osmoala

Det var en kvinna, men jag tänker inte berätta namnet. Jag förstod mig inte på henne. Vanligtvis hade jag inga problem att beskriva människor och återge deras citat, men jag kunde inte göra det med henne. Jag hittade inte orden och jag visste vad det berodde på. Jag var på väg att hamna riktigt illa ute. Bli aldrig kär när du är på resande fot, det är farligt! intalade jag mig, för jag hade varit där tidigare och det gjorde ont att skiljas.
   Vi åt på en mexikansk restaurang för omväxlingens skull. Vi gick runt mellan ställena och drack den lokala rommen med cola, och vi gick till Joy Cottage där Ricki spelade. ”Vill du spela?” frågade han i en paus. ”Well, I could, maybe”, sa jag tveksamt. Jag gick på toaletten och kände mig kräkfärdig och hörde Ricki ropa i micken efter mig. Jag gick ut och upp, tog gitarren och sjöng Rocelyn och Crazy World. Jag fick ett hyfsat gensvar från publiken och satte mig tillbaka hos henne. Hon beställde mer rom och cola och Ricki kom och hängde lite.
   ”Den där jävla Manuel”, sa han, ”han är ingen trevlig person. Han har sitt långa hår och han ser bra ut, men han bara utnyttjar människor för sin egen vinning.” Jag tyckte att det var en intressant kommentar och jag förstod lite grand hur Ricki tänkte, för tidigare på kvällen, på Ting Tong, när jag lyssnade på Christian på trummorna var Manuel där och han applåderade aldrig någon. Utom möjligtvis sig själv.
   Vi gick nerför grusvägen till nästa ställe. Jag var trött. Det var kanske dags att resa vidare snart.  
   Tidigare på kvällen hade jag sett fransmannen ragga friskt. På dagarna gick han självmedvetet fram och tillbaka på stranden. Men ikväll hade han ingen tur. Det kanske berodde på att han hade en brun fläck bak på sina vita bomullsbyxor.