osmoala

Det hela är lite pinsamt. Jag har drabbats av idétorka och det finns plötsligt ingenting att skriva om. Jag har varit på Langkawi i tre veckor och har kanske börjat ta den här platsen för given. Jag har blivit hemmablind och tappat bort nyanserna i de heta dagarnas lugna lunk.
   Jag går ut på landsbygden för att se något annat än stranden eller den restaurang- och butikstäta huvudgatan. När jag kommer tillbaka rinner svetten i strida strömmar nerför ryggen. Jag tar en dusch och lägger mig på sängen.
   Jag måste ha slumrat till för sedan är jag medveten om luftkonditioneringens hypnotiskt sövande susande. Den låter ”Ssssshh…” Men jag är inte helt vaken än, för plötsligt ser jag hur en text börjar rullas upp framför mina slutna ögon. Jag fokuserar på vad som står där och jag följer orden som bildar helt begripliga meningar. Medan jag nyfiket läser vidare scrollar texten sakta neråt. Detta har hänt mig några gånger tidigare och det är alltid lika spännande att se vad som står där. Men jag vaknar innan jag har hunnit läsa klart. Jag tar med mig datorn ut på verandan och börjar skriva innan jag börjar glömma.

De jetdrivna vattenscootrarna for fram och tillbaka i vattnet och mellan öarna som låg en bra bit ut från stranden; fallskärmarna åkte högt på himlen efter motorbåtarna och stora flygplan kom landande norr om stranden, som i slow motion. Det var alltid full fart på den breda Cenang Beach, även nu när det var lågsäsong.
   Det var när det inte regnade. Varannan dag kom det häftiga störtskurar som fick turisterna att fly sina solstolar och söka skydd i alla de barer och restauranger som fanns på stranden. De kraftiga men tillfälliga skyfallen, som ofta inte varade längre än tio minuter, påminde oss om att vi sakta var på väg in i regnperioden.
   Jag gick längs stranden och satte mig på en solstol och tittade på fallskärmsåkarna som startade och landade framför mig. En liten rund malaysisk kvinna iklädd slöja och kläder som täckte hennes armar och ben kom fram och frågade om jag ville hyra stolen.
   ”Vill du att jag ska betala för att sitta här i fem minuter?”
   Hon skrattade och viftade avvärjande med handen: ”Inga problem. Du kan sitta här så länge du vill.” Hon satte sig ner på stolen intill. ”Du kanske vill prova på fallskärmsåkning?”
   ”Jag har gjort det en gång. Det är jättekul. Har du testat?”
   ”Oh, ja! Jag åker varje dag. Med barnen, som är fyra, fem år gamla. Deras föräldrar vill inte åka så jag åker med barnen.”
   ”De måste tycka att det är fantastiskt?”
   ”Ja. Fantastiskt!” 
   Hon rättade till tyget över håret och jag önskade att jag fick se den här glada och knubbiga kvinnan, med sin slöja och sina heltäckande kläder fladdrande i vinden, fara snabbt upp i skyn samtidigt som barnen hon hade med sig skrek av skratt.

Vi hade bokat en båt till klockan ett så vi tog en minibuss med chaufför till Tanjung Beach. Det var Sheryl och hennes man Bob från Australien, Paddy från England, Sunny från Japan och jag.
   Båtföraren som guidade oss hette Oi.  Han tog ett djupt andetag, slog ihop händerna och sade Right, och gick in i rollen.
   ”Vi börjar med att mata fiskarna på Fish farm och sedan matar vi örnarna; efter det åker vi ut i mangroveträsken; åker genom krokodilgrottan, besöker fladdermusgrottan, för att ta oss tillbaka på havssidan och stanna till på en ö för lite snorkling. Hur låter det?”
   ”Good!” sade vi enstämmigt, och så for vi iväg.

Fiskfarmen var en samling restauranger med tillhörande havsakvarier som var byggda på plattformar som låg och flöt på tomma oljefat.
   Vi fick se både stora och små firrar som kastade sig fram över de fiskbitar vi matade dem med. Johnny, den stora stingrockan kom fram och lät sig vällustigt bli kliad på magen, och huden på hans undersida var slät som gelé men på ovansidan var den sträv som sandpapper.

Oi varvade båtmotorn och körde runt i cirklar så att vattnet sprutade i en kaskad bakom båten. Det var en signal till örnarna som strax kom flygande längs floden. Oi kastade ut fisk i vattnet och de stora bruna fåglarna dök ner och snappade till sig godsakerna från vattenytan vid sidan av båten.
   ”Det här är bruna örnar”, sade Oi. ”På malaysiska är det också namnet på den här ön; lang betyder brun och kawi betyder örn. Langkawi – brun örn.”

Mangroveträsken liknade ingenting annat jag har sett förut. Vad visste jag – vi kunde lika gärna ha varit i Amazonas eller Afrika? Jag fantiserade om att få se Humphrey Bogarts rollfigur komma ut från en av bifloderna med blodiglar på kroppen, dragandes den båt som har samma namn som den fantastiska filmen som när jag var liten fick mig, tillsammans med Tintin, att vilja ge mig ut i världen från första början – Afrikas drottning.
   Vi stannade motorn och Oi pekade på en ljusgrå viper som låg och slöade på en trädgren.
   ”De kan sova i en vecka och sedan när de blir hungriga ger de sig iväg för att fånga insekter, grodor och småfåglar.”
   ”Är det här den samma som du såg igår?”
   ”Jag tror det.”
   Ormen hängde ner med huvudet från grenen och om jag hade sträckt ut armen kunde jag ha klappat den.
   ”Hur giftiga är dom?”
   ”Lika giftiga som en kobra.”

Vi stannade till vid en flodbank och makakaporna kom fram och drack ur en flaska med vatten som guiden hade med sig. ”De har inget färskvatten här ute i träsket så de äter mango för att släcka törsten.” Aporna stod i kö för att få dricka och när de var klara gav de Oi en bekräftande blick, de tycktes nicka med huvudet till ett tack, och lämnade plats för nästa.  

”Men det finns inga krokodiler i Krokodilgrottan, va?”
   ”Nej, inga krokodiler. Det är bara själva formen på grottan som liknar en krokodil.” Vi körde genom där och det hängde fladdermöss från det kupolformade taket.
   ”I fladdermusgrottan kommer ni att se många fler” sade Oi.
   ”Är det där Batman bor?” försökte jag vitsa till det och Oi skrattade artigt. Han hade ju säkert hört det där tusen gånger innan.

Läderlappsgrottan, med sina stalaktiter, stalagmiter och kolonner av hopväxta pelare från golv till tak, och med hundratals fladdermöss som hängde i taket i mörkret kunde ha utgjort en illustration av Helvetets förgård. Vi lyste på fladdermössen med vår starka ficklampa där de hängde i taket några meter över oss. En skarp busvissling eller ett högt skrik skulle kunna väcka dem ur deras siesta och skicka dem flygande runt omkring oss i en tjock svärm av svarta vingar och utomjordiska ansikten med oseende ögon, där de orienterade sig fram med hjälp av ultraljudshöga skrik. Det var kanske tur att ingen av oss hade en allvarlig släng av Tourettes syndrom.

Vi landade på en kort sträcka av sandstrand och snorklade ut därifrån. Det var en vik och längre ut gick det utmärkt att dyka ner några meter. Jag höll andan så länge jag kunde medan masken tryckte mer och mer mot ansiktet ju djupare jag kom ner mellan korallformationerna. Det fanns en och annan ingång till någon liten grotta här och var men det var lediga utrymmen – här fanns det inga stingrockor eller annat som ville gömma sig och vara osynliga. Det var mest död, förstenad korall, men plötsligt kunde du vara omgiven av ett stim med svartrandiga, gulsprakande Angel fish, och en och annan Rainbow fish, med fjäll skimrande av blått och orange, som letade efter mat bland undervattensklipporna. Jag lade mig vid ytan och snorklade och en speciellt nyfiken änglafisk parkerade sig två decimeter från min mask och studerade förundrat en bra stund på mina, av plexiglaset förstorade ögon.
   Vi gick upp ur vattnet och flygande hundar hängde i klasar från ett träd med huvudet neråt likt gigantiska fladdermöss, och det sista jag hörde var deras gälla skrik innan Oi varvade upp den sextifemhästars Mercury som drev den här lätta båten som hela tiden balanserade på vattenytan. Vi for iväg och det kändes som att vi flög fram.           

Vi var en timme försenade och bussföraren väntade på oss.
   ”Sorry for the delay.”
   ”No problem.”
   Han körde oss tillbaka till Shirin. Jag gav honom tio ringit i dricks för att han hade fått vänta. Det hade varit en bra eftermiddag. Sheryl och Bob tackade mig för att ha organiserat turen, Paddy sade att det var en great experience och Sunny skulle följa med mig för att titta i duty free-butikerna. 
   Ibrahim, managern, satt framför tv:n. CNN visade en bild på Khadaffi. Jag hörde inte vad som sades eftersom Ibrahim utbrast belåtet när han fick se mig:
   ”Muammar Khadaffi – hela världens hjälte!”
   ”Alla skulle nog inte hålla med dig.”
   ”Jag vet nog vad ni européer tänker. Men vänta du bara och se!”

Nästa gång jag passerade CNN var det stora nyheter – Usama Bin Laden hade blivit dödad av amerikanska Navy Seals, och jänkarna firade som om det var julafton. Jag tittade mig efter Ibrahim för att höra hans kommentar men han var inte här. Han hade åkt iväg för att köpa en ny bil. En Opel.