Det andra livet
And I think to myself – it's a wonderful world – Louis Armstrong
Det var en vacker värld.
Och nu var jag i LOS – The land of smiles, och när jag passerade de gamla tanterna som satt på pinnstolar utanför sina små butiker, log de tillbaka, och jag inbillade mig när jag mötte deras blick, att jag kunde se deras livshistorier på en sekund. De hade haft turbulenta stormar av både glädje och sorg, av fattigdom och plötsliga pengar, och de hade gråtit och skrattat många gånger på sin vandring genom det som de kallade det här livet. De var buddister och trodde att något gott skulle hända dem, ja lite senare.
Eller så var det bara jag. Här, i skarven mellan mina båda liv, kände jag både lättnad och saknad.
Och jag kunde tyvärr inte förstå att så många människor var nöjda med ett liv, när de kunde ha två liv. Och det till samma pris.
En gammal vän hade passat på att blocka mig på Facebook, eftersom han tyckte att jag skulle växa upp. Så att jag kunde anpassa mig och bli en fyrkantig och fantasilös, moraliserande dumskalle som han. Fylld av indignation. Att köra omkring i en nercabbad BMW, samtidigt som han skickade sms på sin iPhone nummer 8 till brudar som aldrig svarade, tyckte han var essensen av den kompletta tillvaron. Jag förstod att jag representerade ett hot mot hans liv och leverne.
Well, excuse me then. While I kiss the sky.
Det var inte alls så varmt här som man skulle ha kunnat tro. Det var mer som 24 än 28. Men Ross harklade och snörvlade och han sa:
”It's the air. It's different air from where I come.”
”Yes. And Siem Reap is not going to be any better. But let's go there anyway. We can always go south. Later.”
Jag knackade på hans dörr och tjejen från Chiang Mai satt på hans säng. Hon log och pratade. Hon bodde här på Thara. Hon såg ut som en thai från medelklassen. Och hon pratade. Hon sa fuck-ordet tre gånger på fem minuter. Jag gick ut och till Rambuttri och tog en öl där jag hade träffat Sasha från Polen föregående kväll. Hon var inte där.
