Vattenfall
White Sands bjöd på en paus med nudlar, cola och den lokala, starka varianten av Red Bull. Sedan körde jag över till östra sidan och raksträckorna där. Moppen gjorde lätt hundra.
Det var en snårig stig upp till vattenfallet i flip flops och jag undrade varför jag inte hade tagit mina runners. Men det var det värt, för när jag kom fram var det ingen där och jag kastade av mig kläderna och simmade i poolen under det framrusande vattnet som föll från kanske en tio meters höjd.
Det hördes glada skratt en bit nedanför. Jag följde strömmen och där var ännu ett vattenfall, och ett gäng lokala unga tjejer stojade och svingade sig i vattnet med repet som var fastbundet i en trädgren ovanför poolen. De var klara nu och gav sig av, så jag tog mig försiktigt ned för de hala klipporna. Det kom ett tyskt par. ”It’s zo naizz!” sa han och han hade rätt. Vi badade i bassängen som var två meter djup på sina ställen och det var en fridfull stämning med djungeln runtomkring och vattnet som rann ner, som om den skulle göra det för evigt. Jag tänkte på Jack Londons historia om den brutale kaptenen Varg-Larsen, som försvarade sig, när han blev anklagad för att i vredesmod ha dödat en sjöman, med att ett liv inte är värt någonting. ”Livet fullkomligt exploderar när det finns den minsta möjlighet till det.” Jag höll inte med Varg-Larsen om att det berättigade ett mord, men här verkade naturen faktiskt explodera av liv.
Kvällen innan gick jag till Ting Tong och Ann hade satt ihop ett snyggt program med rock’n roll och techno, där ibland tre olika låtar loopade och vävdes samman i repetativa mönster. Jag satte mig hos Jackie, Damon och Clarissa. ”Jackie”, sa jag, ”jag skrev en låt som heter som ditt namn.
”Jag skulle vilja höra den.”
”Jag kan ordna det.” Ann hade lite strul och hade tagit en paus, och jag gick upp och tog gitarren. Jag sjöng Jackie och publiken klappade. Jackies ögon var blanka. Vi hade druckit öl. ”Det var nästan som att låten handlade om mig.” Men bet hon inte sig lite i läppen?
Och det var ju det bästa jag visste – att få människor att gråta utan att göra dem illa.
Jag snickrade på en artikel om Sydasien och vad folk valde att göra med sina liv. Jag träffade Ann och hon gav mig sin syn på det hela: ”Jag tillbringar den mesta tiden utomlands. Men jag känner mig sällan ensam för jag har vänner här och överallt.”
”Känner du dig inte rotlös?
”Inte än. Men om några år flyttar jag tillbaka till Paris, och sen får jag se.” Hon ryckte på axlarna. ”Sånt är livet.”
