osmoala

Jag gick förbi Kickis affär.
   ”Har du sålt nåt idag?”
   ”Bara en T-shirt. Det har varit väldigt lugnt.”
   ”Okay, jag köper en öl.” Hon ville bjuda på den, men jag ville ge ett bidrag och betalade mina tio kronor. 
   Det var gott om folk på Stone Free men Damon och jag lyckades få ett par kuddar precis framför trubaduren. Det var Graham som underhöll. Han gjorde det bra, även om han alltid såg butter ut. Han presenterade mig och jag gick upp och körde två låtar. Det var en svårflörtad publik och de satt mest och pratade med varandra i sina små grupper. Jag hatar när de gör det. Ägaren kompade på en tamburin och bjöd på öl. Björn och Mette kom in och jag satte mig hos dem. De var från Oslo, Mette var sjuksköterska och Björn var journalist och skrev om aktuell teknologi. Han hade en vild fantasi och jag skrattade alltid så jag kiknade över hans tokiga infall. ”Vissa delar av Bangkok ser ut som tagna från Bladerunner”, sa han. Jag tyckte att det var fantastiskt. Det var ju precis vad jag själv hade tänkt.
   Jag berättade för Manuel att Patrick gav bort sin gitarr och han blev förbannad. ”Varför är du så arg?” frågade jag.
   ”Jag är inte arg, jag är ledsen.” Han hade ett fast grepp om sin gitarrväska och drog en hand genom de djungellika lockarna som föll ner på axlarna. ”Patrick hade för mycket att tänka på. Det är det som gör mig ledsen.”
   Jag gick och kollade mina mail och upptäckte att jag hade slutat att läsa Aftonbladet på nätet. Det verkade så fjuttigt.