Konstfiket
Eftersom jag hade svårt att komma ihåg folks namn försökte jag använda mig av olika strategier för att minnas vad de hette. Michelle, till exempel, kopplade jag ihop med en Beatles-låt. ”Jag såg dig spela häromkvällen på Stone Free”, sa hon. ”Jag tyckte att det var bra.” ”Tack”, sa jag. Det var alltid roligt att få ett positivt gensvar. Hon bodde på Ice House, som i och för sig var ett märkligt namn på en bungalow-by härnere i tropikerna, och vi stötte på varandra då och då under våra vandringar. Hon var från utanför Melbourne, och hon syntes på långt håll när hon traskade fram på djungelstigarna i shorts och vandringskängor, med det ljusa håret spänt i en knut i nacken och ett igenkännande leende som visade upp perfekta vita tänder som man bara ville slicka på.
Jag gick upp och spelade tre låtar på Stone Free, och sedan gick jag till Art Cafè. Ann var där. Vi tog en öl. ”Filmen börjar om fem minuter”, sa hon. Hon hade gjort en dokumentär från Pondecherry i Indien om folk som faktiskt spelade på stenar, och den visades upp på en gigantisk duk i den lummiga trädgården. Stenarna sågades till centimetertjocka skivor av olika storlek och monterades efter varandra. När man slog på dem med en gummiklubba uppstod ett dovt hummande ljud. En scen visade upp en döv tvåårig flicka som genom att känna på de vibrerande stenarna skulle få en uppfattning om hur musik lät. Människor med olika handikapp, och hur de ansträngde sig för att klara den dagliga tillvaron, rörde vid en sträng inom mig. I eftertexterna så jag att Ann stavade sitt namn som Anne. Hon hade gjort ett proffsigt jobb och jag sa det till henne.
”Tack”, sa hon. ”Det här är min första film, men nästa år ska jag till Mongoliet och filma de kringresande nomadstammarna, du vet?”
”Javisst”, sa jag, fast jag hade ingen aning om vad hon pratade om.
Jag var på väg till stranden på djungelstigen. Det stod en lång och slank mörk man, propert klädd i skjorta och långbyxor och samlade pengar till någon välgörenhetsorganisaton. En ljushårig kvinna stod och grävde i sin väska efter pengar. Just när jag passerade dem tittade hon upp och försökte ge pengarna till mig.
”Vad menar du?” undrade jag.
”Oh, sorry”, sa hon, ”jag trodde att du var han – för ni båda har nånting i händerna.” Och det var ju i och för sig sant. Mannen höll i en tjock pärm och jag hade mina fem vykort.
Nu var det ju inte alla som var precis superlyckliga hela tiden. Den bedövande hettan och de sysslolösa dagarna gjorde att man var tvungen att även konfrontera sig själv. En och annan blev frustrerad och irriterad. Tyskarna tjurade och engelsmännen söp.
Patrick och jag gick över till nästa strand. Han skulle senare åka till Indien och jag berättade om landet, om stränderna, djunglerna, bergen och städerna. ”När jag gick genom Calcuttas slumkvarter med en oerhörd fattigdom och apatiska människor som bara väntade på att dö grät jag som ett barn.”
”Tror du att Indien förändrade dig?”
”Javisst. Jag brukade vara arrogant.”
”Lite grann som jag då?” sa Patrick och flinade.
