Jag sade hejdå till Sombat och alla andra, inklusive de härliga bufféerna på Diamond Cave som serverade grillad marlin, tonfisk, haj, lax, barracuda, biff, T-bensstek, oxfilé och krokodil.
Bussen tog sexton timmar, men eftersom jag flög susade jag upp till Bangkok på drygt en timme.
