osmoala

”I vanliga fall brukar jag komma ihåg folks repliker. Men jag känner dig för väl för att sedan efteråt komma ihåg ett smack av det vi pratar om just nu”, sa jag.
   ”Vilken tur jag har. Du också”, svarade Ola.
   Var han ironisk nu? Vi lät det ena glaset med kallt öl efter det andra rinna nerför struparna i den trettiofemgradiga hettan där vi satt på de massiva trästolarna på Chada Café på Soi Rambuttri.   
   Det var varmare här i Bangkok än i Udonthani. Men varför var stolarna så tunga och klumpiga? Och vad var det här för träslag? Kanske för att hålla ihop inför de västerländskt välgödda kropparna och det ombytliga vädret under regnsäsongen? Nu var varken Ola eller jag några småpojkar precis, men jag hade ingen aning om varför en stol måste väga lika mycket som en stenkista. Det blåste en lätt bris nu mellan husen, som för ovanlighetens skull bjöd på en, tja, viss svalka.
   Ola var hursomhelst en lättsam typ att umgås med. Det var kanske för att han hade en förmåga att läsa av människor lika lätt som jag hade läst menyn med de stora bokstäverna på restaurangen Cool Corner, där vi tidigare hade ätit lunch. Jag antog att den egenskapen till viss del underlättade hans arbete för FN, när han som insatsledare åkte runt i världen och organiserade hjälpinsatser i oroshärdar och katastrofdrabbade områden. När vi var unga var Ola ständigt fascinerad av vapen, krigföring och allt som hade med militär maktutövning att göra. Nu var han stationerad i Kinshasa i västra Afrika och i stället för att döda folk räddade han livet på dem. Jag tänkte för mig själv att det var ett bättre val än alternativet.     

Vi hade tidigare vandrat in i den trånga gränden där Reggae Bar låg. ”Det är en skön atmosfär där” sa jag till Ola. ”May är en rolig kille och han gillar att bjuda på shots.”
   Men när vi kom runt hörnet… vad i helvete?
   Hela stället hade brunnit ner. Eller snarare upp. De tre våningarna över baren var också utbrända. Det enda som var kvar av min favoritbar i Bangkok var en svart kolhög. Till och med de sotiga öl- och spriflaskorna som låg på golvet tycktes ha brunnit.
   ”Va fan är det här?”
   ”Så, det var här det låg?”
   Det skulle inte bli några gratisshots hos May idag, den saken var klar.  
   ”Du som är gammal brandchef – vad tror du?”
   ”När elden tar fart är det en sån kraft att det är svårt att göra något åt det. Det verkar ha varit en explosion. Man kan bara försöka begränsa.”
   ”Jag fattar inte att det började brinna här. Dom eldade aldrig med nånting, det fanns inte ens levande ljus.”
   ”Kanske en gasoltub som exploderade. Det är konstigt,” sa Ola, och svepte rutinerat runt med blicken, ”att inte elden spred sig till husen runtomkring. Hela kvarteret kunde ha brunnit upp.”
   Vi betraktade förödelsen. Det måste vara en katastrof för May och hans döva lady boy till syster, och jag gissade att May inte hade satsat några större summor på en hyfsad brandförsäkring.
   Nu förstår jag inte alltid hur mina egna associationsbanor fungerar, eftersom jag plötsligt kom att tänka på en episod hemma hos mig ute på Åsarna, ett antal år tidigare, när Ola fortfarande hade ett jobb i Stockholm:
   Ola och jag satt i min vedeldade bastu och han skulle ut för en nypa kalluft, men han lyckades inte få upp dörren, han slet och drog men dörren ruckade sig inte en centimeter. Några sekunder senare ironiserade jag över Olas fruktlösa försök att ta sig ut, med en tänkt kvällstidningsrubrik; Vice brandchef i Stockholms Brandförsvar innebränd i bastu – lyckades inte vrida nyckeln åt rätt håll.

Senare skulle jag prata med Gah, som brukade sitta vid bordet där existenser av olika slag, lokala som faranger, brukade samlas kring bordet på Popiang House på Rambuttri, en restaurang som hade öppet dygnet runt. Ibland åt jag frukost här och det var inte ovanligt att resterna av nattens eftersläntrare skålade in morgonsolen med en stor Chang. Gah var en lokal, anorektisk liten kille med de tunna armarna täckta av blågröna tatueringar. Tidigare hade jag tagit honom för en tjej med hans förminskade ansiktsdrag och den flickaktigt kortklippta frisyren. I Bangkok var det inte alltid lätt att se vem som var vad. Han hade sympatiska ögon, kallade sig lesbisk, och han brukade betrakta de olika scener som ibland uppstod kring bordet med en lätt humoristisk blick. Men när han berättade om vad som hade hänt på May’s Bar såg han för ett ögonblick allvarlig ut:
   ”Det var en gasoltub som exploderade. Allting tände till på bara ett ögonblick.”
   Jag träffade också Keith utanför den tattoo shop som han drev på Rambuttri, mittemot Cool Corner. Han var en lokal kille och han såg livsfarlig ut med tatueringarna som löpte från pannan till vristerna och alla piercingarna i ansiktet, men han var en väldig trevlig kille och vi hade suttit ett antal kvällar på May´s Bar och svept de shots som May hade bjudit på. Nu hade Keith ett par svarta tennisskor på fötterna och ett par vita tubsockor som han hade dragit upp till knäna, där shortsen tog vid, ett klädval som fick honom att se lite, men bara lite, ut som en skolpojke. Ha sa:
   ”Det var en kortslutning som startade alltihop. Och May måste på rättegång, för det var en man som dog i branden.”

Ola och jag gick en runda på Khao San Road och tog genvägen tillbaka till Rambuttri genom tempelområdet. Vi satte oss alltså på Chada Bar, där de hade billiga Archa-öl. Servitrisen kom framtrippande i sina höga klackar, bärande på öl och frostade glas.
   ”Det är intressant med den där servitrisen”, sa jag medan vi skålade, ” – förra året var hon en han.” Hon hade ätit upp sig några kilo till mer rundade former, eller kanske var det hormonbehandlingen? – gjort ett omfattande boob job, klädde sig i kjol och blus, och nu för tiden kallade hon mig ”darling” och ”honey”. Det var roligt att se att hon verkade gladare än året innan.
   ”Hur är det nu den där låten med Lou Reed går…” Ola citerade: ”Holly came from Miami F.L.A…”
   ”Hitchiked across the USA/ Shaved his legs and he was a she…”
   Jag tog en klunk Archa. Jag hade tidigare legat vid poolen i det starka solskenet och nu kändes det som om jag hade vätskebrist. Jag bytte ämne och berättade om Paul Theroux utmärkta reseskildring där han reser från Kairo till Kapstaden, Dark Star Safari, och han ifrågasätter en hel del av de hjälparbetare som opererar, mer eller mindre framgångsrikt, runt om i Afrika:
   ”Lokalbussen han färdas i går sönder och han ställer sig i den tryckande hettan och frågar två hjälparbetare som kommer åkande i en ny, luftkonditionerad four wheel drive om lift. ’Vi är ingen taxi’ blir svaret och de två hjälparbetarna gasar iväg. Theroux menar att mycket av det aid work som utförs av en del organisationer är mer till skada än till nytta för den fattiga befolkningen.”
   ”Det är helt rätt, och många gör absolut ingenting.” Ola berättade om alla humanitära grupper som finns på den väldiga kontinenten. De drar in pengar – allt från att gå omkring hemma och skramla med en bössa i handen, till alla de resurser som, i alla fall tidigare, frikostigt delades ut av till exempel den svenska staten.
   ”De öppnar ett kontor i någon stad och sedan händer det ingenting. Nada.”
   ”Tror de själva att de gör någon nytta?”
   ”Ja. Många har sin religiösa övertygelse.”
   Jag begrundade detta för ett ögonblick med ännu en klunk öl.
   ”Titta vilken fin katt som kommer här”, sa Ola. En liten vit kisse strök sig förbi våra ben på väg in på restaurangen. Ola tyckte om katter.
   ”Det var väldigt vad du var snabb på att byta ämne helt plötsligt.”
   ”Hahahaa, ja, just det”, skrattade Ola självironiskt.
   Han hade jobbat för FN i många år, men jag hade all anledning att tänka att Ola gjorde mer än att åka omkring i en four wheel drive hela dagarna bara för att synas.
   ”Du kan ju faktiskt ha en rätt myndig stämma när du lägger den sidan till”, sa jag.
   ”Det är bra att vara lång, det hjälper.” Han var en gänglig man och kanske en decimeter längre än jag.
   ”Jag menar din röst. När du är på det humöret kan du låta ganska auktoritär.” Ola var, som jag redan har sagt, en lättgående typ att umgås med, inte minst för att han inte tog sig själv på fullt allvar, men han kunde också peka med hela handen om det behövdes. Jag hade sett det hända.
   ”Hur mycket var det du sa att du ville låna?”
   ”Hahahaa, just det. Tänk – man möter upp med dig här i Bangkok och det var ett tag sedan och det första man säger är: ’Jo, när jag såg dig på gatan tänkte jag direkt – du har inte hundra dollar att låna mig?’”
   ”Du kan få låna fem dollar, men det är maxgränsen.”
   Det var så vi höll på ett tag och tråkade varandra.

På sommarfesten hos Svenne året innan stod vi ett gäng utanför partytältet med cigarrer i händerna och jag frågade Ola i en tillgjort skrytsam ton: ”Jag kör en Volvo 745:a som funkar jättebra. Vilken bil kör du idag?”
   ”Jag sålde min BMW alldeles för billigt, men nu har jag en Jaguar som står parkerad i Geneve.”
   Jocke skrattade och skakade på huvudet. ”Hur fan kunde du sälja den för en spottstyver?” Affe gick igång: ”Jag hade köpt den helt obesedd”, sa han och slog ihop handflatorna som han gjorde ibland, för det var så med Affe att hans handslag var mer värt än vilket skrivet kontrakt som helst.
   ”Tja, jag googlade runt lite och såg vad priserna låg på… och jag ville bara bli av med den.”
   En av Svennes kompisar, som jag inte kände, blandade sig i samtalet. Han sa:
   ”Volvo 745:an är en jävligt bra bil. Den håller hur länge som helst och du kan alltid hitta reservdelar till den.”
   ”Javisst. Den går som en klocka. Och jag gillar kombistuket – jag kan lätt få in tjugo backar med öl i skuffen om jag fäller ner baksätena.” Han bodde i krokarna här ute på landet, där vi befann oss på Svennes gård i de småländska skogarna.
   Ola gick in i partytältet för att greppa mikrofonen och hålla ett tal för gästerna, med ironiska slängar åt Svenne. Svenne hade själv slagit på stort med den här festen, med över hundra inbjudna gäster och med personal och mat från Bodegan i Emmaboda. Och det fattades ingenting av mat eller dryck eller underhållning på den här festen. Medan Ola fattade mikrofonen och min nye kompis räknade upp den ena detaljen efter den andra kring Volvos 740-serie, tänkte jag – det här är kanske den enda gången en Volvo 745 har kört om en Jaguar?

Vi höll båda med om att det var en kanonfest. Samtidigt kom den in mer kallt öl. ”Och stallet”, sa Ola ” – jag har alltid sett det som en svinstia och nu hade han gjort om det till ett disco.”
   ”Ja. Det var hur bra som helst.”  
   Han gick på toaletten och jag studerade skylten till affären bredvid, en skräddarbutik där jag aldrig hade sett en kund gå in eller komma ut, med namnet St. Armani Fashion. Jag undrade vad ”St” stod för. Street? Saint? Shit? Inte heller fattade jag vad Armani, eller fashion hade att göra med de här indiska skräddarna som tycktes finnas överallt i området, eftersom den kollektion som de smala fönsterskyltsdockorna förgäves försökte bära upp mer verkade komma från ÖB:s klädavdelning än från Armani eller Hugo Boss. 

Jag låg vid en av poolerna på taket på Rambuttri Inn och läste i en roman som Ola hade gett mig, A Quiet Flame, av Philip Kerr, en författare som jag aldrig hade hört talas om innan. Nu finns det många författare som jag aldrig har hört tals om, men det var när jag kom på mig själv med att göra mentala anteckningar kring en del uttryck som Kerr använder och som jag tänkte stjäla för eget bruk inför framtiden som jag förstod att jag gillade hans stil.  
   Huvudpersonen i boken kommer till Buenos Aires och konstaterar, medan han väntar på presidentens ankomst, Peron, som han är kallad till ett möte med, och snart ska han träffa den cyniskt kalkylerande Evita Peron: ”And while we awaited his much anticipated arrival, one of the secretaries fetched us coffee on a little silver tray. Then we smoked. The secretaries smoked too. Everyone in Buenos Aires smoked. For all I knew, even the cats and dogs had a twenty-a-day habit.” Hursomhelst – det är den typen av krassa kommentarer som får mig att läsa vidare.
   Jag tog hissen ner till rummet som låg på bottenplanet. Kanske borde jag flytta någon våning högre upp till en bättre utsikt än en stenmur? Luci låg på sängen och blängde surt på mig. Hon ville spela. Senare. Jag hade ett möte att passa. Jag var inbjuden till en middag på Sukhumvit med Ola och hans norska fru Gry som bodde där och som också jobbade för FN. Hon var stationerad här i Bangkok där hon bodde med Markus, deras gemensamma, snart femtonårige son.

”Det här är soy elva och en halv – det var ren tur att vi träffade dig”, sa Ola när vi mötte upp i gatuhörnet med 7Eleven, gatustånd med grillade kycklingben och sky-trains som fick mig återigen att tänka på Bladerunner. Jag kände till det thailändska gatusystemet med huvudlederna där tvärgatorna utgjordes av nummer – soy ett, soy två och så vidare. Men jag hade aldrig tidigare hört talas om halvor.
   Jag kramade om Gry. Vi hade inte träffats på tio år och hon såg bättre ut än vad jag mindes. Hon hade lagt på sig två kilo som hade placerat sig på de rätta ställena. Hon verkade också mer avslappnad idag, men hon utstrålade samma koncentration, effektivitet, direkthet och beslutsamhetsförmåga som tidigare, nu kombinerad med en humoristisk underton. I början var jag inte helt säker på om hon bara spelade ut sin sociala kompetens mot mig eftersom jag och hennes man var gamla vänner, men jag kände direkt att jag trivdes i hennes sällskap. Och hon förde vidare det inledande samtalet med precis rätt fråga: ”Ska vi ta en drink innan vi äter?”
  
Vi satt i en lyxig inomhusträdgård som var lika långt från min egen gata, Rambuttri, som, låt oss säga, Lidingö var från Jordbro. Gry beställde ett glas vitt vin och en sodavatten och Ola och jag tog in saltkantade Margaritas som var så fantastiskt goda att vi strax efteråt beställde två till.
   Vi tre var födda samma år. ”Du vet om att du är född i råttans år?” sa jag till Gry, medan hon tände den smala Davidoffcigarren som Ola erbjöd henne.
   ”Jag vet. Det är ett bra tecken.”
   Jag berättade att Ola hade sagt för några dagar sedan att han hade byggt upp hela sitt vuxna liv på att vara arrogant: ”Men dom senaste åren har han blivit lite mjukare.” Hon skrattade, och jag förstod att det fanns väldigt lite som jag kunde berätta om Ola som Gry inte redan kände till.
   ”Och”, fortsatte jag: ”Själv har jag lärt mig att ibland kunna be folk dra åt helvete.”
   ”Varför gjorde du det inte innan?” undrade Gry förvånat.
   ”Jag har gjort en dubbel resa”, förklarade jag. ”Från Finland till Sverige när jag var såhär ung.” Jag måttade med handen ungefär en meter från golvet med klinkers. ”Och från finsk arbetarklass till den… lägre medelklasstillvaro jag lever idag. Det tog mig många år, när folk bråkade med mig för något som inte var mitt eget fel, att bara kunna säga – nu får det vara slut på tokerierna.”
   ”Det är likadant för oss alla som är födda samma år”, sa Gry med eftertryck. ”Vi flyttade alla ett snäpp upp med den ekonomiska uppsving som vi var med om på den tiden.”
   Hon hade rätt. Det finns människor som kan det här bättre än jag, som menar att den globala, finansiella expansionen, med en dittills aldrig skådad högkonjuktur under sextiotalet, aldrig kommer att upprepa sig igen.
   Gry berättade att hennes jobb i Bangkok skulle ta slut i juli, eftersom hon hade valt att inte förlänga sitt kontrakt. ”Jag har funderat på Laos”, sa hon. ”Men jag har aldrig varit i Vientiane. Vad tror du om den stan?"
   ”Det är kanske världens tråkigaste huvudstad. Den är ännu tråkigare än Oslo.”     
   Ola hade varit tyst en stund där han satt, nöjt tillbakalutad i sin stol medan han lyssnade till vårt samtal, smuttande på sin iskalla margarita och puffande på en Davidoff. Nu konstaterade han muntert med hänvisning till Gry som ju kom från Norge:
   ”Nu har du sabbat det hela. Det kommer inte att finnas någonting du kan säga ikväll för att rätta till det misstaget. Du är körd, grabben. Hahahaa!”
   Men Gry log. ”Har du varit i Bergen?”
   ”Nej.”
   ”Då har du en chans till.”
   Hon plockade fram ett svart plastkort ur plånboken. ”Ska vi gå och äta nånting? Ikväll är det FN som betalar.”

Jag hade en trevlig kväll tillsammans med det här sympatiska paret. Det fanns något där – kanske var det kombinationen av hjärtlighet och avslappnad professionalism jag uppskattade. Och ironin. ”Titta”, sa Ola och pekade på en man som gick förbi. ”Där har du ännu en kille som har flip-flops på fötterna, så du behöver inte känna dig ensam.”
   Förrätterna kom in, det var rökt parmaskinka och snittar med lax och kapris. ”Jag gillar inte kapris”, sa Ola. ”Inte jag heller sa Gry.” Jag tittade förvånat på dem, ”Kapris är ju jättegott”, sa jag och tuggade i mig all kapris i väntan på huvudrätten. Kanske tittade de skeptiskt på mig men i så fall dolde de det väldigt väl.
   Jag skrattade flera gånger denna kväll. Jag hade bestämt mig för att ha kul vad som än hände, men sedan blev leendet en naturlig rutin av mitt minspel för det här paret fick mig, sociala proffs som de var, att känna mig bekväm och glad och nöjd med nuet.  

Ola och jag hade alltså ätit lunch någon dag tidigare och när vi sedan tog en dubbel espresso bjöd Ola på riktiga fetingar, varsin tjock Davidoff. Han sa: ”Markus vill ta ett dykcertifikat.”   
   Ola var lite osäker kring det här med sonens dykerier med tuber och jag sa att det som jag själv hade varit osäker kring med alla potentiella faror som lurade under ytan, förvandlades till en fascination inför den fantastiska undervattensvärld som jag inte ens kunde drömma om fanns där nere, med färgrandiga fiskar och alla de olika typerna av mjuka, levande koraller.
   ”När du dyker med tuber är du en del av den marina miljön, och jag känner mig mycket säkrare än om jag simmar på ytan på djupt vatten, där jag inte har någon sikt neråt.”
   Ola puffade på sin Davidoff, och det gjorde jag också. Det här var fina grejer.
   Jag berättade att det gick utmärkt att ta sig upp från fyrtio meters djup med ett andetag, genom att sakta blåsa ut luft hela tiden för att lungorna inte skulle sprängas. Och medan lungorna utvidgades på grund av det minskande trycket fick man mer och mer syre att blåsa ut, och det hela kunde pågå i åtskilliga minuter.     
   Men jag glömde att berätta om de ryska dykarnas extrema uthållighetstester att med ett enda andetag stiga upp till ytan, från över hundra meters djup. Däremot fick de, när de kom upp till ytan, vistas en tid i en dekompressionskammare, eftersom deras snabba uppstigning gav farligt höga kvävehalter i blodet.
   ”Jag föredrar att snorkla”, sa Ola.
   ”Men, du har ju hoppat tre gånger med fallskärm.”
   ”Jaså, det kommer du ihåg?”
   ”Ibland kommer jag ihåg helt oviktiga detaljer – medan jag glömmer bort det som kan vara viktigt att komma ihåg.”

Tillbaka till Sukhumvit nu. Jag gav en av mina förtroliga rapporter. Kanske var det drinkarna och ölen. Jag vände mig mot Gry och sa: ”Du är faktiskt snyggare idag än för tio år sedan.”
   Gry log: ”Jag har blivit fetare – det slätar ut rynkorna.”
   Och Ola sa, med en road glimt i ögonen: ”Jag åker hem på söndag.”

Jag tänkte att jag skulle sakna de här människorna sedan efteråt. Jag tog en taxi tillbaka till Rambuttri och satte mig på Popiang House och blev strax inbjuden att sitta vid ett bord med gänget av lokala och faranger, i olika stadier av berusning och med diskussioner som jag inte orkade delta i just nu. Det här var långt från Sukhumvit. Jag kände en hand på min axel. Det var Lak, Nois bästa vän i den här staden. Hon sa:
   ”Noi är i Laos. Hon kommer tillbaka imorgon kväll.”
   ”Jag vet.” Jag reste mig upp från bordet och följde med henne en bit på Rambuttri, eftersom gänget på Popiang House så här dags på kvällen mer och mer påminde om ett annat gäng – Riddarna kring Dannys bord, en skrattkrampsframkallande och samtidigt rörande skildring av Steinbeck kring några vilsna existenser i Monterey, på Amerikas västkust.

Mobilen ringde. Det var Noi. Hon hade kommit tillbaka från Laos där hon hade varit och hälsat på sina föräldrar.
   ”Var bor du?” frågade hon.
   ”Rambuttri Village.”
   ”Vad gör du?”
   ”Jag har kollat på tv.” Avatar hade hållit även den här gången. ”Jag tänker gå och lägga mig.”
   ”Jag är hemma. Har du någon där eller är du ensam?”
   ”Jag är ensam.”
   ”Jag tror inte på dig”, sa hon muntert.
   ”Well, det är i alla fall så det ligger till.”
   ”Jag ska också gå och lägga mig. Jag har suttit på bussen hela dan.” Hon gjorde en paus. ”Okay. Jag ringer imorgon.”
   Jag hade blandade känslor inför Noi. Jag tänkte alltid för mycket på henne när jag hade rest iväg efter att vi hade umgåtts i några dagar. Men fast hon ofta var knasig och rolig, med en ironisk humor, kändes det ibland som att det enda vi pratade om var vad vi hade ätit, vad vi skulle äta och vad det var på TV. Och hon hade humörsvängningar. Det hände att jag tänkte att det kanske var mitt öde att alltid springa på kvinnor med humörsvängningar. Men plötsligt slog det mig som en blixt från en klar himmel och jag behövde inte ens avsluta meningen – tänk om det är så att alla..?
   Noi var trettiotvå. Jag hade känt henne i mer än tre år och hon hade gjort det till en vana att, när jag kom tillbaka till Bangkok, regelbundet checka av min mobil för samtal som hade kommit och gått. Det var inte direkt något jag uppmuntrade men jag brydde mig inte heller. Möjligen kunde jag tycka att det var lite komiskt.
   ”Vem är det här?”
   ”Det är min mamma.”
   ”Och det här?”
   ”Min dotter.”
   ”Och det här?” Det var ett thai-nummer.
   ”Jag har ingen aning. Det var någon gammal kvinna som ringde och pratade thai. Jag förstod inte ett ord.”
   ”Hmmm…” Hon bläddrade vidare och jag lät henne hålla på. Det fanns inget där som jag försökte dölja för henne. Jag brukade radera de namn som jag inte ville att hon skulle se.

Det var i slutet av april och det var min sextonde vistelse i Bangkok. Jag skulle flyga om tre dagar och då hade jag rest i ganska exakt fem månader. Jag hade inte tillbringat lika mycket tid på stränderna jämfört med tidigare och det var precis så det hade varit planerat. Det kändes skönt med omväxling. Men jag hade inte heller dykt en enda gång i vinter, men det gick inte att komma ifrån att det ju var där vattnet fanns, vid stranden. Däremot hade jag varit i Kambodja, Laos, några timmar i Burma och ett antal gånger i Thailand.
   De flesta jag hade träffat hade varit helt underbara människor, och de påminde mig ständigt om vilken fantastisk värld detta är.
   Och jag hade druckit mer öl, tränat mindre och träffat dåligare kvinnor än jag någonsin gjorde hemma.
   Det hade alltså, på det hela taget, varit en riktigt trevlig tur.       

Det var ett vattenkrig som pågick i tre dagar och det var inget dåligt krig heller. Det var vattenkaskader från vattenhinkar, vattenbössor, vattenballonger och vattenslangar som öste över dig när du gav dig ut på gatorna i Vangvieng. Jag bar pengarna i en plastficka och varje gång jag kom tillbaka till rummet var det som att jag hade stått i en dusch med en stark stråle smattrande över mig.
   Det var Songkran, vattenfestivalen, som också var den asiatiska nyårsfesten. Jag bytte om och gick ut på stan för att köpa en biljett härifrån och strax var jag lika blöt igen – ”Happy new year!” skrek folk och sprutade skrattande ner mig. Och det var inte bara barnen, de vuxna deltog lika ivrigt i leken, om inte ännu ivrigare. Det betydde tydligen tur att få en spann vatten hälld över sig och det förde lycka för det kommande året. Jag hoppades att det var sant för i så fall hade i alla fall jag fått min beskärda del av lyckönskningar för ett bra tag framöver.

Jag kunde inte fatta att jag hade stannat kvar i Vangvieng i över två veckor, men det var en plats med trevliga omgivningar och jag hade cyklat en mountainbike ut på landet, förbi små butiker som sålde laoitiska basvaror som öl, cigaretter, sprit, ris och kött, och jag kom i samspråk med glatt välkomnande, leende lokalbor som gärna ville öva sin engelska; jag cyklade på djungelstigar och längs risfält och jag betalade inträde för att se en sevärdhet med det romantiskt klingande namnet The Blue Lagoon. Men det var ingen lagun, det var en krok i en flod, och vattnet var inte blått, det var brungrönt. Av någon anledning verkade det just därför ännu mer exotiskt.
   Lurad, hahahaa!
   Det fanns ett rep fastbundet i en gren över floden så att man kunde svinga sig ut och hoppa ner i det grumliga, sakta flytande vattnet. Men jag hade sett 50-talsfilmen Monstret i den gröna lagunen, så jag lät bli.
   Så, dagarna hade gått snabbt, som vanligt, och när jag tog bussen till Udonthani på den thailändska sidan om gränsen, kändes det som att det var rätt tid att röra på sig.

I Udonthani var vattenterrorn ännu mer hysterisk. Folk stod i klungor längs gatorna med hundralitersbehållare som de öste ur över förbipasserande och de bilar som sakta körde förbi, gatorna var i det närmaste tilltäppta av alla SUV:ar med flaken fullastade med glada festprissar med en hink med vatten i ena handen och en flaska sprit i den andra, och de verkade också ha outsinliga resurser med vatten att försvara sig med.
   Det fanns något djupt mänskligt över den glädje som denna kollektiva yra framkallade. Jag hade min utsiktspunkt från tredje våningen på balkongen till rummet som blickade ner över en fyrvägskorsning. Det kändes som ett ganska bra ställe just nu.

Udonthani var huvudstaden med en kvarts miljon invånare i Isaanprovinsen i nordöstra Thailand, nära gränsen till Laos, och den fattigaste delen av landet. Den har också ett isolerat läge med sin nattlånga tågresa till Bangkok där det, så vitt jag vet, inte finns så mycket att se längs vägen förutom de vidsträckta risfält som utgör regionens huvudnäring.
  
Det isolerade läget var kanske det som alla de över tiotusen expats som bodde i staden med sina lokala fruar och flickvänner trivdes med. Det fanns en hel del västerländska äldre män med unga kvinnor vid sin sida och jag tänkte att kärleken kanske inte alltid gick i båda riktningarna. Men det finns kanske olika sorters kärlek?
   Jag tyckte om den här staden för den hade en vänlig atmosfär och med sitt urbana landsbygdsliv liknade den ingenting annat jag har sett i det här landet tidigare, och det påminde mig ännu en gång om vilka olika upplevelser Thailand ständigt bjuder på.

Jag gick med min väska genom kvällsmarknaden som sprakade av glitter och ljus. Jag tog en öl på en bar som ägdes av en norrman. En av barflickorna frågade mig: ”Where you going?”
   ”Bangkok.”
   ”Jag tycker inte om Bangkok. Det är för hett. Och för mycket människor.”
   ”Har du varit där?”
   ”Nej.”
   En annan barflicka sa: ”Så du är på väg till Bangkok?”
   ”Ja.”
   ”Jag tycker inte om Bangkok. Det är för hett. Och för mycket människor.”
   ”Har du varit där?”
   ”Ja.”
   Kanske hade de båda glada unga damerna vid något tillfälle haft ett samtal om Bangkok?
   En engelsman reste sig, tittade på min väska och såg beklagande ut: ”Time to go, hey?”

Sedan tog jag sovtåget genom natten mot huvudstaden. Imorgon skulle jag träffa min gode vän Ola som jag har känt sedan lågstadiet.

Lättjan är den renaste formen av att vara, och jag är dess apostel.
   Det finns alltid något suspekt med den prestationsiver som råder i många av våra samhällen. När jag till exempel frågar någon om vad de ska hitta på idag och får till svar en lång lista med aktiviteter blir jag misstänksam. Vad är det du försöker dölja?
   Jag litar ungefär lika lite på en prestationsivrare som på en nykterist.
   Det känns ibland som att den som ständigt kastar sig från den ena aktiviteten till den andra egentligen bara försöker rättfärdiga sitt eget usla liv. Och det är bara sig själv han eller hon försöker lura. 
   Att dra ner tempot i sitt eget liv kan ge upphov till motreaktioner från de som av någon anledning anser sig vara någon sorts samhällsbärare:
   ”Tänk om alla gjorde så?”
   Ja, men alla gör inte så. Det ska vara upp till var och en vad de vill göra och vad de inte vill göra. Och staten – som i alla tider har velat omyndigförklara individen för att göra henne mer lätthanterlig för sina egna syften – ska lägga sig så lite som möjligt i folks enskilda göranden och låtanden.
   ”Men tänk på ditt ansvar som samhällsmedborgare!” säger någon.
   Det är det jag gör. Jag vill se lyckliga människor och inte ett samhälle där alla marscherar i samma takt.
   ”Du kommer att bli slö och dum om du inte rör på dig och förkovrar dig”, säger du kanske.
   Nej, det är precis tvärtom. Ur den rena latheten föds det helt naturligt en lust till rörelse och kreativitet som inte känns påtvingad, stressande eller neurotiserande.

Om allt detta har det redan sagts många kloka saker, bland annat av den tyske prästen Luther, han som spikade upp teserna på kyrkporten, vilket senare ledde till att kristendomen delades upp i sina katolska och protestantiska varianter.
   Luther trodde på att allt inte handlade om arbete och försakelse – om en man kände sig missmodig och ledsen kunde han gott stanna hemma från jobbet en dag, ta sig ett glas vin, och kanske till och med ta sig en kvinna, om han var på det humöret.
   Det var i mycket en männens värld i slutet av medeltiden, men så är det ju faktiskt även idag.

Det var i den svenska versionen det blev fel. De präktiga präster som hade till uppgift att översätta texterna tyckte att Luthers liberala hållning till vin, kvinnor och arbete inte passade det svenska folket som borde än mer tuktas i sin andliga tro, så de skrev i stället om vissa partier så att de kom att handla om att det enda som gällde för den som ville uppnå evig salighet i det väntande himmelriket var att slita hårt och undvika förlustelser.
   Det fungerade. Och det gör det även idag då vi talar om en luthersk moral. Men det är inte Luthers fel, utan de snålt tillknäppta svenska präster till översättare som vi ska tacka för kaffet.  
   Jag gör ibland som Luther menade i den tyska originaltexten: jag latar mig och tar ett glas vin. Och… vad var det tredje nu igen?

Elva smågeckos smög kring lysröret på min veranda där insekterna kretsade och sedan kom det en stor rackare med ögon stora som mina lillfingernaglar och snappade åt sig ett par flugor och myggor som aptitretare innan den gav sig iväg för att förmodligen skaffa sig något större till middag.
   ”Vad säger du, Jane, vill du följa med och äta något?” frågade jag där vi satt i den välkomnande kvällsbrisen på vår gemensamma uteplats.
   ”Javisst, jag är klar om fem minuter.”
   ”Vad säger du om tio minuter?” Jag behövde duscha, men det kändes också som en hämnd på alla de olika kvinnor som har tvingat mig att vänta i timmar för att de skulle bli färdiga för att ge sig ut på en liten runda på stan.
   ”Du som har varit här så pass länge känner säkert till några bra restauranger”, konstaterade Jane nyktert. Hon var kinesiska, bodde i Shanghai, talade flytande engelska och hade en gullig liten prick på nästippen.
    ”Jag vet ett bra ställe för pizza.”
   ”Det låter bra.”
   Jag hade mina olika favoritställen för hamburgare, för utsökta biffstekar med potatismos, grönpepparsås och sallad, och en restaurang hade kanske den godaste spagetti bolognaise jag någonsin har ätit, förutom den i Luxenburg, eller min egen förstås – men den här gratinerades i ugnen med mozzarella och när du tog en tugga längtade du redan efter nästa. Men nu var jag sugen på pizza. Det var såhär i Vangvieng – den västerländska maten var billigare och godare än i Thailand, men den lokala maten var dyrare och därför frossade jag till det ibland eftersom jag i flera månader hade levt på ris och nudlar.      
   ”You know”, sa Jane, ”Jag flyttade in där för att jag såg dig spela musik på verandan. There’s something about listening to live music. I enjoy it very much.”
   ”So do I.”
   Tack, Luci, för att du för mig samman med människor hela tiden!
   Vi hade en trevlig kväll tillsammans, Jane och jag. Hon frågade mig om Sverige – till exempel hur det var möjligt att för ogifta par att kunna hyra en lägenhet ihop och bo tillsammans utan att vara gifta, och jag kontrade med att fråga om hur Kina hade förändrats under de senaste åren.
   ”Det är stor skillnad idag, speciellt i stora städer som Shanghai, där marknadsekonomin breder ut sig. Men, på landsbygden lever människorna fortfarande som förr.”
   ”Som på Mao-tiden?”
   ”Nej. Men nästan.”
   ”Kina har en stor befolkning.”
   ”Ja. Men dom flesta har ingen aning om vad som händer i storstäderna.”
   ”Kommer det att förändras?”
   ”Yes. But very slowly.”
   Jane hade sin familj sex timmars resa från Shanghai.
   ”It’s different out there. Jag tycker om det men jag tycker också om Shanghai”
   ”Vad tycker du om pizzan?”
   ”It’s really good, I like it!”
   Vi satt kvar ett tag och sedan gick vi tillbaka till våra rum, önskade varandra god natt och gick och lade oss.
   Hon var inte exakt en dam man stod med på en trampolin på och försökte göra en bakåtvolt ner i vattnet med. I alla fall inte ikväll. Hon hade åkt bussen nerför bergen från Luang Prabang idag och hon sa att hon var trött.
   Det var bra så. Respekt.

Eftersom jag stundtals hade ganska lätt att träffa nya människor var det ibland en brokig skara som korsade mina vägar. De flesta var hur bra som helst men sedan fanns det också den tillfällige, udda typen. I sådana lägen kunde det hända att jag tänkte att jag var en riktig dårmagnet.

Arne, ägaren av guest houset och Johan från Stockholm fann varandra eftersom de båda hade en eller annan koppling i skallen som ibland sprakade på och av, ungefär som blinkande lysrör. Men det här var lysrör som inte var så lätta att byta ut.
   Arnes laotiska fru var tjugo år yngre än sin femtioåttaårige make, en vacker kvinna med ett bländvitt leende och glada ögon, och jag undrade vad hon tänkte när hon var i närheten och Arne och Johan kom tillbaka från något horhus utanför stan och skröt med sina bedrifter.
   ”You can not stay here forever”, sa hon vid ett tillfälle när det bara var hon och jag vid receptionen.
   ”Vad menar du? Vill du inte att jag stannar här?”
   ”Jo, det är det jag vill. You make me happy. And I like it when you play.” Hon spelade lite luftgitarr och skrattade.

Stället var en idyll, i alla fall på ytan. Jag hade det bästa rummet med en veranda som blickade mot dalen med floden och de höga bergen i bakgrunden som skiftade i olika toner av grönt och grått efter solens vandring. Turister som gick förbi stannade till i vår trädgård och fotograferade de vyer som jag aldrig tröttnade på att betrakta, när jag satt på verandan och mediterade över saker som – ska det vara ett E-moll, eller ett A-moll i sticket på den här nya låten?

Sedan satt jag ibland på kvällarna med Arne och Johan och efter ett par flaskor av Tiger-whisky brukade deras samtal låta som rena kåkfararjargongen. Men Luci och jag var välkomna bisittare eftersom vi kunde spela låtar på beställning, och Arne slog på en trumma och Johan skakade på en maracas. ”I love you!”, skrek Arne, gav till ett illtjut och dunkade mig hårt på ryggen. Jag hyste inte samma starka känslor för den labile Arne eftersom jag ibland blev vittne till hans våldsamma humörsvängningar. Men jag såg honom aldrig vara otrevlig mot sin fru och jag var glad över det.

”Det är inte ovanligt med domestic violence här i Laos” sa David. ”Det händer att män slår sina fruar offentligt.” Han var från Oxford och vi tog en öl ihop vid det runda bordet i trädgården. Han hade bott här i flera år och han var fascinerat av de etniska minoritetsgrupper som fanns i området. Vi hade båda läst Paul Theroux och Bruce Chatwins reseskildringar, och det var naturligt för honom att inta ett fågelperspektiv över kulturella skillnader mellan samhällen, globalt som lokalt.
   ”Så, vad gör folk?”
   ”Ingenting. Man blandar inte in sig i andras privata angelägenheter.”
   ”Det hände en sak när jag var i Muang Ngoi. En pappa, han var riktigt stupfull, jagade sin son som gråtande skrek av rädsla och smärta, han var kanske tio år, nerför gatan med en käpp i handen som han hela tiden slog över grabbens rygg. Jag blev förbannad och gick fram, slet käppen från gubbens hand och bröt av den på mitten. Efteråt var det flera lokala som kom fram och tyckte att det var bra gjort.”
   ”Yes. You lose face if you beat your children.”
   ”Och han förlorade kanske en del ansikte när jag stoppade honom.”
   ”Well, det var säkert så att han förtjänade det.”
   ”I Luang Prabang såg jag en ung lokal tjej bromsa för snabbt med framhjulet och hon åkte omkull. Hennes matvaror rullade ut på gatan. Det hände precis utanför en restaurang och restaurangägaren kom ut och ställde sig med armarna i kors två meter ifrån och betraktade det hela medan hans två hundar skällde som besatta när de cirklade kring henne när hon ställde sig upp och försökte resa upp scootern. Jag sprang fram och hjälpte henne och jag plockade ihop hennes matkasse och frågade: ”Are you okay?” Hon såg lite chockad ut men hon nickade och körde iväg medan hundarna skällde efter henne. När showen var slut ropade ägaren till sig hundarna och gick tillbaka in på restaurangen.”
   ”Ja. Såna saker händer. Laoiterna är ett väldigt kollektivt folk – det är ju ett socialistiskt land och det är därför som sprit och cigaretter och el är så billigt, för att hålla folk nöjda – men omtanken för andra verkar ibland bara sträcka sig till den egna familjen och vännerna.”    
   Johan kom och satte sig vid bordet. ”Va fan snackar ni om?” Han var inte på roligt humör idag. Han hade inte sovit på flera dygn och det fanns en aggressivitet som hela tiden lurade under den sociala fasaden. Och det blev inte bättre framåt kvällen. Det blev värre.

Johan frågade mig senare vad jag sysslade med hemma och jag sa att jag hade jobbat på en psykklinik. Det triggade igång en kedjereaktion hos honom efteråt, när vi med två sydamerikanare hade varit på Bucket Bar och Smile Bar, och jag hade roligt och det hade förmodligen de två killarna från Uruguay också, för de skrattade och skämtade. Johan sprang mest omkring och utan någon som helst framgång försökte ragga upp den ena bruden efter den andra.
   Ännu senare hade han eldat upp sig ännu mer med några buckets som bränsle. Vi två satt på min veranda och Johan försökte ta ut sin frustration på mig. Han hade tydligen gått och grubblat på det som jag hade sagt att jag jobbade med.
   ”Hur känns det att tvångsspruta en stackars jävel som ligger och ber om hjälp?”
   ”Det är inte riktigt så. Och efteråt är det väldigt noga med uppföljande samtal kring varför man tvingades ta till tvångsåtgärder. Men det känns aldrig bra. Det är det ingen av dom jag jobbar med som tycker.”
   ”Det tror jag inte ett skit på.” Jag förstod plötsligt att han talade av egen erfarenhet. ”Du är ett jävla svin – förstöra livet för oskyldiga människor!”
   ”Det finns mycket man kan diskutera om psykvården och allting funkar ju inte perfekt. Men, faktiskt – dom flesta är sedan efteråt helt införstådda med den tvångsbehandling som man var tvungen att ta till just i den akuta situationen.”
   ”Ditt jävla svin! Jag blir bara förbannad på såna som dig.”
   Nu lade Johan in överväxeln.
   ”Jag är psykopat”, förklarade han, ja, lite i onödan kanske, eftersom jag redan hade räknat ut hur det låg till. Han var trettiåtta men årtals missbruk av det lokala metaamfetaminet som går under namnet yaba, som på thai är både ett adjektiv och ett substantiv – galen, eller galenskap, fick honom att se betydligt äldre ut. Hans stirrande blick med uppspärrade ögon med små pupiller och ögonvitor som lyste ikapp med fullmånen över oss utstrålade hat och vrede.  ”Och om du försöker ta dig förbi mig kommer jag att kasta dig ner för slänten. Dom kommer att hitta dig död, med kanske noll komma åtta promille i blodet, och rubricera det som att du var full och ramlade över räcket och slog ihjäl dig.”
   Han stod plötsligt över mig där jag satt i den bekväma rottingstolen, gungade lätt, fram och tillbaka som en boxare. Det kändes inte bra att han hade rest sig upp från sin stol. För ett ögonblick övervägde jag att ge efter för en impuls att med en kraftig stöt knuffa honom över det låga räcket och skicka honom ner för den branta och långa sluttningen. Efter det skulle han inte resa sig på väldigt länge. Han knöt de väldiga skogshuggarhänderna som fortfarande hängde utmed hans långa kropp med den ovanligt kraftiga benstommen.
   ”Nå?” frågade han teatraliskt långsamt och övertydligt. ”Hur tänker du göra nu?”

Julianne var inte på sitt bästa humör just nu. Åskan, blixtarna och skyfallet ovanför hennes bungalow tvingade henne att sitta längst upp vid kuddarna i det billiga rummet där hon hade inkvarterat sig för att dölja det egentliga syftet med sin närvaro här. Det var den enda platsen där det inte läckte in vatten genom taket. Hon förbannade den där idioten som påstod sig ha hittat på henne, och som hade övertygat henne om att ta del av hela den här planen. Inte för att hon var svårövertygad. Efter ett antal veckor på Done Right på Kambodjas solkust hade hon varit beredd att krypa ur skinnet. Och vad hade varit alternativet? Ett liv i evig glömska?
   En rutinerad läkare som såg ut att vara hundra år gammal hade klippt av det gips hon hade varit tvungen att linka omkring på sedan olyckan i Bangkok. Han konstaterade att hennes fot hade läkt som den skulle, men att hon behövde träna upp benet så att hon skulle få tillbaka sin normala styrka. Hon frågade vad det kostade men han hade avfärdat henne med att allting redan var betalt för.
   Sedan, efteråt, när hon var som mest uttråkad, hade hon faktiskt lyckats vid flera tillfällen, att just krypa ut ur sitt eget skinn.
   Och strax efteråt träffade hon Tony.
   Julianne tände toalettlampan och mitt på golvet stod en grönrandig groda och stirrade hungrigt på henne. Hon öppnade ytterdörren för att släppa ut den välnärda paddan och utanför hängde det en flera decimeter lång gecko runt den runda dörrknoppen. Den försökte ta sig in i bungalown och hon var tvungen att stänga dörren, försiktigt så att reptilens huvud inte fastnade mellan dörren och karmen. Julianne var inte här för att döda ödlor.  
   Efter en stund öppnade hon dörren igen och grodan skuttade genast ut. Det var som en överenskommelse. Julianne stängde dörren och vände sig om mot fotändan av sängen där hon hade placerat en av handdukarna som skulle suga åt sig av det droppande vattnet som föll ner på lakanet. En spindel höll på att klättra ner på en tråd från taket.
   Tar det här aldrig slut?

Julianne hade legat i åtskilliga timmar på ett liggunderlag i en skreva på kullarna ovanför postkontoret, som egentligen var en fasad och därför faktiskt utgjorde själva byn, en by som inte syntes på någon karta. Hon såg postmästaren gå med raska kliv in på kontoret som hade den enda internetförbindelsen på en radie av flera mil. 
   Hon riktar bazookan och spränger utedasset bredvid huvudbyggnaden. Postmästaren springer ut i det brunaktiga regnet som faller ner över honom. Utan usb-minnet i handen, konstaterar Julianne belåtet och laddar med en ny granat. Den här gången spränger hon det tillfälligt obemannade postkontoret. Meddelandet kommer inte att nå mottagaren. I alla fall inte i tid.
   Julianne hällde kemiskt ren bensin över öronpluggarna, och de tunna handskarna hon hade burit det senaste dygnet, tände på med en bic och gjorde sin reträtt. Hennes 250-kubikare startade på första kicken. Det enda postmästaren skulle höra under den närmaste timmen var ett ringande tjut i öronen efter granatexplosionerna. Hon var klädd som en turist och vid en ytlig kontroll fanns det inga spår av hennes tidigare förehavanden. Och hon kunde vägarna här. Hon hade en ny uppsättning kläder längre fram och då skulle hon bränna de gamla, och liggunderlaget. Motorcykeln, som hon hade köpt av samme tystlåtne leverantör som hade försett henne med bazookan, utan så mycket som att ställa en fråga, skulle hon dumpa ner i floden längre fram. Om allt gick väl skulle hon träffa Tony redan imorgon.

I saw a ghost behind the door
When the kids were coming home from the war, wow wow wow
With broken dreams and nothing more
I heard a woman singing her song
And it was good and warm and strong, wow wow wow
She made me cry, I don’t know why

This is My Life – Kim Larsen


Cox hade sällan skrattat så mycket som när han hade druckit den där papaya-shaken i Vangvieng han blev bjuden på. Vad var det i den egentligen? Han skulle precis berätta om sin nästa fantastiska idé för den vackra sydkoreanska kvinnan som satt bredvid honom och han vände mig mot henne, men det fanns ingen där. Han var ensam. Men han hade också en ständig känsla av att det fanns någon annan runtomkring honom hela tiden. Hon visade sig vara någon slags följeslagare och hon fanns med Cox vart han än gick. Men hon hade inte så mycket att göra för tillfället, sa hon.  
   ”Du är rätt okay, just nu.”
   ”Tack ska du ha” sa Cox och han menade det också.
   ”You are most welcome.”
   ”Ser du alltid ut såhär?”
   ”Nej. Jag kan ta olika former, men nu har jag den här skepnaden – det är såhär du ser mig just nu.” Cox kunde inte titta rakt på henne men han såg henne tydligt i ögonvrån. Det var en blek och tanig, ljushårig kvinna och fast han visste att hon inte var på riktigt var han ändå just nu övertygad om att hon fanns här någonstans, runtomkring honom. Han spolade, tvättade händerna och satte sig hos paret vid det runda bordet vid receptionen på guest houset.
   Cox gav mannen pengar och han återvände inom kort med två välkylda Beerlao. De frågade Cox om han ville spela en sång. Han körde några av sina bästa låtar. Men takten – det fanns tusen sätt att spela en låt på och han kunde inte bestämma sig för vilken variant han skulle välja, så han lade ner det hela, och istället underhöll de varandra med småprat, för de talade flytande engelska – eller var det Cox som plötsligt kunde flytande laotiska?
   ”Du verkar så glad”, sa värdinnan och log.
   ”Javisst. Jag håller på med en ny låt och jag är glad för den påminner mig om något roligt”, ljög Cox. Cox var inte i underhållningsbranschen.
   Frode, norrmannen, kom och satte sig. Cox hade följt med honom och hans sällskap i en tuk-tuk en bit uppströms längs floden tidigare där det pågick ett hejdundrande party.  

Varje bar försökte överträffa de övriga med den ena större musikanläggningen efter den andra, folk kastade sig ut i floden med rep fasthängda i trädgrenarna och de satte sig på bänkar vid bord ute i vattnet som strömmade kring fötterna medan hinkarna med sprit och cola gick runt bordet. ”Jag ska också köpa en hink”, sa Cox i ett försök att göra rätt för sig men det var lönlöst för nu var det många hinkar i omlopp och det kom hela tiden fram ännu fler. ”Nej,” sa Frode, ”det behöver du ikke för det finnes nok för alla.”

Frode och kompani skulle vidare till någon bar men Cox var helt nöjd med att sitta här med paret som skötte om rummen. Senare skulle han träffa Arne från Norge, som drev det här stället, men just nu var han iväg på en egen runda runt byarna kring Vientiane. De tunga basarna från högtalarna dunkade fram en fyrtakt på ett behagligt avstånd, nere vid floden.
   Men senare gick Cox till floden nedanför sitt guest house i alla fall och han pratade med Joah som var kanadensare och drev ett ställe vid vattnet, Smile Bar.
   ”Jag var här för över två år sedan och jag kan inte förstå hur det här stället har förändrats.”
   ”Jag kan förstå det”, sa Joah. ”Jag har varit här i sju månader och det är mycket som har hänt bara på den tiden. Kom!” Han tog Cox ner till vattenbrynet och pekade på strandkanten.
   ”Stranden håller på att erodera. Nu är det lågvatten men under regnperioden sveper floden med sig mer och mer av den lösa sanden.”
   ”Vad händer i framtiden?”
   ”Barerna tvingas flytta högre upp, men floden kommer efter hela tiden.”
   ”Och det kinesiska dammbygget?”
   ”Ja… du ser ju själv. När vattnet kommer är det mycket som kommer på en gång och det sveper med sig mer och mer av stranden.”
   De gick tillbaka till baren där Joah hade den goda smaken att spela Red Hot Chili Peppers.  
   Cox tänkte köpa ännu en öl men Joahs kortklippta, lesbiska servitris med Londonaccent tog en tuschpenna, ritade ett smilemärke på hans handrygg och sträckte över en hink med sprit och Sprite. ”On the house”, sa hon vänligt.
   ”Tack ska du ha. Hur länge tänker du stanna här?”
   ”Jag vet inte. Kanske i flera år.” Hon pekade på en lokal kvinna med ett öppet och glatt ansikte som stod längre bak i baren och blandade drinkar. ”Jag är ihop med henne.”
   ”Good for you.”
   Vangvieng var en galen plats, tänkte Cox, med alla neonfärgade ljus, den på kvällarna uppskruvade musiken och horder av människor som ändå inte kände sig viktigare än att de kunde kosta på sig att vara hyggliga mot varandra. Och då var det ändå lågsäsong. Sist han var här var han inte helt imponerad av den hysteriska atmosfären, men just nu älskade han det här stället.

”I heard Vangvieng is a crazy place”, sa Irina.
   ”Well, it is. Men nu är det lågsäsong så det är lite lugnare.”
   De hade rest från Luang Prabang i en minibuss, nerför bergen och nu satt de på liggdynorna på en av restaurangerna i Vangvieng och högg in på sina hamburgare.
   ”Mmmm, gott!” sa Irina.
   ”Ja, visst är det? Jag har tänkt på den här hamburgaren hela dan på bussen från Luang Prabang.”
   Irina fnissade till. ”I believe you.”
   Det var nämligen så att maten i Vangvieng var billigare och godare än på många andra ställen i Laos och för en tjugulapp fick du en cheeseburger med knapriga klyftpotatis som du inte ens kunde fantisera kring om du inte hade varit här tidigare.
   Irina var från Italien, från ön Elba, där hon drev en bar under sommarmånaderna.
   ”Det var dit dom landsförvisade Napoleon innan han flydde och sedan satte dom honom på Sankta Helena.”
   ”Okay. Outside of Tuscany?” Cox hade ingen aning. Han gissade.
   ”Yes, that´s where it is. Ten miles off the coast.”
   Irina nådde Cox kanske upp till nyckelbenen, hon hade en fast blick och behagliga ansiktsdrag, men hon kunde pressa samman läpparna när hon var trött eller hungrig, som för att förhindra ett av de där italienska vulkanutbrotten som hennes landsmän är kända för. Hon hade åkt på en motorcykel som hon hade hyrt, i flera veckor, ensam i norra Vietnam. Hon sa:
   ”Ingen som jag träffade längs vägen trodde att jag skulle klara av det. Men jag är van att köra motorcykel och jag ger mig ut i öknarna i Egypten och campar vid sanddynerna. Jag är van att ta hand om mig själv.”
   ”Jag tror dig.” Cox kände sig plötsligt trött. Du behöver inte bevisa något för mig.
   På storbildsskärmen var det Family Guy på hög volym. De andra restaurangerna körde fortfarande repriser av Friends.
   ”Så, du gillar att köra motorcykel? Kör du omkring på Elba? Är det inte en ganska liten ö?”
   ”Jo. Det finns bara trettio kilometer med vägar. Om man inte kör off road. I have to be careful sometimes.”
   Nu hände det något på Family Guy och de unga restauranggästerna skrattade hysteriskt. Irina skakade menande på huvudet. ”Varför stannar dom inte hemma om dom ändå bara tänker glo på tv hela tiden?”
   ”Yeah. I´m a Simpsons guy myself.”
   ”My brother is too”, sa Irina och suckade. De låg på dynorna. De hade ätit sig in i ett komaliknande tillstånd. Kanske tyckte hon inte om The Simpsons? Cox var förvånad, men det spelade ingen roll – eller var det just det det gjorde? Hur som helst; Cox såg inte mycket av henne sedan efteråt, och när han gjorde det såg hon alltid stressad ut. Hon hade sagt att hon aldrig hade varit så länge som här. I hela tre dagar. ”Innan, på den här resan, har jag bara stannat en natt på varje ställe.”

Arne, norrmannen som ägde guest houset, kom tillbaka. Han startade varje morgon med ett par rejäla öl och fram emot lunch gick han över till Tiger-whisky som han köpte för ungefär sex svenska kronor för en helpava. Sedan satt han och skrek efter de unga kvinnorna som gick förbi på gatan i flip-flops och han ropade grafiskt detaljerade beskrivningar efter dem kring vad han ville göra med dem. Arne skrattade så han kiknade och vände sig om och nöp Cox hårt i örsnibben. ”Det är ju så det är!”
   Cox log lite artigt. Det var kanske dags att söka sig ett annat boende om han tänkte stanna kvar i Vangvieng i några dagar till. Och han saknade Julianne. Men hon var ute på ett uppdrag.   

”Det verkar inte vara så många som här på landsbygden satsar på sina egna individuella livsprojekt, utan man lever i en harmonisk symbios med familjen släkten och vännerna. Och det är kanske därför som ett äktenskap ofta håller hela livet?”
   ”Ja, för dom som stannar kvar här är det förmodligen så”, svarade Ted.
   Vi satt på Lotus, en indisk restaurang här i Muang Ngoi och tittade på barnen, tupparna och hundarna som sprang runt benen på de lokala och det fåtal turister vid den här tiden på året som släntrade längs den grusade huvudgatan.
   Det kändes bra att vara tillbaka här även om tiden egentligen inte var den rätta.
   ”Det här är den sämsta tiden på året att komma hit,” sa Ted, ”vädret är helt okay fram till februari och sedan nu i mars bränner man av risfälten, och det startar en massa skogsbränder så himlen är alldeles grå.” Jag tittade upp i skyn och han hade rätt, det låg ett täcke av sotpartiklar över oss och dagen var gråmulen. Men solnedgångarna kunde vara helt fantastiska när det sotiga diset filtrerade kvällssolens strålar, med den purpurvioletta solnedgången som redan TS Eliott beskriver under industrialismens utveckling i början av nittonhundratalets London. Solnedgångarna hade aldrig varit så vackra tidigare, menade Eliott, innan röken från fabrikernas skorstenar filtrerade solstrålarna och gav upphov till en dramatisk, färgsprakande effekt som han i det långa poemet The Waste Land, kallar the violet hour – timmen innan solnedgången.

Jag skrev en ny låt tillsammans med Luci. Hon lät bara lät bättre och bättre och ibland tycktes hon vara helt självspelande. Jag dunkade fram den gång på gång tills jag kunde den utantill, där vi satt på trädäcket med utsikten mot floden, med Black Lion, cola och is i glasen. We gotta run away… Det var Frank, Ted och jag, och ibland satt Joy, ägaren till dessa välstädade bungalows tillsammans med oss. Vi bjöd på whisky och han bjöd på lao lao.
   ”Ted berättade att din fru är sjuksköterska”, sa jag till Joy.
   ”Ja, det var hon tidigare. Och jag studerade medicin i Vientiane i sex år.”
   ”Så, du är läkare?” Ted hade sagt det men jag frågade i alla fall.
   ”Ja. Men bara i Laos”, sa Joy ursäktande för han var en ödmjuk person. ”Jag jobbade åt regeringen i sex år, men nu tar vi hand om det här guest houset.”

Det var två läkare till som satt med oss ibland, de två tyskorna. I alla fall sa de att de var läkare men jag visste inte hur det var med den saken. De doktorer som jag brukade träffa kunde ibland klä sig som luffare eller städtanter, och en polsk överläkare brukade ha samma outfit av röda nylonstrumpor, snäva kjolar och genomskinliga blusar som flickorna på the red light district. Men de hade alltid något. Det kunde vara det självklara kroppsspråket eller den stadigt klara blicken. Den ena av de tyska läkarna kom från Mongoliet från början och hon hade något. Det fanns en humoristisk underton i hennes sätt att betrakta människorna och omgivningarna, som att hon inte tog allting på helt och fullständigt allvar. Men den andra hade en undvikande, stirrande nervös blick och jag undrade hur det kunde vara möjligt att ställa en diagnos på en patient när doktorn helst blängde i golvet hela tiden. Men kanske gick hon in i rollen, när det behövdes. Eller, kanske hade hon nyss separerat från ett långt, traumatiskt förhållande? Jag visste inte, men hon såg ut som att hon hade blivit illa behandlad av en svartsjuk pojkvän, för det fanns ingen musik i henne.
   Det fanns ingen annan här som spelade något musikaliskt instrument och jag tänkte att det hade varit roligt med någon som tog fram en gitarr och helt enkelt sa, one, two, three, four…
   Men det gick ingen nöd på oss. Medan Ted var upptagen med att stänga sitt guest house över sommaren gick Frank och jag till dalen och den lilla byn Ban Ba, där en bungalow kostade runt sju svenska kronor natten, och vi gick nedstöms längs floden till en Amok-by där allting var rent och välstädat. De sålde ingenting och vi hade ingenting att ge dem, men jag gav ett halvt paket cigaretter till byhövdingen och han log glatt, satte samman händerna och sa: ”Jai kop!”
   ”Det här var den bästa byn”, sa Frank på vägen tillbaka. ”Det var äkta och dom ville inte sälja på oss en massa skit.”

Vi gick in i grottorna som låg några hundra meter upp bakom buddisttemplet, och fem meter in i grottan var det svart som i en kolgruva. Damen från Nya Zeeland hade en pannlampa som spred ett starkare och tryggare sken än den lilla ficklampa jag hade tagit med mig och vi gick längre och längre in i grottan som förde oss vidare efter varje krök. En spindel, stor som en manshand, pilade snabbt förbi våra fötter. Det var kanske länge sedan den hade sett dagsljus för nu var vi säkert hundra meter in i grottsystemet och det kompakta mörker som omgav oss, förutom lyset från våra batterilampor, ökade känslan av isolering och otillgänglighet. Vi klättrade uppför lodräta väggar och ner för lika lodräta väggar och tunneln verkade fortsätta för evigt och luften blev allt kallare för varje meter. Nu är jag av naturen ingen ivrig grottforskare och började efter en stund kalkylera hur vi skulle ta oss tillbaka till det disiga solljuset som utgjorde ett välkomnande alternativ till de fuktblanka grottväggarna och de i mörkret lurande, långbenta spindeldjur som säkert trivdes här långt bättre än vad jag gjorde med de ökande attacker av klaustrofobi som ansatte mig med än kortare intervaller. Vi tog oss ut igen och klättrade upp till utsiktspunkten där vi kunde se hela byn och floden nedanför. Det var en anslående syn. Det var storbladiga palmträd runt och i hela byn och den gula raka sträckan av grus visade var huvudgatan gick och någonstans, längst bort och till höger mot floden låg våra bungalows. Men de var osynliga under de prunkande palmbladen. En annan gul linje gick mot dalen som låg mellan bergen som tornade upp sig. Majestätiskt? Ja, varför inte.
   New Zeeland-tjejen sa att hon skulle ner igen för att kanske kolla hur långt hon kunde komma in i grottan och jag sa att du är en riktig grottkvinna.”
   Ha haa! Well, egentligen funderar jag på att gå tillbaka till byn, dricka en öl och fundera på vad jag ska göra härnäst. Byarna i dalen eller byn längs floden – vad tror du?”
   ”Byn längs floden är mer exotisk. Men jag gillar också dalen – med bergen runtomkring.” Som vanligt kunde jag inte bestämma mig när någon frågade mig om vad som var bättre eller sämre. Det var länge sedan jag slutade rangordna upplevelser. Utom när det handlade om böcker.      

Eftersom min avancerade litteratursmak gjorde det svårt för mig från att läsa vilket skräp som helst blev jag glad när jag i Teds bokhylla hittade en historia av en av mina favoriter av science fiction-författare, nämligen Harry Harrison. Den heter The Stainless Steel Rat for President. Jag hade tidigare läst Stålråttan slår till igen och annat av Harrison, och historierna går i den genre inom SF som kallas space opera och inte så sällan handlar de om en hjälte som åker omkring i universum och räddar planeter från galna diktatorer som opererar genom korrumperade politiker, fega byråkrater och en skurkaktig poliskår. Nationer som alltså inte är helt olika en hel del länder i vår egen samtid.

”Jag gillar science fiction”, sa Lisa och läste på baksidan av Stålråttan jag precis hade lånat av Ted.
   ”Jaså?” Hon steg genast ett par pinnhål i mina ögon. ”Jag läste om en undersökning som visade att människor som läser science fiction har mer fantasi och är mer kreativa än annars – och sedan dess har jag varit fast.”
   ”Hahahaa, oh yeah… but I can actually believe it.” Hon såg inte ut som att hon tog mig på fullt allvar och det var ju inte meningen heller. Hon var från Los Angeles och därför trodde hon på allting och ingenting.
   Vi satt på Martin’s Pub i Luang Prabang som Ted drev tillsammans med sin fru och ett par anställda. Han tänkte hyra ut sitt guest house i Muang Ngoi och bo här i några år till innan det var dags för Nimit, hans och Lees son, att börja skolan och Ted ville att han skulle göra det i Sverige. Nimit kom ut till vårt bord och Lisa strålade: ”Look at him – he’s so beautiful!”
   Lisa hade firat sin femtioandra födelsedag dagen innan, och vi hade åkt ner från Don Kiaw, där båtarna från Muang Ngoi ankrade. Växellådan på minibussen hade krånglat så vi kunde bara köra på treans växel vilket gjorde att resan tog tre över timmar i stället för de vanliga två och en halv.
   ”Det betyder att du är född samma år som jag. Jag är född i råttans år, och det är du också”, sa jag och strök hennes överarm. Det var ett manipulativt sätt att testa hur någon kände inför dig. Hon drog inte armen åt sig. Men hon hade ett klockslag att passa – hon skulle flyga till Hanoi klockan fem.

På kvällen satt Frank och jag i trädgården till vårt guest house med en flaska Black Lion. Jag hade Luci i knät och spelade några låtar. Klockan var mellan tio och elva på kvällen men den arga tyska kvinnan på andra våningen hade bestämt att vi skulle gå och lägga oss. Hon kom ut och blängde surt ner på oss med händerna på räcket. ”Jag vill sova nu, så jag beordrar er att gå och lägga er!”
   ”Nej.” Jag var trött på hennes gnälliga röst. ”Jag beordrar dig att gå och lägga dig – gör det nu!”
   ”Du beordrar mig att gå och lägga mig?”
   ”Ja. Gör det nu så slutar vi med musiken.” Jag var på ett generöst humör.
   Hon försvann in på sitt rum och jag lade undan Luci. Men sedan hade Frank och jag tydligen alldeles för roligt för vi skrattade till emellanåt, och tyskans pojkvän kommer ner för trapporna, en spenslig grabb, styrd av sin dominanta flickvän som åter igen står på balkongen, riktar nu ett pekfinger åt mig och säger: ”Min flickvän sa till er att gå och lägga er, men ni gjorde inte det så nu säger jag till er – gå och lägg er.”
   Han såg inte så tuff ut när han stod och pekade med ett skakande finger åt oss, för det var nämligen så att varken Frank eller jag såg ut som några sötnosar, speciellt efter en flaska Black Lion. Frank bröt ut i en ohejdbar skrattattack. Jag torkade själv mina ögon för jag tyckte synd om grabben: ”Ge oss fem minuter så blir det tyst sen”, erbjöd jag. ”Nej – jag vill att ni går och lägger er nu!”
   Det finns något med kompromisslösa människor som kräver saker för egen del utan att tänka på andra, som får mig att gå igång, och jag måste ha gett honom blicken, för tysken backade fram till trappan och upp till rummets säkerhet med dubbla lås. Jag tror att han till och med backade upp för trappan.
   Senare sa jag till Ted: ”Jag provade den här blicken på honom, vill du se den?”
   ”Ja, gärna.”
   Jag kisade till med ögonen för ett ögonblick, men kanske fick jag inte till det helt rätt eftersom Ted gapskrattade, slog sig på knät och sa: ”Oh, man, inatt kommer jag inte att kunna sova en blund.”

Frank tog bussen till Vang Vieng. Jag gjorde en runda på huvudgatan och träffade den tyska doktorn. Hennes mongoliska kollega hade rest tillbaka till Bangkok och vi var båda ensamma i denna stad.
   ”Jag hörde dig spela igår på hotellet”, sa hon.
   ”Va?” Frank och jag hade flyttat till ett annat hotell som Ted hade rekommenderat, men tydligen hade Luci penetrerat väggarna på kvällen när Frank och Ted och jag tog en drink inför kvällens middag. Och doktorn hade bott på samma ställe, förmodligen samma plan, på den andra våningen.
   ”Jag visste inte att du bodde där.”
   ”Jag flyttade i morse, för det luktade från toaletten.”
   ”Jaså?” Jag hade inte alls det problemet. Kanske flyttade hon för att jag och Luci hade så roligt tillsammans?
   ”Nej, inte alls, jag tyckte om det. Men jag ville ha ett bättre rum för mina sista dagar här och nu har jag en balkong.”
   För en gångs skull såg hon försiktigt glad ut. Men hon var så grå att jag var rädd att hon skulle göra mig deprimerad om jag umgicks med henne för länge så jag pekade tvärs över gatan, ”Oh, kolla – dom säljer solglasögon där, och jag behöver ett par… well, have fun!” Jag vinkade och gick över och köpte ett par stadiga shades för trettiofem kronor. De var utmärkta för de släppte in precis lagom med ljus. Jag kunde själv välja vad jag ville titta på och vad jag ville undvika att se.

På Martin’s Pub fanns det bland annat utsökta baguettes med tonfisk, goda buffalo burgers och en härlig kyckling i kokosmjölk som Lee lagade till. Jag tog en öl och Ted sa:
   ”Idag kommer det en svensk som fixar bärplockare till Sverige från Laos. Han har gjort det i åratal med thailändare och nu kör vi en testsäsong med folk från Laos.”
   Jag hade läst i Aftonbladet om thailändska bärplockare i de norrländska skogarna som fick ingenting eftersom arrangören stack iväg med pengarna.
   ”Den här killen är trovärdig. Han har hållit på med det här i tjugo år och han har en massa andra verksamheter som han inte bara kan sticka ifrån.”
   ”Och vad är din del i det hela?”
   ”Det behövs någon som arrangerar det härifrån. Dom har med sig egna lokala kockar som ser till att plockarna får den mat dom är vana vid. Och dom gör närmare hundra tusen svenska kronor var på en säsong – vilket ju är en smärre förmögenhet här.”
   Ted hade sina entreprenörsfingrar i olika aktiviteter här och hemma i Sverige – eftersom han pratade flytande thai tolkade han åt polisen och i rättegångar hemma; han översatte åt SVT och kvällstidningarna och de kallade honom thailandsexpert i artiklarna. Ted skrattade åt det hela: ”Jag är ingen expert, men medierna tror det, så dom betalar mig faktiskt rätt hyfsat, och ibland är det ett jobb på bara tio minuter.”

Jag satt vid floden och läste i Stålråttan och tuggade på en tonfiskbaguette som jag sköljde ner med det utmärkta Beerlao. Både Frank och Ted hade sagt att det fanns pengar att tjäna i musikbranschen. ”Du behöver inte stå själv på scenen”, sa Ted. Du skriver låtarna och tjänar pengar på royalties.” De skrattade förmodligen åt min blygsamma affärsidé: ”Jag tänkte mig mer som en verksamhet där du ringer och beställer en låt och får den framkörd inom tjugo minuter. Som en pizzabutik som kör med home delivery.”
   Men de hade säkert rätt – de största svenska låtskrivarna som skrev åt Robyn, Lady Gaga och Madonna tjänade miljoners miljoner. Och, kaxig efter min senaste låt tänkte jag att jag var värd minst lika mycket. Men hur skulle det gå till? Jag var en usel entreprenör.
   Och jag undrade vad som hände med den vackra italienskan Simona som jag hade träffat i Chiang Khong, hon som skulle upp till grottorna i norra Laos. Jag kände av hennes närvaro här i Luang Prabang. Hon fanns förmodligen här, någonstans, men jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till henne om jag träffade henne på The Night Market, dit alla gick förr eller senare. Kanske skulle jag komma på något.

                                                     I lust och nöd

                          En lunchpjäs i en akt för människor som har bråttom.

 
Hon: Älskling, vad bra vi har det tillsammans, du och jag. (Hon kramar hårt hans hand.)
Han: Ja det har vi verkligen, älskling. Du och jag. (Han kramar hennes hand, ännu hårdare.)
Hon: Aj, vad fan gör du? (Hon ger honom en örfil.)
Han: (Slår ut två av hennes framtänder.)
Hon: (Skrikande) Jag vill skiljas – nu!

                                                           (Ridå)

Tillbaka i Chiang Mai, på Nuanpranee House. Max var här och det var Paul och Robert och Pascal också. Pascal var från Paris, han bodde ihop med en thailändska här i Chiang Mai men ibland tog han ledigt från henne och flyttade in på Nuanpranee, och då passade han på att tillbringa dagarna med en öl i handen. Robert sa:
   ”Det var en del saker som förändrades efter att du åkte härifrån.”
   ”Jaså?”
   ”Ja, det var en annan känsla. Chloe blev mer rastlös – hon slutade men yogan och med sina gitarrlektioner, och efter några dagar bestämde hon sig för att åka härifrån.”
   ”Jag var i kontakt med henne på Facebook nyligen. Hon flög tillbaka till Europa senare. Hon är i Marseille nu. Sedan skulle hon tillbaka till Skottland.”
   ”She is a bit hyper but she is a really nice person.”
   ”We all are.”
   Paul sa samma sak: ”Everything changed after you left – it was not the same.” Jag var glad att höra att de här trevliga människorna hade brytt sig om min blygsamma närvaro på det här hotellet där vi hade utgjort ett sammansvetsat gäng av långliggare.
   Max hade varit i Laos i sex veckor. Han och hans dotter Harmony hade bland annat bott hos Ted i Muang Ngoi. ”I loved it!” sa Max. ”Ted är en fantastisk person och hans historier är väldigt underhållande. Så, nu vet jag allting om dig och din bror.” Han hällde upp en ny stadig drink åt sig själv. ”Den här killen har ett dåligt inflytande på mig”, sa han till Harmony som skulle flyga tillbaka till staterna nästa dag.
   ”Det kunde vara värre”, sa jag. ”Det kunde vara min bror som sitter här.”  

Jag återupptog mitt liv med promenader runt vallgraven med runners på fötterna, med biljardkvällarna på Happy Bar och spelkvällarna med Tom och grabbarna på CU-Bar. Jag älskade det här lättsamma livet för jag var förstås en av de lataste människorna jag kände.
   Jag läste i Isabelle Allendes City of the Beasts, som Robert lånade mig och jag förvånades av det lättsamma språket som samtidigt var enkelt och fullt av karaktär. Jag köpte ett par högtalare till datorn på Pantip Plaza och Robert lånade dem, och när jag gick förbi foajén satt hela gänget där, drack Sang Som och i alla fall såg Robert högtidlig ut när han lyssnade på en mässande röst på spanska som dånade ur högtalarna kopplade till hans dator. ”Vad är det?” frågade jag Robert. ”Det är en revolutionär poet. Han är från Kuba men han använder en del argentiska slangord.” Jag kom ihåg att Robert var socialist och att han hade sagt att i Texas höll han tyst om sina politiska åsikter. Det var säkert en bra idé.

Några nya människor hade flyttat in; det var Frank, den glade tjecken och det var Willy från Österrike. Där var det mycket väsen för ingenting. Willy söp sig full på Chang det första han gjorde på morgonen, han spädde ut sina öl med färskpressad apelsinjuice och han sög på sitt blask och tog god tid på sig med att berätta om hur nyttigt det var. Sedan framåt lunchdags brukade han bråka med Dang om någon småsak innan han gick in på sitt rum för att sova sig genom eftermiddagen.
   Jag kom ut från mitt rum och Willy gick förbi. ”Varför är du på väg in på ditt rum?” sa han. Jag måste ha sett frågande ut för han sa: ”Jag bara skojar.”
   ”Ja, och det var inget dåligt skämt heller.” Men jag funderade på vad som var så roligt med det hela… jag kommer ut och han frågar varför jag är på väg in. Jag var tvungen att ödmjukt erkänna att mitt sinne för humor lämnade en del övrigt att önska.
   Vi satt i foajén och genom någon underlig association började Willy plötsligt prata om horoskop: ”Jag är född i lejonets tecken men enligt det kinesiska horoskopet är jag orm. Det är en väldigt bra kombination.” Han upprepade självmedvetet – ”Det är en väldigt bra kombination.” Jag visste inte hur det var med den saken – hans stripiga hår hängde i blöta tester över den flottiga pannan där nya kvisslor och blemmor ständigt ersatte gamla; den golfbollsknottriga portvinsnäsan lyste som ett stoppljus och han stapplade fram på sina spinkiga spindelben som om han när som helst skulle ramla ihop i en hög på golvet. Jag orkade inte berätta att jag i likhet med James Bond var född i råttans år. Mina känslor inför Willy varvades mellan en stilla medömkan och en plötslig impuls att bara springa iväg varje gång han öppnade munnen.
   Och till slut blev det så. Willy höll på med ännu en av sina ändlösa och svårtolkade monologer med sin tjocka österrikiska accent och jag nickade mot Frank. ”Let’s go”, sa jag. ”Yeah, let’s go.” Vi hämtade våra väskor. Jag sa hej då till Robert. Max hade ännu inte vaknat efter gårdagens fest tillsammans med Frank. Vi sa hejdå till Willy och han sa: ”Happy travelling!” Det var det mest begripliga och kortfattade han hade sagt under hela veckan. Tiu körde oss till stationen, vi betalade fyrtiofem kronor var för biljetterna och sedan åkte vi buss i sju timmar till Chiang Khong vid den laotiska gränsen.

”Det där är en intressant frukost”, sa Simona med en blick på min läsk samtidigt som hon med god aptit åt sig genom sin pannkaka med honung, smuttande på sitt kaffe.  Jag tog en bit av hennes pannkaka med jag var inte hungrig eftersom jag hade känt mig risig i flera dagar; det var magen, huvudet, hostan och febern, och det enda som tycktes fungera var ljummen coca-cola som jag hade skakat kolsyran ur. Det var inte direkt en optimal njutning att vara på resa i det här skicket och under natten på rummet hade jag ständigt vaknat av att jag antingen stack ut foten under täcket för att jag svettades eller drog in den igen för att jag frös. Det fanns inget mellanläge.
   Vi tittade ut över Mekongfloden där den sakta flöt fram nedanför restaurangens veranda på detta trevliga guest house som en äldre amerikan drev tillsammans med sin thailändska fru. Laos låg på andra sidan, hundra meter bort.
   ”Jag förstår inte varför en del människor inte vill resa”, sa Simona och skakade leende på huvudet. Hon var ovanligt återhållsam med sitt kroppsspråk för att vara italienska.
   ”Jag vet inte. Dom kanske vill känna sig trygga.”
   ”Ja, kanske. Så, vilket tycker du är det bästa landet i Sydostasien?”
   ”Jag vet inte det heller. Jag kan inte jämföra längre. Dom här länderna ser lika ut på kartan men det är stora kulturella skillnader. Men vad som är bättre eller sämre har jag ingen aning om.”

Men jag tänker också att själva tillvaron till stor del byggs upp av clichéer, utnötta, uttjatade fraser, men inte bara kring hur vi använder språket, utan också hur vi lever våra liv.
   Hemma är en hel del av min tillvaro uppbyggd av clichéer. Och Thailand, till exempel, utgörs idag av en massa clichéer, medan Laos och Kambodja ligger så långt efter i sitt sätt att handskas med turismen att de inte har hunnit bli lika rutinmässigt repeterande i sitt förhållningssätt gentemot de ökande skaror av semestrande utlänningar som söker sig dit.  

Men det är i språket vi hittar de vanligaste rutinmässigt utantillärda och ständigt upprapade uttrycken. En av de uslaste språkliga clichéer jag känner till är denna: Det som inte tar livet av dig gör dig starkare. Det finns något väldigt enfaldigt och djupt cyniskt i de orden. Kan någon förklara för mig vad som menas? Att motgångarna härdar individen? Jag pratade med en man som överlevde nazisternas utrotningsläger. Hade han blivit starkare? Nej, och verkligen inte fysiskt – han slutade nämligen växa när han i trettonårsåldern togs till dödslägren, och när jag träffade honom för ett par år sedan var han inte mycket längre än en och en halv meter. Gav han ett härdat intryck? Nej, han gav ett traumatiserat intryck. Jag har träffat bosnier som fått hela sina familjer utplånade av dödspatruller. Hade de blivit starkare? Nej, det verkade inte så. Däremot sa en del att de hade mardrömmar varje natt vilket tvingade dem att äta starka sömntabletter för att få någon vila överhuvudtaget. När Schwartzenegger fortfarande var guvernör i Kalifornien satt han i en intervju med Malou von Siwers, och plötsligt säger den store filmstjärnan och konservative politikern på fullt allvar: ”What doesn’t kill you makes you only stronger.” Clichéer är för människor som inte orkar komma på något eget att säga. Jag gillar Terminator-filmerna, men där sjönk han något, den gode Arnold. Och på vilket sätt anser Arnold att han själv blev starkare av att historien med hans utomäktenskaplige son samt alla hans kvinnoaffärer senare exploderade över världens medier? Jag har ingen aning.

Ett annat exempel är de amerikanska mediernas styvmoderliga behandling av tittarna för att trygga medborgarna från ett moraliskt förfall. Det bygger på en clichéartad bild av hur man vill att samhället ska se ut men som det aldrig kommer att bli. Kanske är det barnen som ska skyddas. Men i ett land där många skolor håller sig med metalldetektorer för att stoppa de vapen som det andra tillägget i konstitutionen gör så lättillgängliga från att komma in på skolorna – där det trots allt regelbundet inträffar dödsskjutningar, eleverna knaprar piller som popcorn och sitter och väntar på rasten för ännu en joint – censureras varje svordom i tv-kanalerna med ett metalliskt ´beep´.
   Jag skulle vilja höra det här skämtet på amerikansk TV.
   En gäst sitter hos en programledaren för en talk show.
   ”Kan jag svära här?” frågar gästen.
   ”Nej, det kan du inte.”
   ”Och jag som lovade att berätta en vits… men jag tror att jag kan göra det i alla fall. Okay, den går såhär: Three men are sitting in a bar. The first one says: ’It’s only love between two people that can bring man close to the pure extasy of god.’ The second one says: ‘What the beep does this beeping motherbeeper beeping think he knows ´bout beeping?’ And the third guy says: ‘Beep all.’”

Vi tog en långbåt över till andra sidan floden och där var det samma byråkratiska tullkaos som tidigare när man skulle in i Laos. Men, när vi sedan äntligen var inne i landet mötte vi de rofyllda och stillsamma ansiktena hos lokalbefolkningen. Det var som om de bar på en inre frid och som att de hade all tid i världen. Det fanns något tidlöst hos de här människorna och det var ingen som verkade ha särskilt bråttom någonstans.

Simona stannade kvar i byn för att senare åka för att se de väldiga grottorna uppe i norr. Frank och jag tog en tuk-tuk till hamnen. Sedan for vi nedströms i två dagar i en slowboat till Luang Prabang.

Resan från Phnom Penh till Bangkok tog femton timmar och den kostade 21 dollar.
   Några timmar från gränsen till Thailand saktade långfärdsbussen plötsligt in och vi rullade förbi en olycksplats där en liknande buss som den vi färdades i och en lastbil hade frontalkrockat. Båda förarplatserna var helt ihopknycklade och det låg bortsopat glassplitter och förvridna metalldelar i vägkanten. Det var som ett omen. Men samtidigt tänkte jag att sådana här allvarliga trafikolyckor knappast skulle kunna hända två gånger på samma dag här. Eller kunde det?  
   Jag var glad att vi hade beställt en stor buss också från andra sidan gränsen och upp till Bangkok, för minibusschaufförerna trodde alltid att de var ena riktiga cowboys.
   Men, det blev minibuss i alla fall. Det fanns inga alternativ.
   Vi låg hela tiden mellan 130 och 140 i omkörningsdelen och när solen gick ner och den fyrfiliga motorvägen som delades av en gräsbevuxen barriär mot den södergående trafiken övergick till en tvåfilig väg tycktes minibussen gasa på ännu fortare genom mörkret. Föraren gjorde ständiga omkörningar trots de mötande bilarnas desperata blinkningar med helljusen och vid ett tillfälle hade vi tre bilar i bredd som for mot oss med en hisnande fart när vi fortfarande höll på att axa förbi bakaxelpartiet på en långtradare.
   Men det var inte lättare med de bilar som inte blinkade; det var en och annan som inte hade några lysen alls och det var svårt att upptäcka dem på avstånd. När jag väl hade börjat titta på vägen som matades fram ur mörkret av strålkastarna var det omöjligt att sova, eller ens försöka koppla av, för jag stirrade som hypnotiserad mot asfalten med det framrusande mittenstrecket och spände mig under de ständiga vansinnesomkörningarna. Jag vågade knappt blunda. Det kändes som att vi bara var en sekund från döden, hela vägen upp till Bangkok.
  
Bangkok hade högsäsong med turister, det var svårt att hitta lediga rum runt Soi Rambuttri och att Ross och jag började vårt letande klockan tio en lördagskväll gjorde det inte lättare. Till slut fick vi tag i rum på olika hotell och jag duschade snabbt, bytte till någorlunda rena kläder och gick till Rambuttri Village för att möta upp med Magnus och Lotta.

Ross och jag såg den rysliga ryskan från Sihanoukville gång efter annan på Rambuttri där hon kom gående med sin dotter i famnen.
   ”Jag kan inte förstå vad hon gör här”, sa Ross.
   ”Nej, hon ser mer ut som hon är på flykt undan nåt… det är den ryska maffian”, fantiserade jag nu. Ibland försökte jag göra livet till ett drama, jag vet inte varför. Hon hade stulit en stor summa pengar från en gangster som hon hade skjutit i knät med hans egen pistol, när… sluta nu. ”Men i alla fall känns det som en svart förbannelse som förföljer mig varje gång jag ser henne.”
   Jag träffade också den trevlige och timide libanesen från Tyskland som reste runt med sin fru och som hade bott på samma hotell som jag i Chiang Mai, Nuanpranee House. Och jag gick förbi den långhårige latinamerikanen som hade bott på samma guest house som jag i Luang Prabang för mer än två år sedan. Han gick fortfarande och gestikulerade och pratade för sig själv. Och jag träffade Lois från Holland med den rödlilafärgade punkfrisyren som hade åkt med oss från Phnom Penh. Vi satt på en uterestaurang på Rambuttri med varsin kopp blaskigt frukostkaffe.
   ”Den där föraren…”
    ”Vilken idiot!” utbrister Lois. ”När han gjorde en omkörning och det kom tre bilar i bredd tänkte jag att nu smäller det. Jag hatade det och jag tänkte att jag ska aldrig mer åka buss.
   ”Jag vet, jag kände likadant. Vad ska du göra idag?”
   ”Jag ska åka till Tigertemplet som ligger en timme från Bangkok.”
   ”Min dotter har varit där. Det finns en bild där hon klappar en stor tiger som ligger och slumrar. Tänker du göra det?”
   ”Jag vet inte…”, säger Lois med en grimas samtidigt som hon ryser med hela kroppen. ”Men dom är drogade, eller hur?”
   ”Jag har också hört det men det är kanske bara snack. Jag vet faktiskt inte. Men när jag berättade om Tigertemplet för en tysk, han hade ingen humor, du vet, ibland kan man träffa på såna också,” – Lois från Nederländerna flinar till, ungefär som well tell me about it – ”sa jag att munkarna är buddister och det är tigrarna också, så det är därför dom aldrig går till anfall, och han stirrade på mig en lång stund utan att fatta att jag försökte skämta till det.”
   ”Hahahaa – well I’ve seen that before.”
   Vi vänder blicken uppåt gatan där tuk-tukförarna väntar på kunder och Lois säger att en del av de lokala verkar prata bra engelska men när du frågar om någonting annat förstår dom inte ett ord. ”Många har pratat engelska i flera år men de verkar aldrig utveckla språket. Förstår du hur jag menar?”
   ”Jag tror att dom kör med inövade fraser som är kopplade till deras business, och dom klarar sig ofta en bra bit på det, så som tycker att det räcker med det.” Jag berättar om när jag gick tillsammans med Maria från Grekland och en av tuk-tukgrabbarna kommer fram och säger: 
   ”Psst! – ping pong show? Och Maria frågade mig – vad sa han… ping pong..?”
   ”Jag vet. Jag gick förbi där igår och det var en som frågade om jag ville åka och titta på en ping pong-show.”
Jag tänker att det någonstans där finns en kommentar om thailändarens sätt att hantera sin egen nisch inom den väldiga turistsektorn, men jag orkar inte formulera den just nu. Vi betalar och går åt varsitt håll. Hon ska titta på tigrar för hon flyger till Amsterdam om två dagar och jag går för att köpa ännu en biljett.

På en sidogata utanför det stora tempelområdet går jag in på vad som kanske är den sunkigaste restaurangen i Bangkok. Den ser ut som ett apotek i mellankrigstidens Tyskland, inredningen består av enorma glasförsedda skåp i mörk trä och sätena utgörs av bänkar i samma hårda, mörkbetsade träslag som allt annat. Men sedan när jag betalar slår den gamle gubben på stort; femtio bath för det smaklösa köttet, vad det nu var för något, och det överkokta riset av sämsta kvalitet, vilket är ett klart överpris. Ölflaskan kostar plötsligt hundra bath för en ljummen Leo som han är för snål för att ens kyla ner ordentligt, och det är både hutlöst och oförskämt. Jag har betalt mer för öl i Thailand men det har varit på lyxrestauranger, och det är mitt eget fel – jag glömde att fråga om priserna innan jag satte mig och det är jag som är farangen. 100-bathmannen rör inte en min när jag frågar vad sakerna kostar var för sig; han pekar på den usla maten – fifty bath, och på ölet – hundred bath. Jag tar för säkerhets skull ett par bilder av denna exklusiva restaurang och 100-bathmannen flinar glatt in i kameran.

”Men tror du inte att du ändå kommer att träffa någon som får dig att bestämma – ja, nu får det vara nog med resandet?” frågade Lotta.
   ”Det var ett väldigt tjat om att träffa någon”, sa Magnus. ”Han får väl göra som han vill.”
     Vi satt på plaststolar vid en ambullerande bar på hjul med kulörta, blinkande ljus och spritflaskor i olika styrkor som tillfälligt hade parkerat här på Rambuttri. Och det var ingen dålig drinklista heller. Lotta hade en Pina Colada i handen och Magnus och jag höll i varsin Black Russian. Thailand var ett av få länder i världen där man kunde riskera att bli överkörd av en spritbar.
   ”Jag vet inte”, sa jag. ”Måste man bestämma sig? Jag har gjort det där och nu gör jag det här.” Men hon hade kanske rätt. Det kändes bra att ha någon att hålla i men de tillfälliga förbindelserna kunde också ibland tråka ut mig. Men det tänkte jag inte berätta för Lotta.  
   Istället sa jag: ”Vad säger ni, ska vi gå över till May’s bar och se om han har öppet?”
   Vi gick över till May’s bar som låg där den alltid låg, i den trånga gränden strax innan Khao San Road.
   May var på ett lättsamt humör fast hans förstärkare hade gått sönder. Annars var det alltid reggae på hög volym och när de döva kompisarna till Mays syster till lady boy brukade sitta här, ibland var de ett gäng på ett halvt dussin, förde de ledigt sina konversationer på teckenspråk samtidigt som den tunga basen ansatte våra trumhinnor. May bjöd på whisky som han hade blandat ihop med honung och den lille krymplingen med sina förtvivnade ben som jag hade sett redan för ungefär två år och fyra månader sedan kom åkande på sin hemmagjorda rullbräda som han knuffade framåt med ena handen samtidigt som han spelade ett munspel som han höll i den andra. Jag hade ingen växel att ge honom den här gången heller, men Magnus sträckte över tjugo bath som jag gav honom och munspelmannen skejtade vidare, blåsande i sitt instrument. Han hade utökat sin repertoar med en ny melodi.
    Magnus och Lotta hade ett flyg att passa. ”Take care of him now”, sa Lotta till May och nickade brett flinande mot mig, och vi gick tillbaka mot deras hotell där de skulle hämta sina väskor. Det glada paret från Öland åkte till flygplatsen och jag gick hem till Noi.

Always Look on the Bright Side of Life – Monthy Pyton


”Den där jävla ryskan hade rätt – det kostar med ett tvåmånaders till Thailand idag.”
   ”Hur vet du det?”
   ”Jag var på ambassaden i morse. Dom ville ha 40 dollar för visat och sen 25 dollar till killen vid den första disken för att jag skulle få det på två dagar. Det har varit nya regler i sex månader. Det är som en pengamaskin. Så jag tänkte fuck it och åkte tillbaka. Det är en principsak för jag är trött på den här girigheten. Dom vill slippa backpackers och ha folk som flyger in med gott om pengar. Samtidigt är det inga problem att göra en visa run om och om igen. Dom har nån deal med burmeserna uppe i norr.”
   ”Hur tänker du göra nu?”
   ”Ingen aning. Jag tänkte flyga för då skulle jag få en månad gratis men det är 125 dollar till Bangkok.”
   ”Plus all transfer fram och tillbaka från flygplatserna. Och flygplatsskatten. Och bagagevikten.”
   ”Ja, fy fan, det drar iväg.”
   Vi sitter på uteplatsen på Flamingos i Phnom Penh där vi checkade in igår. Hyfsade rum för 25 dollar natten, ligger på en sidogata till Street 51, den ösigaste gatan i stan med glittrande barer, tuktuk-förare som ropar efter dig hela tiden och vill sälja det ena efter det andra, och dygnetruntöppna Mini marts. Hororna är diskretare än i Thailand, men det är bara om man inte tittar dom rakt i ögonen.

”Hahaa, billiga flip-flops”, sa Swiss guy och pekade på mina fötter. ”I know these.”
   ”Yes, three dollars. Jag hade ett par dyra, för 250 bath som jag köpte i Bangkok, men nån snodde dom utanför min dörr häromnatten. Om jag får tag i den motherfucker som tog mina flip-flops tänker jag grundligt uttrycka mina känslor för folk som tar andras saker.”
   ”Jag tar saker ibland, men inte så mycket”, sa Swiss guy.
   Din jävla luffare, hörde du inte vad jag precis sa om tjuvar? Är du mjuk eller nåt?
   Vi satt på systrarnas restaurang och de var de goaste och gladaste tjejerna man kunde träffa på Serendipity Beach, maten var billig och helt okay, och ett stop öl kostade 50 cent.  
   Systrarna hette Yaya och Shola och deras gamla mamma brukade sitta vid bordet längst in och log välkomnande när Ross och jag tittade förbi, antingen på väg till stranden eller på väg därifrån. De här systrarna var för snälla för sitt eget bästa så det var inte konstigt att en halvpsykopat som Swiss guy, som aldrig hade några pengar, hade lyckats snylta in sig på deras restaurang – han låg i en säng i baren på nätterna och han käkade och drack på krita. Jag ville inte ens veta vilken historia han hade lyckats tuta i dom.
   ”Jag ser dig alltid här men det är inte så ofta jag ser dig på stranden”, sa jag till Swiss guy.
   ”När jag var yngre brukade jag ligga på stränderna hela dagarna men inte nu längre.”
   ”När du var yngre? Hur gammal är du nu?”
   ”Tjugufyra.”
   Det var nåt med Swiss guy’s ögon som inte stämde. Han såg inte illa ut men det var mycket snack om ingenting och jag skulle inte för ett ögonblick lita på honom med min plånbok. Men, man träffade en och annan övervintrare på såna här ställen, och jag har inget emot det – men betala för dig för helvete eller åk hem! Och ta aldrig andras grejer. Undrar vad han skulle säga om jag tar tag i honom och… glöm det. Hans tjejkompis kom in på restaurangen. Hon var engelska och hon bar samma svarta linne med röda bokstäver som det stod I Love BJ på, som jag alltid hade sett henne bära. Jag hade frågat henne vad BJ stod för och hon svarade: ”Egentligen står det för Beijing, men jag tar det som I Love Blowjob”, och hon gjorde en hastig rörelse med handen formad till ett rör, fram och tillbaka mot munnen. Hon var nog lite mjuk hon också. Nu kom hon in vickande med höfterna och med armarna i luften sjöng hon den där gamla engelska schlagerdängan, ”Good morning, good morning”, och för ett ögonblick såg hon ut som en efterbliven som var ute på en tjacktripp. Jag hade inte tid med dom här tomtarna. Jag kramade om Yaya och Shola, gick upp till hotellet och sedan tog Ross och jag bussen till Phnom Penh.

Kvällen innan hade Ross och jag varit hos Georgios. Han och grabbarna och köksan som jobbade här kändes som våra kompisar. Vi reste oss ur liggstolarna med de mjuka kuddarna och tog ett översvallande farväl. Just när vi stod där med armarna om varandra började det ryka häftigt från dynan som jag precis hade suttit på. Georgio kastade sig fram och slet till sig dynan, kallade på vatten och lyckades precis släcka rökhärden innan den exploderade i en våldsam brand. Ross och jag gick därifrån. Det var Ross som hade rökt och lämnat en brinnande cigg i askfatet som hade blåst ner på dynan av en plötslig vindpust från havet.
   ”Han skyller förmodligen på dig nu eftersom det var där du satt”, flinade Ross.
   ”Jo, du. Det hade varit snyggt att lämna stället efter tio dar i bästa samförstånd samtidigt som man passade på att bränna ner hans restaurang.”

Tillbaka i Phnom Penh nu.
   ”Den där ryska kvinnan” säger Ross. ”Jag kan inte fatta henne. I don’t understand her.”
   ”She’s a user. Hon använder andra människor. Det var det som Dider inte förstod. Han är för hygglig för att fatta att det finns människor som använder andra för sina egna syften. Ibland måste man kunna be folk dra åt helvete. Hon är inte speciellt snygg och inte vidare smart – hon har ingen humor och hon förstår inte ironi. Så hon försöker kompensera för allt det där genom att vara arrogant. Och Dider, den vänlige tysken, hoppas få träffa henne och hennes dotter i Bangkok.”
   ”Hon är förmodligen den sista personen jag skulle vilja träffa i Bangkok”, konstaterar Ross.
   ”Yes, the very last person.”
   ”Bussen till Bangkok är 28 dollar. Det är en tolvtimmarsresa.”
   ”Jag kanske åker med till Bangkok och sedan vidare. Samtidigt har jag två veckor kvar på mitt visum i Kambodja. Jag vet inte just nu. Men jag kommer att veta snart.”

The trees that whisper in the evening
Carried away by a moonlight shadow
Sing a song of sorrow and grieving
Carried away by a moonlight shadow
All she saw was a silhouette of a gun
Far away on the other side
He was shot six times by a man on the run
And she couldn't find how to push through

Moonlight Shadow – Cat Stevens

 
”Jag åkte ut på en båtutflykt och när vi stannade till hoppade alla i vattnet och det gjorde jag också.” 
   Sokum var från Sydkorea och han var den trevligaste och öppnaste personen jag hittills hade träffat från det östasiatiska, tekniskt och ekonomiskt expansiva landet. En och annan hade antingen varit nedlåtande skitstövlar, som han som jobbade ett kort tag för en elektronikbutik i Kalmar, eller de som helt och hållet gick upp i sina egna grupper med så lite kontakt med omvärlden som möjligt.
   Och, Sokum kunde skratta åt sig själv:
   ”Det är bara det att jag inte kan simma.”
   ”Du kan inte simma och ändå hoppade du i på djupt vatten?”
   ”Ja. Alla såg ut ha så kul när dom flöt omkring båten. Det verkade så lätt, men det var inte så lätt. Jag märkte det.”
   ”Hur gick det?”
   ”Well, jag kom upp till ytan igen och lyckades få tag i stegen till båten – hahahaa!”
   ”Hahahaa!” ekade Ross och jag i kör. Han var en rätt kul kille, den här Sokum.
   ”Hade du ingen flytväst?”
   ”Nej, jag trodde inte att det behövdes här.”
   Sokum gick iväg för att hämta sin plånbok för vi skulle gå på en liten krogrunda.
   ”Tur att han inte var uppe i ett flygplan med en massa fallskärmshoppare”, sa Ross.
   Sedan slog Sokum oss i biljard, eller, jag har för mig att jag i alla fall vann ett parti.

När regnen hade avtagit blev det plötsligt bedövande varmt. Vi satt och flämtade på verandan och ingenting som vi drack verkade kallt nog för att kyla ner våra kroppar som strömmade av svettfloder från nacken och neråt.
   ”Jag önskar att dom hade 7Eleven här för då kunde man i alla fall gå in där för lite kall luft”, sa Ross.
   ”Ja, ibland är det det bästa stället för en chill out. Det här är som Malaysia i maj.” Det kändes som att jag flöt ut över stolen som en annan amöba.
   Det var bara hundra meter till stranden där det kanske blåste en bris. ”Men jag orkar knappt ta mig till rummet för en dusch”, sa Ross.
   Men vi tog oss till stranden och vi gick barfota. Det var för varmt för att ens ha flip flops på fötterna för de gled av dig hela tiden. Vi gick till Georgios ställe på Ochheuteal och tog ett stop öl för en halv dollar var. Jag köpte tio grillade havskräftor för tre dollar av en av kvinna på strandpromenaden och vi satte oss i de liggvänliga fåtöljerna mot havet och lät de skalade skaldjuren knastra köttigt i munnen.
   Jag berättade om Lana. ”Du vet den där otäcka ryska kvinnan med sin lilla dotter som bor på hotellet – hon pratade faktiskt med mig idag.”
   ”Jaså? Vad sa hon?”
   ”Hon hade köpt ett visum för sig och sin dotter till Thailand och hon betalade hundra dollar. Varför hon överhuvudtaget satte sig där vid bordet var för att jag satt med Dider och han är den enda hon har snackat med där. Så hon satte sig och försökte föra en konversation utan att spåra ur. Men, hon är arrogant och jag undrar hur hon är när hon är på riktigt dåligt humör?”
   ”Jag har sett hennes humör när hon stod i receptionen och skällde på killen i kassan, för allt, precis allt som var fel med hennes rum. Jag gick ut därifrån.”
   ”Jag sa att jag aldrig har betalat för ett visum till Thailand och hon sa att jag hade fel. När jag sa att det kanske var olika för olika nationaliteter gav hon till slut med sig och höll faktiskt med om att det kunde vara så. Men hon skulle kolla upp det på nätet.”
   ”Stackars barn.”
   ”Ja. Jag hör henne gråta ibland på kvällarna. Och när jag satt i restaurangen häromkvällen och spelade ukulele tittade hon fram nyfiket och ville komma fram och lyssna men mamman slet tag i henne igen. It’s sad and there’s nothing I can do.” Jag skulle i och för sig kunna försöka prata med mamman men det var oklart om jag kunde nå fram till henne. Jag skulle kunna göra ett försök. Men nästa dag var det omöjligt. Lana ignorerade allt och alla.

   Ross sa ingenting. Han tittade ut över stranden och promenadstråket, där kvinnorna kånkade på grillade delikatesser från havet, små flickor ledde blinda män på en tiggarrunda och gamlingar rullade omkring vuxna cp-skadade på rullsängar i hopp om ännu en allmosa. Det var en kontrasternas strand; dels var det vi som hade pengar, och vi förväntades konsumera – och sedan var det de som inte hade så gott pengar, men jag antar att de också ville konsumera.     
  
Ross berättade underhållande om sin gambianska flickvän och hur han blev tvungen att konvertera till islam för släktens skull. Jag skrattade gott åt hans utläggning om konverteringsceremonin.
   Men, det är kanske en annan historia?

Now when the rain is over
With people getting closer
The boardwalk in the sun
Hey, ain’t we having fun?

You think the rain is over
But the war is getting closer
I hear it come from you
Do you think it’s true?


Tony Cox drömde att han kunde flyga. Det gjorde han ganska ofta nu för tiden, kanske två eller tre nätter i veckan. Han flög över städerna, upplysta av tusentals ljus och han kunde förflytta sig med tankens hastighet från en plats till en annan. Det var kul ibland, men det kostade på hans krafter. Allra bäst tyckte han om att sakta glida över människorna och tjuvlyssna till deras samtal. Dels sparade det på hans energi, men också för att det aldrig var någon som lade märke till honom.
   Han var osynlig.  

Tony mindes så väl första gången han blev medveten om sin förmåga att lämna kroppen under sina nattliga transtillstånd. Han kände sig fullständigt vaken då, det var till och med som att hans sinnen var mer skärpta än annars; han uppmärksammade allt som pågick runt omkring honom och han blev förvånad över att de fysikaliska lagarna tillfälligt kunde sättas ur spel.
   Det hände samma natt som USA inledde en bombraid mot Bagdad, den 16 januari 1991.
   Han hörde om bombningarna på radion när han på natten satt vid köksbordet i huset där han bodde med sin familj och läste Lars Gyllenstens Nattliga invokationer eftersom han inte kunde sova. Han gick och lade sig klockan halv tre och somnade snabbt bara för att vakna efter en stund eftersom han var täppt i näsan och behövde snyta sig. Han gick ner för trapporna till badrummet, in genom den öppna dörren och sträckte ut handen för att tända belysningen och upptäckte att hans hand gick rakt genom väggen. I samma stund började han sakta stiga upp från golvet, tills hans huvud nuddade vid taket. Han sjönk sakta ner tillbaka på den mjuka mattan och den kändes som bomull under hans fötter. Plötsligt insåg han att hans kropp låg och sov på övervåningen och han kunde inte begripa hur han samtidigt kunde stå härnere och förgäves försöka tända badrumsbelysningen?
   Det hela var mycket märkligt.
   Samtidigt kände han sig lugn inombords, fylld av en stillhet som stod i skarp kontrast till den känsla av frustration och vanmakt han hade känt en stund innan när han hade lyssnat på extrasändningarna på radion.
   Och, han var inte så lite nyfiken på vad som skulle komma att hända härnäst.
   Inspirerad av barndomens serietidningar med Stålmannen sträckte Tony ut höger näve och flög ut ur badrummet, gjorde en runda ut i tv-rummet och sedan in i köket. Köket var för litet för en lika elegant sväng som han nyss hade utfört i den sammanbyggda delen med vardagsrummet och matsalen, så han gjorde en 180-graderssväng, hängande i luften mellan köksbordet och taklampan, och flög ut igen. Han landade på fötterna, gick genom den stängda dörren nerför källartrappan och ställde sig i gillestugan. Han leviterade genom gillestugans tak genom golvet till vardagsrummet och vidare upp genom taket till sovrummet. Han ställde sig och tittade förundrat på sin sambo och på sig själv. Båda låg fridfullt utsträckta i sängen. Tony kunde höra sin egen kropp snarka.
   Nästa dag frågade han henne: ”Hörde du att jag snarkade inatt?”
   ”Ja. Jag vaknade av att du snarkade, och du som aldrig brukar snarka annars. Men – hur kan d u veta att du snarkade?”

Tony flög från Sihanoukville i natten, längs stranden, från Serendipity, över Ochheuteal och vidare till Otres. Det var bara ett fåtal barer öppna så här dags och det var ganska tomt med folk.  
   Längs strandpromenaden var det enstaka par på väg tillbaka till sina hotell. Det var inte så sällan västerländska män hand i hand med yngre kambodjanska damer i korta kjolar och höga klackar. Tony såg en skugga komma sakta flygande mot honom, längs strandlinjen. Det var en kvinna. De stirrade häpet på varandra för ett ögonblick, stannade upp och landade med fötterna i den mjuka sanden.
   ”Jag trodde att jag var den enda som kunde göra det här.”
   ”Jag också.”
   ”Jag kan se dig.”
   ”Och jag kan se dig.”  
   ”Jag heter Tony.”
   ”Jag heter Julianne.”
   ”Då antar jag att vi i alla fall har en sak gemensamt”, sa Tony Cox.     

Stranden var där.
   Och det var samma teknik som senast att döda myggorna, det var när de kröp längs väggen för annars var det nästan omöjligt att fånga dem i luften. 
   Men allt annat hade förändrats. Guest housen, barerna, restaurangerna. Och stranden hade också förändrats. Den höll på att erodera och slukas upp av havet. Restaurangägarna hade flyttat sina solstolar högre upp.
   ”Tjugo meter högre upp”, berättade Georgio.
   Han var grek och drev ett ställe på Ocheuteal Beach med ett helt gäng med solstolar som var riktade mot de kyliga vindar som blåste mot oss från havet. Jag hade läst i tidningarna på nätet att det hade regnat kraftigt här på solkusten i Kambodja.
   ”Är det därför det är så tomt?”
   ”Ja. Och den svaga euron.”
   Ross hade en teori om eurons framtid, att det skulle bli bättre om två år. ”Grekland kommer att klara sig när ni har blivit av med snyltarna vid makten. Och när ni har gått tillbaka till drachmer.” Han var inne på sin tredje Bacardi och coke. ”Men jag tror också att det blir ett tredje världskrig inom tio år.”
   ”Varför?”
   ”De afrikanska staterna som har gjort sig fria är i uppror och det fortsätter – kanske finns det bara två stater kvar i Nordafrika om tio år; Israel är ett problem och kan tänkas attackera Iran; Pakistan är granne med Iran och de vill ha oljan; det finns olika konflikthärdar som pyr och kanske behövs det en rejäl smäll för att kunna starta om på nytt.”  
   ”Starta om på nytt?”
   ”Ja. Det känns som att världen spinner vidare okontrollerat och det behövs något för att få världen på rätt axel igen. Och det kan bli ännu en finansiell kris i USA. Och dessutom – med den globala uppvärmningen i åtanke kan det vara en bra idé att investera i strandområden på Grönland för framtiden.”
   ”Har inte det här varit i omlopp ganska länge?”
   ”Hur menar du?”
   ”Idéerna om världens förestående undergång.” Jag berättade om Jagannah, den indiska myten om den gigantiska herrelösa vagnen som rymmer hela mänskligheten och som är på väg nerför en kulle. Det finns ett styrreglage på vagnen men olika grupper av människor, med sina sammanlagda krafter, lyckas bara tillfälligt styra det stora ekipaget. Och vagnen rullar allt fortare…
   Men, tänk om Ross hade rätt?  
   ”Hur länge har du varit här?” frågade jag Giorgio.
   ”Sex månader.”
   Det kändes som en lång tid här idag när restauranger ständigt bytte ägare och allt för många företagare antingen konkade eller drog iväg med pengarna utan att betala sina fordringsägare. Det var många som ville prova på det till synes lättsamma livet på Kambodjas solkust.

Ross och jag checkade in på Done Right på Otres Beach i varsin bungalow för tjugo dollar natten. Det var minst fem dollar för mycket för det här – en fläkt och kallvatten, och ett rum utan tv eller en uteplats och jag saknade Chiang Mai och Chloe och Max och Paul, Robert, Serverio, Nina, John, Mem, Ou och alla andra.
   ”Men du har ju stranden här.” sa Ross. Och, visst, stranden var okay, men nu blåste det snålvindar och hela havet var i uppror.    
   ”Det är aldrig som den minnesbild du hade innan”, konstaterade han torrt.
   Jag kunde inte komma på något originellt att säga så jag använde en gammal klyscha: ”Nej, man kan aldrig simma i samma flod två gånger.” Jag var trött. Vi var båda trötta.

Den första chauffören hade gasat och gasat igen, med en skrikande motor som han inte fattade ville ha en lugnare växel ibland så att oljan hann smörja kolvarna.   
   Föraren var på ett vresigt humör. ”Some fucking attitude this guy’s got” sa jag till kanadensaren intill mig. Han svarade mjäkigt:
   ”He’s only trying to do his job.”
   ”We all try. We’re all trying to do our jobs but you don’t need to show that kind of an attitude, because it sucks.” Jag var trött och bakis men jag fick rätt till slut.
   Motorn skar halvvägs till gränsen till Kambodja. Vi fick vänta på nästa buss och när vi äntligen hade checkat ut från Thailand – ännu tusen bath i böter för att ha stannat två dagar för länge – och kommit in i Kambodja, hade vår transport till Sihanoukville redan åkt och vi fick åka lokalbuss halvvägs till Phnom Penh innan bussen gjorde en tvärvändning och körde miltals tillbaka där vi äntligen svängde mot kusten, mot Sihanoukville.

Ross var förbannad redan från början på Done Right.
   ”Dom snackar med dig men dom snackar inte med mig. Det är som att jag är osynlig.”
   ”Jag känner dom sen förra året och dom snackar inte med mig heller, det är bara när jag frågar om något.”
   ”So, where is your dream girl?”
   Jag hade berättat för Ross om Julianne, en fantasifigur jag hade skapat i Bangkok och placerat här på Done Right eftersom hon var efterlyst av CIA och Interpol.
   ”She’s around somewhere. I’ll see her in my dreams.”
   ”It’s like a prison camp here”, sa Ross.
   Han hade rätt. Stället var omgärdat av en mur och ingången till restaurangen var lätt att hålla uppsikt över. Det var säkert bra säkerhetsmässigt men samtidigt kände vi oss iakttagna och kontrollerade. Det fanns en präktig och politiskt korrekt attityd här som jag hade svårt att ta in.    
   ”It shouldn’t be called Done Right, it should be called Done In”, konstaterade Ross.
   Iris jobbade här. Hon var från Österrike och hon var en konstnärligt lagd natur. Hon visade mig sin blogg och det var fullt med svartvita porträtt av ansikten och hennes texter var egensinniga, och hon var lite, men bara lite, tvetydig kring det här stället. Hon var bra.
   ”Du är en konstnär”, sa jag till henne.
   ”Thank you. Jag har alltid känt mig utanför. Det är kanske därför som jag passar in överallt och ingenstans.”
   Hon var blond och vacker och jag ville ta henne härifrån innan Done Right dödade hennes själ. Men Ross och jag betalade för våra rum och tog en tuk tuk till Serendipity Beach.
   Jag checkade in på Apple Guest House som låg vid en fyrvägskorsning och sedan satt vi där på verandan på andra våningen och tittade på bilarna och scootrarna som plöjde genom vattenpölarna, för plötsligt hade det börjat regna och det var ett skyfall som höll på i två dagar.

Vad var det nu igen som hände på Lonely Beach?
   Vi träffade Frank och Ricki som satt med var sin öl utanför Franks franska restaurang som han hade öppnat sedan jag var här senast.
   ”Men det är inget folk”, klagade Frank. Han gjorde en svepande gest med handen. ”Det är likadant överallt, det är tomt, inga turister i år.” Han hade rätt. Den lilla byn hade sjudit av liv bara ett år tidigare.
   ”Vad säger du Ricki?” frågade jag. Spelar du fortfarande på restaurangerna?”
   ”Nej. Det är dött, så barerna har inte råd att hålla sig med musiker.”
   Jag gick förbi Joy Cottage och ägaren hade en liten scen men det var lika tomt här som överallt annars. Det enda stället som hade folk på kvällarna var Stone Free Bar, som hade byggt ut och idag liknade det en vilda västern-saloon och banden avlöste varandra på kvällarna.
   Kicki bekräftade vad de flesta andra sa: ”Det är inte så mycket folk här i år.” Hon pekade: ”Och kylen har gått sönder.”
   ”Vad synd. Du som brukade ha de kallaste ölen på Lonely Beach.”
   ”Jag får den fixad imorgon. Är det nåt annat du vill ha?”
   ”Sang Som med coke, tack.” Hon hade en utmärkt uppkoppling så jag loggade in och läste Aftonbladet på nätet och nyheterna dominerades av snöstorm, blixthalka och vansinnesmord.    

Ross och jag letade efter Magnus och Lotta men det var lönlöst, de kunde vara var som helst. Så vi satte oss utanför Mini Mart där alla passerade förr eller senare, och mycket riktigt – efter ett tag kom de ledigt släntrande ner för den nylagda gatan från huvudvägen. Vi firade vårt glada återseende med Leo, Chang och Sang Som.
   Senare satt vi på Franks restaurang. ”Jag rekommenderar bläckfisken”, sa han. Vi tog bläckfisk allihop utom Ross som såg skeptisk ut och valde hamburgare istället. Han skulle få rätt. Frank kom ut ur köket efter en stund och sa:
   ”I’m sorry – personalen har slängt bläckfisken. Jag hade lagt den i en bytta med marinad och dom trodde att det var rester så dom skickade ut allt.”
   Det blev hamburgare och tjocka pommes till oss alla och det var säkert lika bra för det var en av de godaste hamburgare jag har ätit.  
   ”Magnus, hur är din hamburgare?” Han hade stirrat på den i två timmar.
   ”Jag är inte hungrig.”
   ”Det måste vara vätskebrist” sa Lotta. Jag visste inte hur det var med den saken för innan hade vi druckit ett antal stora Leo på raken. Men – den här värmen kunde göra saker med en under de första dagarna som man aldrig kunde vara riktigt beredd på. 
   Nästa dag låg vi vid deras pool och simmade omkring i det ljumma vattnet. Jag hoppade upp och satte mig vid kanten till poolen och såg inte det dike som låg precis bakom min rygg så när jag lutade mig tillbaka föll jag handlöst bakåt och slog i ryggen mot betongkanten ” – Aj, så in i helvete!”
   Lotta la på antibiotikasalva på såret och jag berättade om mina farhågor: ”Jag är rädd att ryggraden sväller upp och då kanske jag får svårt att gå.”
   ”Hahahaaa – men Osmo… det där är ju bara ett skrubbsår!”
   Vi tog en lastbilstaxi upp till nästa strand, tankade upp våra kontantkort på 7Eleven och satte oss och åt en buffé på ett uteställe.
   ”Hur tänker du göra i framtiden?” frågade Magnus mig. ”Ska du bara fortsätta att resa såhär varje vinter?”
   ”Jag vet inte.” För ett ögonblick önskade jag att jag visste. Ibland tänkte jag att det här livet var oansvarigt och egoistiskt, cyniskt och självförhärligande.
   ”Jag tänker inte på det just nu. Skål!”

På kvällen satt vi och svalkade oss utanför min bungalow med kalla drinkar. En spindel pilade snabbt upp för mitt ben. Den såg inte så farlig ut men det kunde jag inte alltid veta med de här små rackarna. Jag borstade bort den innan den hann krypa innanför mina shorts. Det var kanske ett tecken. Men sedan reste vi nästa dag till Kambodja, rakt in i regnet, Ross och jag.      

”Det är väl bara en massa hippies däruppe?” frågade jag Dang.
   ”Ja. Om du träffar en hippieflicka måste du först ta henne till dom heta källorna, för dom brukar aldrig bada.”
   ”Det finns en massa vildhundar i Pai”, sa Chloe. ”På dagarna är det ingen fara men när det är mörkt kan dom gå till anfall. Det var ett gäng runt oss och längre upp på gatan var det ännu ett gäng. Vi var tvungna att stoppa en scooter och fråga om vi kunde åka med. Jag är inte så lättskrämd, men då grät jag.”
   Max sa: ”Det bästa är att låtsas plocka upp en sten från gatan, även om det inte finns någon. Dom har fått så många stenar kastade på sig så dom fattar vad det handlar om.”
   ”Och pepparspray?”
   ”Det kan funka.”
   Så kunde det låta när vi satt i foajén och graviterade samman mellan våra aktiviteter och alla tycktes måna om att hålla en lättsam nivå på samtalen eftersom ingen verkade lida av den obehagliga vanan att försöka tvinga de andra att snacka uppåt.
   Men jag åkte inte till Pai. De sa att det blev kallt på nätterna vid den här årstiden och jag hade vant mig vid det allt varmare klimatet här i Chiang Mai. Kanske senare.
   Istället skulle jag nattåget till Bangkok.
   Tiu var kanske den enda kvinnliga tuk tuk-föraren i hela Chiang Mai och hon brukade stå parkerad utanför Nuanpranee där jag bodde. Sedan i eftermiddags och en bra bit inpå kvällen hade hon supit upp sig på Leo fast hon visste att hon skulle ta mig till tåget. När hon frågade mig för femte gången vart hon skulle köra mig sa jag att det kanske var bättre om jag tog en tuk tuk på gatan. Hon skelade mot mig och sa, ”Är du okay?”
   Robert bröt ut i ett gapskratt och jag kramade om honom och vi sa att vi hoppades att vi skulle träffas igen. Jag gick upp till CU Bar och tog adjö av Jeff och servitriserna och tackade för musiken. ”No”, sa Jeff, ”thank you!” Tiu körde upp sin tuk tuk bakom mig med Om, den lilla trubbnosiga kineshunden, i knät och sa: ”We go?” Hon styrde ut på gatan, rakt mot den mötande trafiken tills hon hittade en lucka till bron över vallgraven som omgärdade gamla stan. Jag höll i mig för jag var rädd för en plötslig smäll men Tiu körde sin tuk tuk bättre än hon kunde gå nu när hon var full, och hon tog mig genom enkelriktade smala gränder där det knappt fanns plats för hennes motorcykeltaxi och på tio minuter var vi framme. Hon vägrade ta emot några pengar men jag tryckte hundra bath i hennes hand och kramade om henne. När jag gick in på järnvägsstationen hörde jag Om skälla efter mig.

I Bangkok checkade jag in på Rambuttri Plaza och fick ett rum mittemot Ross. Vi gick upp på taket och solade oss vid poolen. Det var varmare än i Chiang Mai så vi gjorde som många andra, låg bara och flöt omkring i det ljumma vattnet.
   Poolen var kanske arton meter lång.
   ”Skulle du kunna dyka härifrån och dit?”
   ”Vet du”, svarade Ross, ”Tidigare gjorde jag två såna här bassänglängder.”
   Jag trodde honom eftersom han egentligen var en underdrifternas man.
   ”Så, gör det…”
   ”Det var länge sen.”
   Jag kickade ut och simmade under vattnet bort till den motsatta sidan. Med lite träning skulle jag kunna göra samma vända tillbaka.
   Vi lämnade badgrejerna på rummen, gick ut på gatan och tog varsin stor Leo. Den nya värmen fick mig att svettas kopiöst så vi gick tillbaka och upp till den andra poolen på hotelltaket. Solen tog starkare här än den någonsin gjorde i Chiang Mai.
   Vi tog hissen ner från E-block. Det var ett stort hotell. Ross kollade klockan. ”Jag har lovat att träffa Doi i receptionen vid sjutiden. Men vi kanske ses senare.”
   ”Det är inte helt omöjligt, men jag ska ringa ett samtal. Om du ringer framåt åtta får vi ha en kod som berättar vad det är som gäller – ”Örnen har landat”.

Doi, Ross skyddsling, var en tjugunioårig lågmäld dam i receptionen på det här hotellet som Ross alltid bodde på när han var i Bangkok. Han hade känt henne i fyra år och han betalade för hennes universitetsutbildning. Det lät egentligen lite suspekt alltihop och även om jag trodde Ross om hans goda föresatser ville jag ha det bekräftat en gång för alla, så jag sa:
   ”Har du sex med henne?”
   ”No! Det skulle jag aldrig tänka på! Jag vill bara hjälpa henne att få ett decent life.”
   Jag skulle tänka på det senare när jag låg med armar och ben sammankopplade ihop med Noi och hon sa att jag vill alltid leva tillsammans med dig.
   ”Säj inte så.”
   ”Varför?”
   ”För du kan inte lita på mig. Jag åker alltid vidare. I go, I go, I go.”
   ”Vart?”
   ”Kambodja.”
   Vi låg i hennes lilla lägenhet där fläkten nästan alltid gick på högvarv och vi hade varit vakna hela natten. Vi duschade, klädde på oss och gick till 7Eleven. Jag kramade om henne och hennes läppar smakade körsbär.
   ”Jag ringer när jag är tillbaka.”
   Jag tog min väska och gick iväg mot bussen till Koh Chang. Det var inte alltid lika roligt att vara den jag var. Jag behövde sova på saken. Jag gav Ross en valium och tog en själv. Bussen styrde söderut. Ikväll skulle vi träffa Magnus och Lotta på Lonely Beach.