osmoala

Detta är en historia som jag skrev ner i Bangkok. Jag ville inte skicka den för den låter så osannolik, och jag var rädd att eventuella läsare av bloggen skulle börja tro att jag bara hittade på saker. Men nu gör jag ett försök. Ni får bedöma själva, och kommentera gärna. Är den sann eller falsk?

Det var kanske tur att jag lärde mig de sociala koderna hyfsat snabbt. Hemma i Kalmar, när jag gick på Storgatan, tittade jag alltid på folk för att se om det var nån jag kände igen. I Växjö var det folk som tittade på mig. Här var det ingen som tittade på någon. I en jättestad är det kanske en överlevnadsregel att vara selektiv, intrycken är så många och överväldigande att man skärmar av sig och ser bara det man vill se. Det är få som stirrar och jag lärde mig att se utan att blänga.
   Jag gick in på Hippie Bar, som låg på en innergård med himlen som tak och där musiken spelade på lite lägre volym. Det var nästan fullsatt så jag blev anvisad att sitta vid ett bord med en ensam kvinna som satt och drack ett glas vitt vin. Jag blev glad för jag ville prata med någon och hon presenterade sig som S, och visade sig vara tillmötesgående på ett artigt men något tillbakadraget sätt. Jag beställde in Chang och vitt vin till henne, som hon själv ville betala, och vi kom in i en konversation, och efter en stund kändes det som att vi pratade som gamla vänner. Hon var mörkhårig och närmade sig förmodligen femtio, lite fyllig men utan att det störde på något sätt. Och hon hade ett härligt fastän något gällt skratt, och jag undrade för mig själv om jag i längden skulle älska eller hata det. Hon berättade att hon var från England, och sa ett ställe, men eftersom jag inte kunde placera det glömde jag genast bort det. Hon skulle åka ner till det Full Moon Party som skulle hållas andra december på Koh Phangan. Jag visste om festen och hade bestämt mig för att inte åka.
   Nästa bit av information var jag däremot inte beredd på.
   Hon verkade ha bestämt sig, och hon berättade i förtrolig ton att hon regelbundet kontaktades av the men in black, MIB:s, som ville att hon skulle hålla tyst om sina kunskaper om att utomjordingarna samarbetade i hemlighet med världens regeringar. ”It’s a worldwide conspiracy”, sa hon med eftertryck.
   Jag hade läst tillräckligt med olika Flashback-forum för att det skulle ringa en varningsklocka. Vi pratade en stund till och sedan skiljdes vi åt med en kram. ”See you down the islands”, kvittrade hon.
   Jag tog en kebab på vägen hem och gick och la mig. Men det var svårt att somna. Det var inget bra på tv:n och jag snurrade en stund. Det var något som störde mig. Och jag tänkte på vad hon hade berättat. Tänk om hon hade rätt?