osmoala

Timmarna före en avresa är som sekunderna före en orgasm – Sture
Dahlström

Jag träffade Eloy på Popiang House, ett av Rambuttris dygnetruntöppna barer. Nu var klockan halv nio på morgonen och det sena eftersläntargänget hade kanske skramlat ihop sig och lullat hemåt strax innan. Jag hade precis landat. Jag beställde ännu en öl.
   ”Your first time in Bangkok?” undrade Eloy.
   ”No. Jag har säkert varit här över trettio gånger. Och jag gillar den här gatan, så jag brukar bo här när jag kommer hit.”
   ”Ja, det är en trevlig gata”, sa Eloy trevande. Han var spanjor, han bodde på Ibiza och hans engelska var inte helt lättrinnande. Han hade en glad blick och jag gissade att han var trettiotvå år gammal.
   ”Jag landade precis. Your first time?”
   ”Yes. My first time.”
   ”Jag hade resfeber igår så jag sov inget. Jag packade och städade hela huset – det var egentligen rätt onödigt men jag tänkte att det kunde vara trevligt att ha det rent när jag kom hem igen.”
Det kändes som att jag utmanade ödet nu för jag kunde ju aldrig vara säker på någonting alls i den här världen, och allra minst om jag någonsin skulle komma hem, för den hemresan kändes så avlägsen just nu.
   ”Please, slowly, my English is not so good...”, sa Mario ursäktande.
   ”Okay...” Jag gjorde en ny ansats: ”Your tobacco...” Han hade en påse med den holländska, finskurna rulltobaken som smakade både milt och sött.
   ”Yes?”
   ”Can I roll one?”

Vi tog en runda. Jag visade floden, och de snabba båtarna bussade människor fram och tillbaka, uppströms och nedsträms längs den väldiga Chao Praya River, de backade mot kajen och for iväg med en skumkvast i aktern.
   ”Med den där kan du åka ner till Chinatown på en kvart”, sa jag.
   ”Yes, I like!” sa Eloy och skrattade på spanska.

På kvällen satt vi åter på Popiang House, Eloy och jag. Plötsligt dök Noi upp. Vi hade känt varandra i flera år men jag hade tänkt hålla mig undan henne eftersom hon är en av de där kvinnorna som kan krossa ditt hjärta med en enkel knyck på nacken. Men sedan gick Noi och jag ändå till mitt hotellrum på Thara House, drack Leo, lyssnade på musik på macen och pratade trevliga oväsentligheter ända fram till morgonen.
   ”Vad säger du?” skulle jag säga. ”Ska vi ta en taxi till Pattaya?”

Eftersom jag på Arlanda hade haft turen att bli uppgraderad till första klass låg jag och vräkte mig i en mjuk fåtölj längst fram i planet, en Air Bus av den gamla skolan var det, med träpaneler och kontroller för det ena efter det andra. Killen som satt bredvid mig var från Stockholm och han hette Stefan. Han hade blivit uppgraderad från business class och jag från economy.
   ”Det är bara dom två första stolsraderna som är första klass”, sa han och jag vred på nacken. Han hade rätt. Det här var hur som helst ett väldigt bekvämt sätt att resa.
   Stefan jobbade som internationell konsult med hela världen som sitt arbetsfält. Han berättade om sitt förra projekt. Han hade bott i Indien, i Bangalore, i åtta månader men nu skulle han ta semester i ett år och inte göra någonting alls.
   ”Jag startade upp en läkemedelsfabrik där”, berättade han. ”Jag vet inget om kemi, jag hade bara hand om administrationen, att anställa rätt folk och så och få hela verksamheten att fungera.”
   ”Okay?” sa jag och fingrade på kontrollen för fåtöljens olika inställningar för nacken och ryggen, för sätet och benen. Snart låg jag i liggposition, som i en riktig säng medan Stefan berättade vidare:
   ”Det är rätt kul med indierna för många använder sig av en slags kolonial överklassengelska och det passar inte riktigt in med deras överdrivna skjortkragar och utsvängda gabardinbyxor, som om dom inte hade bytt kläder sedan 1974.”
   ”Hahahaa! Vad säger dom?”
   ”På morgonen kommer dom fram med ett strålande välkomstleende och önskar dig 'Greetings of the day!' och 'What a splendid day, sir!' Sedan när dom ska gå hem ber dom att 'Say hello to your girlfriend from me!' fast dom aldrig har träffats.”
   ”Ja. Indien är ett märkligt land. Det är som en helt egen planet.”
   ”Mycket märkligt. Men jag trivdes väldigt bra. Men på slutet kändes det som att jag bara ville fly från alltihop.”
Nu råkade jag trycka på en knapp som fällde upp en kåpa runt och över huvudet och överkroppen, som en kokong, och då var det ju slutsnackat. Men eftersom jag låg rätt så bra där i min lilla kupa lät jag den vara kvar, och gled snart behagligt mot det trancetillsånd som föregår sömnen, vaggad av motorernas lugna varvtal som var som balsam för min kropp som hade varit ansatt av den vanliga resfebern. Det spelade ingen roll hur mycket, eller hur ofta jag reste, jag fick alltid en släng av resfeber strax innan jag gav mig iväg.
   På väg in i drömmen övergick nu motorernas hypnotiserande brummande till en orkestersymfoni med sjunkande och stigande toner, kontrabasar, stråkar, en oboe spelade sina kvinter till höger om mig och pukor till vänster, stigande skalor nu, en klarinett här, en trumpet där och sedan, långt senare, en röst som jag trodde hörde till orkestern. Men det var bara kaptenen som annonserade att vi nu skulle börja nedstigningen mot Bangkok.

Bangkok i oktober är regnigt, hett, vackert och billigt. Det är också larmande, bullrigt, rörigt och billigt. Det är allt du vill ha – och billigt.
   Den svenska kronan är nyckeln till Bangkok. Med en växelkurs på runt hundra baht för en svensk tjugolapp – även om du inte riktigt hamnar där när du använder dig av kortet i uttagsautomaterna, då kursen oftast hamnar runt tjugotvå och femti – är det också en effektiv nyckel.
   En lunch på gatan kan du få för under sju kronor, en skjorta kostar några tior och en espresso går på runt en femma hos baristan på Merry V, som ligger i en attraktiv del av det folkrika stråket Rambuttri. När du sitter där och njuter av ditt eftermiddagskaffe, betraktande människorna som passerar kan du nästan räkna med att förr eller senare stöta på någon du känner.

Jag bor på Thara House för hundratrettio kronor natten. Det är ett trevligt litet hotell med vänlig personal. Det ligger bakom Rambuttri, på Phra Artid Road, bara ett stenkast från floden där de snabba båtbussarna tar dig ner till Chinatown för några få kronor, och precis i närheten ligger Santi Chai Prakan Park där du varje vardagskväll klockan sex är välkommen att gratis delta i gruppgymnastiska övningar med inslag av Tai Chi.

Allt i Bangkok är däremot inte så billigt. På Mandarin Oriental kostar Joseph Conrad Suite från 50.000 baht natten, och det är ändå en av de billigaste sviterna. Och en middag på Sirocco, på 64:e våningen av State Tower, vid flera tillfällen utnämnd till en av världens bästa restauranger, får du givetvis betala en vacker slant för.
   Nu sysslade jag inte själv med dessa excesser. Jag hade berett mig på en mer blygsam budget på mellan runt 250 till 300 kronor om dagen.

Men det kan hända oväntade saker i denna jättestad. Och det var nu jag letade bland fragmenten av den senaste tidens minnesbilder. Hur kom det sig att jag hade lyckats bränna niotusen spänn på en vecka i Bangkok?