osmoala

Kampen för en absolut rättvisa resulterar oftast i ett nytt förtryck – Albert Camus

Everybody runs – John Anderton, Minority Report

Eftersom flyget var tre timmar försenat tog jag ett senare tåg till Kastrup.

Jag körde in mitt pass i en maskin och fick ut ett boardingkort. I röntgenkontrollen togs min dator ut för en ”rutinkontroll”, det gamla skinnet över macen topsades av en dejlig dam med vita handskar.

   Rutinkontroll, my ass – säkerhetspersonal uppdaterar sig ständigt på resenärer med ett avvikande beteendemönster, och nu var jag helt nykter och hade inte ens vätskor med mig (vajpen och smörkolan hade jag lämnat hemma efter nya hot om tio års fängelse för den som tar in en e-cigarett till Thailand) men jag var tydligen en potentiell säkerhetsrisk med min rakade skalle och mina lediga kläder.

   De hade kanske gått en kurs precis innan.

   Den glada danskan kunde inte hitta några spår av varken knark, bomber eller kontraband och jag gled in där – jag kunde ha gjort Michael Jackson's Moonwalk, där och på stället – för jag skred rätt in i Köpguden... det här var Köpguden!

   Det fanns allt från läskeblask till Hennes och Mauritz, det var strålkastarbelysta skyltdockor som vore det ett annat nittiotal, och en snygg tröja för 179 danska, så det var kanske inte så farligt ändå.

   Det är färgsprakande butiker när du precis har checkat in och jag tänker mig att de är rena magneter för de köplystna salongsberusade semesterfirande blonderade damer med sina korvskinnstajta jeans som nu styltar in på de höga klackarna de har tagit på sig inför färden. De väljer och vrakar, de kommenterar högljutt varje trasa, de ställer sig framför spegeln med olika plagg framför sig, fnittrar, och möter sin egen blick, där de sedan hänger tillbaka kläderna. Men, det är ju ändå semester. Ska vi inte ha en till?

   Baren ligger nära och det är där karlarna har parkerat sig. De ropar uppmuntrande tillmälen till sina fruar och viftar med ölstop som rymmer trekvarts liter per glas. Ja, stora stop sköljer ner i struparna på ryssarna, och de beställer fler. De pratar på ett språk som jag inte förstår, och det är helt okay, de är också på semester. Och när de skrattar låter det som när man skrattar på finska, när man drar på, bara för skojs skull – eller på alla språk, i alla länder, när man försöker reta nån, det är melodiskt och det låter såhär;

•    nä nä nä nä näänä!

Jag har fyra timmar på mig, så det är klart att jag går omkring och fantiserar. Jag går runt i tax free butikerna men det finns väldigt få saker som väcker min passion här. Ska jag köpa en bärs?

   Min inre röst har ett svar på det:

   ”Lägg av.”

   ”Två bärs då?”

   ”Oh, jag visste det! Men du blir bara pissnödig på planet.”

   ”Det är ju för fan tre timmar dit! Flyget är ytterligare en halvtimme försenat. Jag vill ha ett par Elefanöl. Det var länge sedan.”

   ”Du får göra som du vill, men skyll inte sen på mig om...”

   ”Vad?”

   ”Om det går åt helvete. Ingenting... ”

   ”Jag tänker sova gott på flyget. Jag ska njuta av ett par Imovan.” Och mycket riktigt – jag skulle komma att sova i närmare åtta timmar på det där flyget, och jag slapp den där förbannade jetlagen.

Så, jag satt fast på den här flygplatsen och jag blev full på två öl. Efter en bärs blev boken ännu mer spännande.

   Det var John le Carre´ med Absoluta vänner.

   John kan tyckas något torr med sina ständiga adjektiv, men efter ett par Elefantöl blev han genast roligare.

   Kolla på den här – Pappan, majoren, lämnar av Mundy till en internatskola och ger honom följande livsvisdom på vägen:

   ”Kom alltid ihåg att att din mor vakar över dig, pojke, och om en karl kammar sig offentligt ska du springa av bara helvete.”

”Vi ber passagerare att vara uppmärksamma med att inte lämna era väskor utan uppsikt!”

   En robotröst.

   Och en till: ”Låt ingen annan bära era väskor!”

   Det känns betryggande. En namnkunnig person säger följande i media: ”Ja, de är ett fyrtiotal knäppgökar, men vad är det de egentligen kan ställa till med? I jämförelse.”

   Just det. I jämförelse. Att relativisera funkar åt alla håll. Själv har jag aldrig fattat varför vi fjäskar för alla muslimer samtidigt som vi hatar alla vita män. Och, ja, det var inte den vite mannen som började med slaveriet, det var den vite mannen som satte ett stopp för det. Han hette Abraham.

   Men det lär vi inte få höra, istället reviderar vi både Pippi och Tintin.

   För allas bästa, säger man.

   För vems bästa?

   För allas bästa.

   ”Så, det är okay att jag skaffar mig tre fruar?”

   ”Nej. Du måste ha gift dig utomlands. Någonstans där man får gifta sig med flera fruar.”

   ”Är det inte ett ganska praktiskt sätt att se på saken?”

    ”Javisst. Vill du smaka på lite qat?”

   Jag skojar, det är aldrig någon som har försökt bjuda mig på qat. Och skulle de bjuda mig på det, skulle jag förmodligen tacka ja. Om det var rätt läge. Om det var ett kulturellt läge.

Jag är i Bangkok, på Thara House, och jag öppnar fönstret för att röka en Falling Rain. Det är bara nästan som att puffa på en vape, och det är nu den här förflyttningen mellan världsdelarna slår över mig som en tidvattensvåg, och jag får blandade känslor, jag är glad och melankolisk på samma gång. Men inför den här resan var jag mer fokuserad och organiserad än någonsin tidigare, och det är en bra grej. Jag känner tillfälliga strömmar av lycka genomfara min trinda kropp.

   I morgon kommer Ross. Han vet inte vad qat är, och det spelar ingen roll. Eller så vet han – han har ju faktiskt en gång gått igenom en islamsk konverteringsceremoni i Gambia. Jag skrattar varje gång han berättar om den. Jag ska intervjua honom lite om det där. Det blir bra.