Bang Bao
Jag tog moppen till Bang Bao som var en liten shopping-stad med en pir som sträckte ut sig nära en kilometer ut i bukten, och slutade med en fyr längst ut. Det var märkligt att köra ut på den smala piren som kantades av hundratals butiker och fiskerestauranger, och där flanörer, skootrar, hundar och katter väjde för varandra. Det här skulle aldrig få fungera hemma, tänkte jag präktigt.
Jag satte mig på en restaurang som låg på vattnet och beställde en Mixed Seafood Salad. Plötsligt kände jag mig yr. Händerna darrade. Vad var det för fel? Jag sköljde ner en tesked salt med en klunk Pepsi och det rättade snabbt till sig. Maten kom in och den var inte att leka med.
Det här var ett lite halvdyrt ställe, så notan gick, inklusive dricks, på 45 kronor.
Jag körde ner till Bang Kao-stranden och den var lugnet självt. Men det var kanske bättre att stanna kvar på Lonely Beach när man reste ensam, som jag.
I morse - efter min promenad en bit på landsvägen och tillbaka, där jag hade funderat på möjligheten att faktiskt gå hela vägen till Bang Bao, ändrade jag mig angående sådana tokerier; det fanns ingen väggren och bilarna var inte vana vid att väja för fotgängare för alla körde något slags motorfordon - gick jag över till frukostbuffén på ett av de exklusivare hotellen på stranden och Gorin och Patrick satt redan där. Det var en bra buffé och det var gott att få smaska på musli och toast, äggröra med korvar och skinka, juicer och det starka kaffet som jag drack två koppar av, för jag hade inte druckit kaffe på över tre veckor.
Gorin reste till Long Beach, Patrick gick ner till stranden, Ann planerade för kvällens spelning och jag tog alltså en moppetur, där jag försökte anpassa mig till trafikrytmen med bilisterna som dödsföraktande kastade sig in i hårnålskurvorna som om det gällde en tävling med höga insatser.
