osmoala

Jag växlade till amerikanska dollar och fick både Franklin, Jackson, Lincoln och Washington.
   Hualampong Station var sig nästan lik från senast jag var här för en massa år sedan, då jag hastade för att hinna med tåget och halvvägs genom den stora vänthallen upptäckte att alla människorna stod upp, helt stilla och som i givakt. Den här gången spelade de inte nationalsången.
   På tåget satt jag mittemot en kvinna som jag gissade var laotiska. Hon var obeskrivligt vacker med sina rena drag, oskuldsfulla ögon och sin meditativa hållning, där hon bidade sin tid och tålmodigt uthärdade den långa tågresan. 
   När kvällen kom förvandlades tåget till en sovsal; den vänlige tågvärden fällde ner boxarna i taket till överslafar och drog ut sätena och bäddade med lakan, täcken och kuddar med örngott. Jag var själv i min del och kunde välja var jag ville sova men jag satt kvar med det öppna, fläktande fönstret som blåste in Bangkoks avgaser, och sedan, när vi lämnat stan, skickade in djungelnattens aromatiska och mättade dofter.
   Det här sättet att resa med tåg passade mig utmärkt, och jag tänkte på Paul Theroux´ utmärkta bok som heter Den stora järnvägsbasaren, som jag har läst tre gånger, och som handlar just om en resa genom Asien med tåg. Theroux kommer till Jaipur och följer med en usel guide som visar honom en historisk byggnad.
   ”Vem byggde detta?”
   "Du skulle ändå inte veta vem det var.”
   ”Gör du?”
   Han träffar ett par som är intresserade av magi. Theroux återberättar en historia, en novell, som han säger är en av de mest skrämmande han någonsin läst. Efteråt sitter paret tysta en lång stund, och till slut säger mannen: ”Är du också inne på ockulta grejer?”

Jag vaknade i soluppgången med det böljande landskapet utanför kupéfönstret. Detta var långt från Khao San Road. I passkontrollen blev jag tagen åt sidan för att ha överträtt min vistelse i Thailand med en dag. En viss pappersexersis uppstod och jag fick betala en straffavgift på hundra kronor innan jag släpptes ut ur landet. På den laotiska sidan höll visumbyråkratin på i två timmar för oss som hade kommit med tåget. Vi var några som tog en taxi till stan. Om thailändarna kör som galningar var det inget mot Vientiane. Men jag tror att de har högertrafik här.
   Jag hade inte ätit på över arton timmar och kände mig skakig, både känslomässigt och fysiskt, så jag satte mig på Full Moon Café och beställde Beerlao, köttfärssås och sticky rice. Maten kom in och jag började äta långsamt, det var riktigt gott, och jag studerade människorna. Alla verkade artiga. Till och med flugorna verkade artiga. De flög fram och surrade en stund som för att säga hej, och flög sedan vidare. Jag pratade med en norrlänning som var ute på sin första långresa. ”Det här med artigheten mot turister är ett påbud från kommunistregimen”, sa han. Sedan började han prata om det han allra mest verkade vilja prata om: ”Laos är ett jävligt bra land, och jag kan köpa så många brudar jag vill!” Han flinade med sina snuständer. ”Och jag är ju inte ens speciellt snygg.”
   Jag förstod vad han menade. 
   Efter att ha gått igenom det lilla centrum som utgör huvudstadens kärna - det tog en kvart och resten är inte speciellt intressant - flög jag till Luang Prabang i norr i ett bullrigt propellerplan. Det tog exakt lika lång tid som att flyga mellan Kalmar och Stockholm.
   Jag tog ett rum på ett Guest House och gick och la mig tidigt. Jag var en fullständig främling i denna stad. Jag drömde att jag var hemma, omgiven av alla jag kände.

Imorgon, dan innan julafton, åker jag till Muan Gnoi för att hälsa på Ted. Där finns ingen uppkoppling, så jag hör av mig när jag återväder från djungeln till internetcivilisationen. Det kan ta en vecka, men det kan också ta längre. Jag vet inte.
   Men en sak vet jag – jag hoppas att ni alla får en härlig jul och ett gott nytt år!