Chill
Memento mori – glöm inte att du ska dö; en vanlig hälsningsfras i 1600-talets Frankrike.
Jag drack ett par öl med Sasha, en långbent brunett med ett spontant smil som glatt lyssnade på min eviga svada nu när klockan slog tolv på kvällen, eftersom hon själv också hade njutit av ett par öl. Och sedan var det hennes tur, hon hade landat samma dag och jag gissade att hon hade en lätt släng av jetlag. Vi språkades vid under en utdragen stund och jag frågade henne:
”Vill du följa med mig och äta nånting?”
”No.”
”Jag vet en bar. Vill du hänga med på en drink?”
”Okay.”
Men barerna håller på att stänga, och Khao San Road vore bara för mycket. Och fast hon är rask på stegen vill jag bara bli av med henne just nu. Hon ser helt okay ut och hon pratar en utmärkt, om än en något släpig engelska; jag gillar till och med de små knottror hon har på näsan och vi skiljs åt med en kram och lovar att träffas på Rambuttri i morgon. Hon behöver kanske sova några timmar.
Jag hade suttit med Ross över en halva Song Sam med coke och en hink med is på stolarna ute på gatan till Pat Bar. Det är en bar som ligger på bekvämt avstånd från Thara, längs den stora gatan som löper utmed den väldiga Chao Praya-floden. Jag hade berättat för min gode vän om memento mori, som ju egentligen är en hyllning till livet. Men Ross huttrade och sa: ”I don't like it.”
”Hur var det med den här konverteringsceromin igen?” frågar jag.
”Come again, jag hör inte vad du säger?” En tung motorcykel gasar just förbi.
”Du konverterade till islam eftersom du ville vara ihop med den där tjejen. I Gambia.”
”Ja.” Ross tänder sin handrullade cigarett. ”Det är sant. Men berätta inte det för Phuc.”
”Jo, det ska jag berätta. Hon berättar saker för mig också. Hon säger att hon var och hälsade på dig i England och ni gick aldrig ut och åt – ”All the time cooking at the house and never eating out in a restaurant...” Jag överdriver min gnälliga röst, ”Hahahahaa!”
”Well... Det var trettifyra grader i moskén och absolut vindstilla. Jag var klädd i en robe, en ämbetsdräkt som täckte mig från topp till tå, och jag svettades av bara helvete. Jag hade skrivit ett par rader med fonetisk skrift på arabiska på min handflata, som jag ska läsa upp för imamen, och det är fyrahundra personer i publiken. Jag kollar ner och jag har svettats bort alltihop, ”It's nothing there... it's gone. Everything. Everything is gone.”
”So, what happened?”
”Det blev okay till slut – jag mumlade nånting och hela församlingen, fyrahundra pers sjönk in i nån slags bön. Alla verkade nöjda.”
”Du också?”
”Ja. Just då. Och sedan gick vi och käkade och jag betalade för allting. Det var inte billigt.”
”Igår kväll, när du hade gått och lagt dig gick jag till Burger King.”
”Hur dags var det?”
”Runt tolv. Det var en massa folk på gatan, det var lördagkväll och det var svårt att ta sig fram på gatan, du vet nere på Rambuttri, innan Khao San Road.”
”I can imagine.”
”Och du har dom här tjejerna från Nigeria, dom stryker längs din arm och frågar om du vill gå med dom. Jag tror att dom är farliga. Dom är också religösa, men bara till läpparnas bekännelse.”
”Bangkok”, säger Ross och tar en klunk Sang Som. Han ristar på huvudet. Kanske är det drinken eller tillståndet i huvudstaden. Förmodligen är det en kombination av både och.
”So, where do you want to go from here?” frågar han.
”I don't know. What do you think?”
”I'm easy”, säger Ross.
