Gitarrbyte
Alla åkte åt olika håll och några stannade kvar. Jag skulle sakna Patrick, Ricki, Graham, Dave, Rob, Edan, Daniel, Frank, Win, Jennifer, Sarah, Simon, Bettina, Petter, Edson, Yorick, Reg, Pia, Viviane, Adrian, och ännu en Adrian, Christian, Jessie, Michelle, Lisbet, Anne, Gorin, Jackie, Damon, Clarissa och Kicki, och hundra människor till som jag har glömt namnet på.
Vi hade bestämt en tid så jag gick ner till Art Café. Anne tog stickan med bilderna och laddade ner på sin Mac. ”Jag åker på måndag”, sa hon. ”Jag också”, sa jag. Och det var ju lite synd, för jag gillade hennes kreativa energi och hennes lättsamma attityd till livet.
”Jag åker till Kambodja i morgon bitti, och jag har ett uppdrag till dig”, sa Patrick. Jag undrade vad det kunde vara, men eftersom vi var på Patricks favoritställe där den helgrillade kycklingen serverades i jätteportioner fick jag vänta tills han hade tuggat färdigt. Han sköljde ner en kall klunk Singha. ”Den här gitarren”, sa han slutligen, ”ha den så länge du vill, men när du är klar vill jag att du ger bort den till någon.”
”Vad menar du?”
”Well, du har ju redan fem gitarrer hemma, och du säger att du inte vill resa runt med en gitarr?”
”Det är sant.”
”Det är en kille som jag tror behöver den.”
”Tänker du verkligen ge bort en tvåhundradollarsgitarr?”
”Why not? Jag är klar med den och jag vill inte bära på den. Det är bättre att ge den till någon som behöver den.”
Jag var lite överraskad och jag sa att jag tyckte att det var en snygg gest.
Kicki var från Piteå och jobbade i en klädbutik här. Vi spelade eight ball mot Dave och Rob. Rob sa att han var väldigt bra och att han undervisade i den vietnamesiska varianten av biljard, där man använder sig av spelkort som visar vilka bollar som ska i. Kicki gjorde bra ifrån sig och vi skulle ha vunnit om jag inte hade missat den hyfsat enkla stöten med att få åttan i fickan. Vi förlorade med en boll och det retade mig.
Vi spelade den vietnamesiska varianten, där hur många som helst kunde delta, och vi var åtta pers som lirade ett spel som verkade hålla på för evigt. ”Tar det alltid så här lång tid?”
”Vanligtvis inte”, sa Rob. ”Vi flippar ju bara runt.” En kvinna från Manchester stod nu vid bordet och visade upp en jättetatuering av en drake som hon nyligen hade skaffat och som täckte hela ryggen. Jag tänkte på vad Dan Brown sa i Den förlorade symbolen: tatueringen som konstform handlar inte om det estetiska värdet - den handlar om förändring.
Jag gick över med gitarren till Nahim, som var den lokale kocken på restaurangen mittemot Ting Tong. Christian följde med och bar gitarrväskan och vi gick in där och jag spelade på gitarren och folk tittade upp. Nahim kom ut från köket och jag sa att det var en present från Patrick. Han verkade inte tro sina öron.
”For me?” undrade han misstroget.
”For you.”
”For me?”
”For you.”
När han förstod allvaret i det hela gick hans mun plötsligt från öra till öra. ”Thank you welly much”, sa han gång på gång, och satte ihop händerna och bugade.
