osmoala

Kinavinden svepte in från norr och bjöd på en köldchock i en vecka men det var ingen som gnällde så mycket över den saken.

   ”Maybe we can see some snow soon”, sa Panda förväntansfullt där hon stod bakom bardisken på Tintin. Hon hade på sig kraftiga kängor, blåjeans, en stickad olle och utanpå den en svart väderjacka av stryktåligt syntetmaterial som fick henne att se ut som en väldigt liten dörrvakt. Jag hade på mig det vanliga, t-shirt, avklippta jeans, flip-flops och en grönrutig bandana som jag ständigt blötte ner med kallt vatten och drog åt runt skallen som ett skydd mot solen och de tillfälliga baksmällor som kunde lura runt hörnet.

   ”You look great.”

   ”Thanks! I like it's cold, so I can wear this.” Hon rundade baren, kråmade sig lite låtsat tillgjort med händerna i luften, svingade ett knyck med höften och skrattade det där skrattet som kunde vara glatt eller retfullt eller bittert, och som jag hade lärt mig tycka mycket om under de tre veckor jag hade bott här på Tintin. Hon plockade upp några glas från borden och ställde dem i diskhon.

   ”Your friend ask for you.”

   ”Who?”

   ”Old guy. He look like he almost die. Today he drunk...” Hon menade säkert Arthur. Jag sa inte att han var två år yngre än jag.

   Hon lyfte blicken förbi min axel mot grinden ut mot Sok San Road, mot de långsamma hasande stegen i gruset. ”He come now.”

Arthur hade tjänat tio dollar på att måla en restaurangskylt och de pengarna spenderade han snabbt på en präktig fylla.

   Kontanter låg honom alltid som en kvarnsten runt halsen. Jag hade frågat honom varför han inte lade undan lite till nästa dag, så att han i alla fall hade till frukost och han sa:

   ”Varför skulle jag spara några pengar? Jag vet inte ens om jag lever imorgon.”

   Han var smal och tunn så att han såg längre ut än sina en och åttio och hans ansikte var så rynkigt och fårat att man kunde fantisera att små månbilar körde omkring där i vecken, fördjupningarna och kratrarna. Han skrattade med en tandlös mun och likt en indisk sadhu bar han omkring på sina ägodelar i en axelremsväska som rymde ett ombyte kläder och tuberna med oljefärger. Han var holländare och hade redan provat på att sova under broarna under sina år i Amsterdam. Här hade han stannat lite olagligt i över ett år.

   Christian hade berättat att någon hade lånat Arthur tre hundra dollar för att lösa problemet med det utgångna visumet. I Kambodja var det så praktiskt ordnat att om man råkade stanna för länge i landet kunde man gå upp till Immigration Office, betala för sin overstay och sedan var allting frid och fröjd;

   ”But Arthur got drunk, and then he lost the rest of the money, so he's still fucked.” Christian hade inte tid att snacka om Arthur längre för han skulle mixa tre screwdrivers – ”He did it to himself, there's nobody else he can blame for this situation. Can you hand me the orange juice from the cooler?”

   ”What?”

   ”Right behind you – look!” Chris pekade irriterat med hela armen. Och fast jag gillade den här killen kunde han vara otålig ibland, det kunde hända att han ville att allt möjligt skulle hända på en och samma gång.

   Men, det får jag i alla fall ge Arthur – han skyllde aldrig på någon annan sig själv för sina tillkortakommanden.

Arthur satte sig på barstolen, drog in en djup suck och släppte ut en pust av Mekong och Gambio.

   ”Jag har en bok till dig”, sa han. ”Shantaram. Ringer det en klocka?”

   ”Nej.” Men senare skulle jag inse att alla jag pratade med hade läst den eller var på väg att läsa den, och själv skulle jag komma att älska den fantastiska historien.

   ”Jag tror du kommer att gilla den. Men nu ska vi ha två öl för att fira att jag har tjänat pengar idag! Du har bjudit mig tidigare så nu betalar jag – Panda, two draft please, darling!”

   Arthur tände en Gambio. Han körde ner handen i fickan och drog upp några sedlar som han tappade, han försökte fånga dem när de retfullt dalade mellan hans utspärrade fingrar och när de låg på marken försökte han nå dem genom att greppa tag i bardisken och böja sig neråt från den höga pallen. Jag tog upp dem åt honom, det var några lokala sedlar och två dollar. Han stoppade dem i bröstfickan och sa:

   ”Dom fattar inte värdet av det jag skapade åt dom.”

   ”Va menar du?”

   ”Skylten. En sån skylt kostar femti eller sexti dollar, men dom gav mig tio. Jag är en konstnär, men jag måste överleva så jag tar vad dom ger mig. Jag måste äta.” Han visade fram sina tomma handflator, vägde dem i luften, stirrade på de långa magra fingrarna –

   ”I need to work with my hands, all the time, or I will lose it.” Panda sträckte fram ölen och sa:

   ”He lose already, hahahaa! He lose all the time...”

   ”I don't lose all the time. Here...” Arthur stoppade handen i bröstfickan, sträckte sig över disken och tryckte en dollar i boxen för dricks. ”A little tip for you...” Han vände sig mot mig, ”When I still have some money left”. Han skrattade med sina sorgsna ögon och sin tandlösa mun. Han lyfte sitt glas och vi skålade.

   Vi drack och jag frågade: ”What's your plan?”

   ”With what?”

”Your overstay. My friend, you can not stay here for ever without a visa.” Arthur hade varit med en och annan runda i det här livet och han valde sina ord om sina erfarenheter med yttersta omsorg. Han hade säkert tusen böcker i huvudet, och jag ville att det skulle gå honom väl.

   Ha sa enkelt: ”Jag hamnar förmodligen i fängelse om dom får tag i mig.”

Sedan åkte jag till Battambong och när jag kom tillbaka såg jag inte till honom, och ingen annan hade heller sett till honom.

   Sex månader senare var jag på Facebook med Panda, och jag passade på att fråga henne om Arthur, och hon sa:

   ”He is in jail. He overstay his visa for long time.”

”Har du aldrig haft sex?” undrade jag för andra gången, för det var som att jag inte trodde mina öron.

   ”Nej”, sa Fabienne.

   ”Och du är trettiåtta?

   ”Ja.”

Det där tog en stund att smälta så jag beställde ett nytt stop fast jag bara var halvvägs på den här.

   Dara lämnade genast bordet för att hämta en ny bärs, och jag kastade ett mollackord i ett hörn. Min lilla ukulele fick vila lite nu. Vem var den här korpulenta damen? Egentligen?

   ”Fabienne”, sa jag, ”Min bästa ukulele heter Fabienne. Det är lustigt att ni har samma namn.”

   Hon hällde upp ännu en kopp med te från kannan och sockrade.

   ”Varför?”

   ”Kanske för att jag inte har träffat den rätta.”

   ”Vad gör du här i Battambong och hur länge har du varit här?”

   ”Jag är lärare i småskolan och jag har varit här i tolv månader.”

   ”Ett år alltså?”

   ”Ja, tolv månader.”

   ”Är du religiös?”

   ”Ja.”

   ”Och var kommer du ifrån?”

   ”Nederländerna. Fast min pappa är tysk.”

   Hon häller mer te i sin kopp från kannan, och ännu mer socker.

   Hon skrattar. ”Jag gillar socker.”

   ”Jag visste inte att det fanns något som heter sockerberoende... innan sa man att det var svårare att kicka än heroin... men idag...

   ”Jodå.” Hon skrattar igen: ”Det finns, tro mig.” Hon tar en klunk te.

   ”Och du har aldrig haft sex? Saknar du inte att hålla om någon?”

   ”Jo.” Hon håller koppen i handen. ”Ja, det gör jag.”

När hon har tömt tekannan och farit runt med fingrarna och slickat i sig det sista sockret ur skålen, hon gör det med en manöver, säger hon att hon måste gå nu.

   Så, det gör hon, och jag älskar det sätt hon har varit ärlig mot mig. Och jag hoppas att det ska gå henne väl.

   Dara kommer fram och jag beställer ännu en öl.

Sok San Road löper västerut från X-Bar som ligger vid KFC-Road, som kallas så eftersom det längre upp finns en Kentucky Fried Chicken. Det är hotellrum för upp till hundra dollar natten och sängar på guest houses från tre dollar. Utmärkta restauranger med lokala och västerländska rätter och barer som håller öppet så länge det finns gäster.

   Det är samma gäng av backpackers som överallt, turister från alla världens hörn, dagdrivare, misfits, skönmålare, opportunister, skojare, småkriminella, pundare, misantroper, självförhärligande lättkränkta psykopater, galna unga män med vilt stirrande blick, gäng med limsniffande gatubarn och en hel drös med helt hyggliga människor också. Det är alltså som ett tvärsnitt av vilket samhälle som helst, men med en extra skruv eftersom detta är Kambodja, och på nätet kallas kungadömet inte sällan ett cowboy country.

   Hursomhelst – jag känner mig som på mammas gata.

Vik nu av från eftermiddagens trafikstockning, klockan är halv fem, sätt dig mot gatan på Happy Herb Pizza och säg, draft, please!

   Pizzeriorna har snarlika namn – Happy Angkor Pizza, Happy Special Pizza, Ecstatic Pizza och, just, Happy Herb Pizza – och det är inte på skoj heller, för om du ber om det strösslar de generöst med marijuana över din deg. Och det rullas och röks överallt, på restaurangerna och på många barer köper du dina jointar och påsar rakt över disk. Jag beställer en four cheese och håller mig till oregano.

   Managern kommer med ett stop Angkor och ler försiktigt. Han är bakfull idag. Han går tillbaka och lägger sig på platsen för eftermiddagsluren, mellan två bord där han kurar mot väggen och lutar huvudet mot en kudde. För några dagar sedan hade han en bula i pannan stort som ett duvägg.

   ”Did you see those kids sniffing glue?” hade jag precis frågat kvinnan som råkade gå bredvid mig på Sok San Road. Nyss stötte jag ihop med henne vid The Old Market när jag gick ut från Kim Lek Cheng's Restaurant, där jag ibland stannar till för ett stop efter gymet. De har varit femti cent så länge jag kan minnas och det som finns i kranarna här, som överallt i Kambodja, är antingen Cambodia, Angkor eller Anchor.

   Är hon från Italien?

   ”I don't want to see.” Hon ler avmätt.

   ”Do you understand what I'm saying? It breaks your heart.”

   ”Yes.” Något mindre avmätt nu. Men kanske tror hon fortfarande att jag försöker ragga upp henne, så jag korsar den smala övertrafikerade gatan Sok San, sätter mig på Happy Herb Pizza och beställer det där stopet med Angkor. Efter en stund släntrar hon förbi med dagens lunch i en plastpåse men jag låtsas studera min telefon och tänker på limungarna.

Limungarna. Senare ska jag prata med John. Han är en lokal tuk-tukförare, och som så många har han tagit sig ett engelskt klingande förnamn. Han lutar sig över min dator där jag sitter på Christians bar, och han läser de engelska orden, Did you see those kids sniffing glue? Han ger mig sin förklaring:

   ”Det är fattiga ungar.”

   ”Har de föräldrar?”

   ”Ja, men föräldrarna är fattiga, och papa kanske dricker. Ungarna får ingen mat hemma så de rymmer. Vet du hur mycket man tjänar på att skörda riset?”

   ”Inte mycket. Men dom här ungarna är så unga, kanske fem, sex...”

   ”Ja. Men du förstår, vi har en regering som inte bryr sig om människorna.” Jag tänker på elitens lyxbilar som åker runt i Phnom Penh. John fortsätter:

   ”Jag hade också ett tufft liv när jag växte upp. Men i skolan ville jag alltid lära mig engelska. Jag brydde mig inte om matte eller kemi, allt jag ville var att lära mig engelska.”

   John berättar att när han nu har sparat ihop pengar till en tuk-tuk har livet gradvis blivit bättre. Han illustrerar med en stigande handflata i luften. Han tar turister till Angkor och vissa dagar tjänar han en hyfsad slant. Han är trettioett med en fru och två döttrar, en är fem och en är tre.

   Han skakar hand. Det är halv sex på kvällen. Han ska hem till familjen.

Jag bodde i en bungalow på Garden Village. Det fanns en AC som jag lät stå på dygnet runt. Det var ett hyfsat rum med en liten veranda och det var bara några steg till poolen. Det som senare skulle få mig att flytta till rum 007 var det ständigt pågående poolpartyt, och när jag hörde No Woman No Cry och Blowing in The Wind för femtielfte gången fick det någonstans vara nog.

Jag satt på Viva!, och tänkte på Barbara. Det hade gått ett och ett halvt år sedan vi tog bussen till Phnom Penh, och det var här vi brukade sitta. Vi hade checkat in på Flamingos på 51^st street, och Barbara tillbringade de ljusa timmarna på Nationalmuseet där hon hade fått tillgång till de låsta arkiven om templen i Angkor. Efter fem dagar och sex nätter tog hon bussen tillbaka till Siem Reap och jag tog bussen till Sihanoukville.

   Det var alltså här på Viva! som vi brukade sitta och dricka våra margaritas. En tuk-tuk stannade i korsningen mot Old Market och Barbara hoppade ur. Hon var här.

Hon rynkade på pannan över mitt AC-kalla rum i bungalown vid poolen på Garden Village.

   ”I never use the air condition, and I live in five-star hotels on this trip”, sa Barbara och vaggade med handen lite självironiskt. Hon var här med en grupp turister från Budapest och hon hade guidat dem genom lyxhotellen och flygen och sevärdheterna snart i tre veckor mellan Vietnam, Laos och nu, som sista anhalt, hennes egen grej – Angkor här i Kambodja. Men hon klagade lite lätt:

   ”Ja, det var en del som var intresserade på rundturen och jag fick flera frågor. Men, kom igen – allt jag egentligen gör är att babysitta. Deras största problem verkar vara hur man får igång tv:n eller luftkonditioneringen på rummet.”

   ”Hahahaa!”

   ”Det är sant. Men det här resebolaget betalar mig en månadslön för tre veckors arbete, och jag får åka gratis och se alla dom här fantastiska platserna och bo på de bästa hotellen.”

   Jag tyckte att det var underbart. Sedan berättade Barbara att hon hade träffat en pensionerad amerikansk flygkapten och de åkte gratis runt i världen med hans bolag, senast hade de varit på en tripp till New York. Jag sa att jag var glad för hennes skull. Och jag sa:

   ”Christian har en bar som heter Dude Bar här i närheten. Vad säger du – ska vi gå dit?”

Jag går ut på balkongen och ser ut över den skövlade parken. Gatuhundarna springer fram och tillbaka på 3^rd Street. Det ser ut som att de där hundarna kommer att bli överkörda vilken minut som helst.

Jag har bott här i snart två veckor och kommit fram till att Pattaya är sig likt.

   Samma buller, stånk och ett gnisslande stön. Och då menar jag inte ens de arabiska högljudda gubbarna som slår i dörrarna och skriker på rummen. Varför måste allting vara så bullrigt? Jag säger att jag skulle gå ut och snacka med dem men Pam lugnar ner mig och tycker att jag ska ta en drink istället.

Det var också trafiken med dammet, böket kring det nya blivande hotellkomplexet på andra sidan gatan där bulldozers hade skövlat djungeln som inhyste de tidigare rucklen, och den jättelika målade postern mot gatan, ja, den utlovade som vanligt ett överväldigande storslaget hotell på en grandios målning i idyllisk fyrfärg.

   Det var var scooters, privatbilar, lastbilar, långfärdsbussar, polisbilar, ambulanser och brandbilar som åkte fram och tillbaka – Third Street var en genomfartsgata för trafiken ner mot South Beach, ett stenkast från området runt Walking Street, där folk fick stryk, turister tog överdoser och tvåveckorsfirande brittiska arbetarklasskillar drog upp ärmarna på sina fotbollströjor för ännu ett frenetiskt men kortvarigt slagsmål som de hoppades skulle göra deras lördagskväll.

   Här var det lördag varje dag i veckan om man ville. Och alla fick vi stryk, ja, på ett eller annat sätt.

Jag sa det till Peter:

   ”Yes, always make the fucking falang pay. Jag var bjuden på Halloweenparty i lördags med Mr. A och det kostade mig femtonhundra baht.”

   ”Well, du är tillräckligt gammal för att veta att sådana saker händer runtomkring här hela tiden.”

   ”Jag vet. Jag känner honom sedan tidigare. Han är en moto-förare. Men det är fortfarande för jävligt, jag tror alltid det bästa om människor.”

   ”Oh, there you go”, säger Peter och höjer sin Chang.

   Peter dricker Chang och jag dricker Leo. Peter är en äldre gentleman från norra England, han har en ”harnesk”, som han kallar den, en stödkorsett som han bär runt midjan för den onda ryggen.

   ”But it's no problem.” Han rör sig upp på stående fot med en viss möda, tar käppen och går spikrakt in på Family Mart och hämtar ännu en Chang.

David sitter också alltid här. Han är en arab från den iranska huvudstaden, i femtiårsåldern, noga med att raka sig – kanske för att inte bli inblandad med de skäggiga männen som älskar att elda upp sig själva och varandra med hat, just och därför att vet så lite och de vill inte heller veta något mer, de har redan fattat allt – för David är kristen.

   ”In Teheran it's not a problem to be a Christian, but maybe in som different parts of the country.”

   ”Have you been there?”

   ”Yes, but it was a long time ago. To some parts you cannot go today.” Han vaggar med högerhanden, ”Not yet.” Han skrattar och berättar om det han egentligen vill berätta om:

   ”Jag har studerat ekonomi på universitetet i Teheran. Jag vet hur terrordåden påverkar den internationella börsen. It goes down, but then it goes up again. I know everything about economics.” Han tänder en blå LM.

   Jag satt här med Ross för åtta månader sedan och när han hade lyssnat på Davids svada sa han efteråt, Den mannen har ingen aning vad han pratar om, och jag sa, Det är som att han har läst baksidan på kursboken och nu tror han att han vet allt om ekonomisk teori.

   Jag låter honom hållas och låtsas lyssna. Alla för vi en kamp inom oss.

Även om man nu kunde tro alla lokala hela tiden var ute efter att skinna dig på pengar, var det inte alltid på det viset. Ta till exempel Pam.

   Jag hade träffat henne ett år tidigare när hon drev en tvättinrättning från sin lägenhet. Hon åkte tillbaka till Isan och återvände till Bangkok där hon fortsatte att jobba för den där elektronikaffären som betalade henne fem- eller sexhundra baht om dan, för tio timmars jobb.

   Nu knorrar hon lite lätt:

    ”Only forty minutes lunch break, and every hour ten minutes break.”

   Hon har snabbt vant sig vid det lättjefulla livet på ett luftkonditionerat hotellrum där man kan sova när man vill och på dagarna kolla på de vanliga såporna och lekshowerna, som jag aldrig orkade engagera mig i men som verkade handla om det gamla vanliga, att slå ut någon och sedan ännu en – och käket fanns där i kokkärlen och på grillarna runt hörnet, på gatan utanför Family Mart.

Så, hon snyftar mot min axel, ”I don't know what will happen to me.” Hon har ett servitrisjobb på gång på en restaurang.

   ”Well, we all work. You think the falangs get money for free? Everybody has to work. I work too. I work a lot, I work very hard.” Det sista får mig att börja skratta, men hon missuppfattar mig:

   ”Ok, I will work”, säger hon dämpat.

Jag går ut på balkongen och tittar ut över den skövlade parken:

   hundarna rör sig i flockar, ett och annat hundslagsmål bryter ut när kringströvande alfahannar med sina gäng drar längs 3^rd Street och försvararna, kanske av gammal vana, måste bråka om herraväldet över den grusåker som idag i bästa fall bjuder på nostalgiska minnen hos de kvarvarande hundarna, som fortsätter att försvara sitt revir som ett annat kungarike.

   Jag räknar till tjugufyra hundar, åtta som kommer nerför gatan från Tony's Gym och sexton som försvarar grusgropen. Det blir en del munhuggning mellan ledarhannarna och sedan går gatugänget vidare ner mot 7Eleven, och till höger mot Family Bar.

Det kommer en lokal man i medelåldern dragandes på en kärra och han stannar upp, tar ut plastpåsar med vad som ser ut som matrester och häller innehållet i påsarna på trottoaren. Hos hundarna är han en välkänd figur och de följer efter hans kärra i nästan i en minut innan de stannar upp och återvänder för att nosa och sniffa och sedan börja tugga på gratiskäket.

   Men det finns en hund, en gråblandad jycke, med vad som en gång var hyggligt långa bakben, som inte tar sig någon brådska. Nyss jagade han efter matkärran med tungan hängande efter munnen, nu försöker han, det ser ut som en han, jobba sig tillbaka där fodret lämnades från första början. Men det tar sin tid eftersom han är förlamad i underkroppen. Han släpar sig fram med frambenen och bakbenen släpar längs asfalten, det får honom att se ut som han har en puckelrygg. Ryggraden är av. Han når fram till den första mathögen, och börjar hugga åt sig, och de andra hundarna lämnar honom märkligt nog i fred med sin egen mat medan de samsas åt att äta kring de andra högarna.

   Han kan mycket väl ha varit en alfahanne innan han blev påkörd.

   Den dagliga kamp han går igenom nu på sina sista sinande krafter, är helt annorlunda än det förra livet som han bara kommer ihåg i flashbacks som han inte riktigt förstår. Men han verkar i alla fall mindre desperat nu när han nu hugger in på ett riktigt skrovmål.

Jag går in i rummet och det är kallt, det är bara nio på morgonen men för en timme sedan satte jag AC:n sexton grader och det är nu det kickar in. Pam ligger under dubbla filtar. Jag tar min väska och Pam far upp, hänger sig runt min hals och säger, Don't go. Hon fäller en tår, och jag känner mig som en skurk när jag tänker att jag också skulle kunna fälla en tår, men då skulle det vara över stackars Puckelrygg.      

”Det är för jävligt”, sa Bertil när vi stod i rulltrappan upp till tredje våningen. Han skorrade på ärren eftersom han kom från Malmö. ”Ibland stänger dom uppgången så man får inte tag i nån taxi. Det är taximaffian som styr och ställer här.”

   Jag sa ingenting eftersom jag var hungrig och törstig och trött. En bärs vore inte helt fel just nu.

   Bertil greppade en av de gröngula bilarna som just lämnade av folk och strax därpå susade vi ut på motorvägen söderut mot Pattaya. Chauffören svängde av för att tanka och jag passade på att köpa tre kalla burkar med Leo.

   Bertil förklarade läget ännu en gång. ”Vi ska till Chonburi där jag har mitt hus, sen är det bara nio kilometer till Pattaya. Jag har gjort upp med chauffören och det är tusen baht för oss båda. Det hade varit skillnad om vi hade tagit en taxi där nere, då hade det kostat femtonhundra. Den där jävla taximaffian, dom ser till så dom får in sina pengar.”

   Bertil var en trevlig figur. Han var runt sextiofem, med en tunn men reslig kroppsbyggnad som han idag täckte över med en blå kostym från IKEA och en vit skjorta från Buttericks. Han såg ut som den idealbild av en thailandsresenär som en skämttecknare inte skulle behöva lägga ner mycket jobb på. Han var sin karikatyr. Han hade vattenkammat kalufsen så att han såg ut som en annan Söt-Leif, och hans magra anletsdrag gav bilden av mättad hunger. Han sa:

   ”Du kan tro att hunden blir glad när jag kommer hem efter tre veckor. Det är en liten pudel. Han blir så glad!”

   ”Ja, du har förstås någon som tar hand om...”

   ”Nej, det har jag inte. Jag har lämnat vatten och torrfoder så det räcker. Och han kan gå ut. Dom måste kunna komma ut.”

   Jag blev tillfälligt förfärad över hundens ensamhet men innan jag hann öppna munnen svängde vi av från motorvägen och Bertil dirigerade chauffören in på småvägarna.

   Bertil hade rätt. Han låste upp dörren – ”Här är det någon som har försökt ta sig in”, sa han och pekade där skåror efter något verktyg löpte längs dörrkarmen – och den lilla gråspräckliga pudeln hoppade och dansade runt Bertils ben, och han morrade åt mig. Kanske trodde han att det var jag som hade kidnappat hans husse i flera veckor.

Jag checkade in på Lido Grand på 3^rd street och gick ner till Prima Place. Peter och David satt där i receptionen som de alltid har gjort. Plötsligt hade vi öl i nävarna och vi skålade som om jag bara hade varit en sväng till toaletten.

Jag handlade på Mini Mart och tillbaka på rummet stuvade jag grejerna i kylen. Det knackade på dörren. Det var Pam. Hon såg glad ut. Hon såg alltid glad ut.

Det hände ibland när jag gick tillbaka längs floden från The Angkor Muscle Club, trött i kroppen och behagligt närvarande i nuet av dopamin och endorfiner, att jag tänkte att den här tillvaron skulle jag kunna leva resten av mitt liv. Siem Reap var min hemmaarena och till och med det allestädes närvarande och till synes likgiltiga universum som tar oss en liten bit på vägen där vi tillfälligt sprakar upp likt tomtebloss tycktes le uppskattande mot mig.

   Och människorna log också. De tycktes alltid le, på det där kambodjanskt underfundiga och ständigt närvarande sättet, som att de alltid tänkte på något roligt. Som, att fast livet för det mesta bestod av långa arbetsdagar som gav knappt med tid till lättjefulla förströelser och väldigt lite pengar till onödig konsumtion, var det inte mycket värt att tjura över den saken. Vad tänker de, kunde jag fundera, om alla de utlänningar här i Siem Reap som ibland stannar hel- och halvårsvis utan att egentligen göra ett skapandes grand? Men de tycktes inte vara avundsjuka eller missunnsamma på det sättet.

   Ibland stannade jag till på Swiss Food efteråt, som låg granne med gymet för en lunchburgare och en kanna med Carlsberg. Ibland gick jag över träbron från Art Market till Old Market och den utmärkta restaurangen Indian Gate för en lassi eller två.

Annie var också förtjust i indisk mat och det hände att vi gick till Indian Gate som låg i sydvästra hörnet av Old Market efter att hon hade slutat för dagen. Vi satte oss vid ett av borden ut mot gatan, beställde masala-te till henne och stop med 50-centsöl till mig. Hon skulle i början studera matsedeln och kommentera de olika alternativen, men sedan slutade det ändå alltid med att vi beställde den utmärkta vegetable thali, curryrätterna som serverades på plåtbrickor för tre dollar styck.

   ”Vad har du för planer senare?” undrade jag. En gammal skröplig kvinna kom fram till bordet och sträckte ut sina skakande händer för en allmosa. Hon klädde sig i sina väl använda vit blus och vit kjol och hennes huvud var rakat till en kort stubb – en symbolisk gest som visade att hon hade lämnat sin familj och flyttat in i ett kloster för att slippa vara en börda för familjen. Jag gav henne en liten sedel på tusen riel och hon förde samman händerna mot pannan. ”Akun.” Hon hasade vidare.

   ”Jag kollar gärna ett par avsnitt av Breaking Bad på din dator om det är okay?”

   ”Det vet du honey, jag gör allt för dig.”

   Hon skrattade till, lite retfullt, hon visste att jag ljög. ”Everything?”

   ”Well, jag är glad om du är glad när du kollar på Breaking Bad.” Hon gjorde ooh-ljudet och strålade ironiskt, och där fanns ett överdrivet ”Thank you!”

   Hon var helt fast i Breaking Bad, tv-serien hon hade börjat följa förra gången vi hade varit här och nu, här igen hade hon fortsatt att titta, avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong. Hon satt på balkongen med macen, med pluggarna i öronen fnissande åt de bisarra dråpligheter som följde slag i slag i den serien. Scenen i öknen med sköldpaddan och Danny Trejos huvud fullt av sprängämnen fick henne att gapskratta.

   ”Och, hur var din dag?” undrade jag.

   ”Bra. Men en del av dom minsta barnen kan vara ganska högljudda. Och det är dom ständiga problemen med pengar till pennor, kritor, skrivhäften...” Hon var tillbaka på sitt volontärjobb som engelsklärare på en byskola en liten cykeltur bort och jag antog att det gjorde henne gott att känna att hon gjorde något vettigt för någon annan.

   ”Du sa nån gång att dom lokala lärarna, med sin universitetsutbildning tjänar runt 45 dollar i månaden?”

   ”Ja. Dom får en gratis lunch, men det får en att undra hur dom klarar av att försörja en familj på dom pengarna.”

   ”Det är lika mycket som tjejerna på Mikey's Bar tjänar på en timme när dom följer med en sväng med the falang boys.”

   The boys var gubbarna som kretsade kring damerna, som i sin tur kretsade runt de två biljardborden på Mikey's Bar, och jag borde ju veta – jag hade själv förlorat mot flera av de här flickorna i poolspelandets ädla konst. De var alltid tufft kaxiga när de vann och blygsamt ödmjuka när de förlorade, men de verkade alltid vara på gott humör.

   ”Yes. You're not trying to give me any ideas, are you?”

   Maten kommer in. Annie äter med högerhanden efter sina månader på ett yoga-center i Pondecherry, hon skopar upp curry med bitar av naan-brödet, ”Mmmm...” Hon tar en klunk te. ”And how was your day?”

   ”Jag var på gymet innan. Det är därför jag är så törstig.” Jag dricker ur och passar på att beställa ett stop till av managern som har ställt sig vid vårt bord som av en tillfällighet, där han blickar ut mot gatan.

   ”How was it?”

   ”It was good. Jag antar att när du jobbar med barnen ger det dig en känsla av mening, och jag gör ju inte så mycket vettigt på dagarna utan driver mest omkring – jag har ju inte så mycket emot det heller eftersom jag är den lataste människa jag känner – men när jag går till gymet, sedan efteråt... it gives me a sense of purpose, I guess.”

   Annie ger mig en blick som checkar om jag skojar eller menar allvar.

   ”Jag var där nu i kvällningen runt sextiden, det är svettigt för det finns ingen AC och jag har aldrig sett takfläktarna vara igång. Gymet ligger ju vid den lilla bifloden, det är öppet, inga fönster och det är då myggorna kommer fram. Du står där med dina bicepscurl, en mosquito sätter sig på ditt lår och du har fortfarande en tre fyra reps kvar att köra. Det kan vara lite störande.”

   ”Of course”, säger hon lite tankspritt. ”What's this green stuff?” Hon pekar på en grön sås på plåtbrickan. ”What does it taste like to you? Apple?”

   ”Yes, apple and vinegar.”

   ”Maybe...” Hon låter inte övertygad. Min öl kommer in men innan vi hinner fråga har managern redan tagit långa kliv till de bakre regionerna av restaurangen, och jag kommer ihåg namnet på kryddan – ”Basil.”

   ”Basil?”

   ”Ja. I den gröna såsen.”

   Hon smakar igen: ”Yes, maybe.” Och igen, för säkerhets skull: ”No, I don't think so.”

   ”Well, gymet, i alla fall – det är ett härligt ställe med en del av dom lokala som kommer dit; en del av grabbarna sätter sig i stolarna till maskinerna, tar upp sina mobiler och börjar sms:a. De sitter så bekvämt så dom hänger kvar i en halvtimme vid varje station. Och ikväll var det en medelålders gentleman, han såg ut som att han kom direkt från kontoret med pressveck på byxorna – han tog av sig skjortan och började köra knäböj med lackskorna på fötterna.”

   ”I've been there, you know.” Jag hade tagit med henne en gång och hon hade sagt att det inte var hennes grej.

   ”Okay”, sa jag och tog en klunk. Stopet var fortfarande halvfullt. ”Vad ska vi då prata om?”

   ”I don't know. Breaking Bad?”

Jag drömde att jag var tillbaka i mitt hus hemma i Sverige. Hur jag hade hamnat där hade jag ingen aning om men jag måste ha spontanköpt en enkelbiljett eftersom jag skulle bli tvungen att kolla efter billiga flyg tillbaka och jag visste att det skulle kosta eftersom det var i januari och alla flyg var fullbokade. Och jag hade lämnat mina grejer på rummet på The Prohm.

   Det var på natten och jag smög in på jobbet, det var lätt eftersom min blip funkade som vanligt. Mika låg på soffan i personalrummet med snäckor i öronen och lyssnade på en bok. Han tittade förvånat upp när han såg mig, sträckte skrattande ut handen och sa: ”Jamen, tjena! Va fan gör du här? Jag trodde du var i Kambodja eller nånstans!”

   Det skulle jag också ha trott, om inte den här drömmen hade känts så verklig.

Nästa dag var det vid lunchtid, jag satt på den gemensamma balkongen på andra våningen på The Prohm och skakade på huvudet åt dessa nattliga äventyr jag upplevde till och från i mina drömmar.

   Visst kändes de ofta lika verkliga som det här – brisen som svepte mellan de kolonialfranska fasaderna som gav svalka åt de heta dagarna, dofterna från köket på Happy Guest House som låg bredvid, mangoträdet med sina fortfarande gröna frukter i pation nedanför, tuk-tukförarna, skrattande trixande med en fotboll mellan sig på grusgatan tio meter bort?

   Jag googlade på lucid dreams och det jag hittade bekräftade mina funderingar kring klardrömmar. När du vaknade upp i en dröm och blev plötsligt medveten om att du låg där och hallucinerade i sömnen var det svårt att behålla ett fokus där du kunde styra drömmen längre än en kort stund, för sedan tog historien som ditt undermedvetna levererade över med sina ologiska och bizarra vändningar och du glömde tillfälligt bort ditt eget... ego?

Längre än så kom jag inte i mina funderingar för plötsligt stod Torben, min gemytlige danske kompis i dörren till balkongen. ”Hello, I just wanted to see how you are today! So – how are you today?”

   ”I'm good. Hello Chris!” Torben hade med sig Chris, en engelsman i övre medelåldern med ett glatt leende och en aldrig sinande svada. Jag hade träffat honom innan, på balkongen till Torbens flotta 300-dollars rum i månaden, och jag var tvungen att fråga honom om Dr Feelgood. Dr Feelgood är ett brittiskt rockband, still going strong, som gav en distinkt bakgrund till de kvasifilosofiska resonemang vi kunde kasta oss in i på festerna hemma hos Jonasson under det sena sjuttiotaltes gymnasieår.

   ”Torben säger att du är Dr Feelgood's manager. Är du kompis med dom killarna?”

   ”Nej” säger Chris ”– dom är mina slavar.”

   ”Han pratar i alla fall som en manager”, säger jag till Torben, han skrattar och Chris skrattar högst av alla.

   ”Well,” säger Chris, ”the point is this...”

   Sedan berättar han, med en röst som är en mix av en major och en auktionsutropare, om sina fyrtiotre år med bandet. Jag erbjuder dem öl för det är det enda jag har i kylskåpet men ingen vill dricka, och jag själv är på väg till gymet.

   ”Så”, undrar jag. ”Hur kommer det sig att du tillbringar varje vinter i Kambodja sedan fem år, när du är manager för ett aktivt rockband hemma in the UK?”

   ”Det är mycket enkelt. Vi bokar spelningarna ett år i förväg, så det ger mig lite tid att göra annat under vintern. Men – det är en internationell filmfestival på gång här i Siem Reap om en månad, jag har fixat in Dr Feelgood med en dokumentär, så det ger mig lite att göra när jag ändå är här. Vill du hänga med?”

Några dagar senare sitter jag på balkongen med en spanjor som har checkat in samma dag. Han är runt trettifem och han sitter och skriver på en bärbar HP. Jag intervjuar honom lite rutinmässigt men det han berättar är intressant nog. Han är freelancejournalist och tar sig runt i Asien på sitt skrivande. Jag kollar upp några av hans reportage på nätet.

   Annie kommer ut på balkongen. Hon är fortfarande förkyld men nu har hon kvar bara en lätt heshet i rösten.

   ”Annie”, säger jag. ”Du vet den här sidan jag berättade om – Vice UK?”

   ”Yes.”

   ”Jag håller på och läser det här reportaget om barngudinnor i Nepal...”

   ”Okay?”

   ”Den killen som har skrivit den här storyn...”

   ”Yes, what about him?”

   ”He is sitting right here”, säger jag och nickar mot spanjoren. ”Annie, this is Angel. Angel, this is Annie.”  

Äntligen var jag tillbaka på The Prohm.

   Jag hade drömt om det här stället både vaken och sovande så det var en fröjd att se att det såg i stort sett likadant ut som förra gånger.

   Men nu var det ständiga strömavbrott över Siem Reap då det plötsligt kunde bli kolsvart när du satt på den gemensamma balkongen och då var det mindre roligt att hotellgästerna utgjordes av en skara ordningssamma, mindre skojfriska typer, det var mestadels par som åkte ut till Angkor på dagsutflykter, åt på de utmärkta restaurangerna i området eller i stan runt Old Market och sedan isolerade sig på sina rum för att hämta krafter till nästa dagsutflykt.

Tyskarna ställde sina vandringskängor och slitstarka gröna militärbyxor till vädring på den gemensamma balkongen. De lämnade alltid bordet fullt av tomflaskor med Angkor, askfaten buktande av fimpar och tomma paket med Winston Light efter sig för städpersonalen att städa upp.

   Jag satt där i mörkret under ännu ett strömavbrott, tog några klunkar Angkor och ett par ackord på Pam, min senaste darling, en ukulele jag hade köpt loss av Tomi, receptionisten på Lido Grand i Pattaya, och saknade mina gamla kompisar här – Barbara, Kurt, Donna, Jeff, Mark, Paul, Ross, Justin, Justine, Seamus, Alex, Christian och Annie.

Christian var kvar i Siem Reap. Han hade flyttat ut från The Prohm. Jag pratade med Komlien, managern.

   ”Christian moved out without paying his rent.”

   ”How much?”

   ”He didn't pay for five months”, sa Komlien och såg vemodig ut. Förra året hade han varit igång med ett husbygge och jag hade, lite halvhjärtat kanske, varit med med att bygga på den mur som omgärdar många av egendomarna ute på landet några kilometer från Siem Reap. Jag frågade hur huset blev och han svarade att det blev bara ett litet hus. Komliens fru var lärarinna i småskolan, en bra bit yngre än Komlien men tydligen var det inga barn på väg än.

   ”You can take the big room for five dollars and we move you maybe tomorrow, okay?”

   Jag tyckte att det lät utmärkt. Jag hade ingen aning då att jag skulle stanna i det här rummet i tio dagar.

Christian berättade en helt annan version.

   ”Jag gjorde en massa grejer för det där hotellet och dom lovade mig att jag skulle få bo gratis men sen ändrade dom sig, Komlien och Kosal bestämde sig för att ta betalt för mitt rum, och dom berättade det inte för mig.”

   ”Du startade upp med frukostarna. Och tvättverksamheten.”

   ”Ja, men det hade jag inget för. Och sedan krävde dom mig på en massa pengar.” Christian skakade på huvudet. ”Och dom håller min ukulele.”

   ”Som en gisslan?”

”Yeah. It's a family business. You can never get inside of the family, how much you try.”

Efter några dagar gick lyset i badrummet sönder. Jag talade om det för Kosal och han lovade att han skulle titta på det. Det tog tre dagar. Han synade belysningen. ”It's broken.” Han vispade med fingret mot lysröret – ”I fix the... the...”

   ”The strip light?”

   ”Yes.” Sedan tog det tre dagar till och Kosal sa: ”Nu kan du flytta in i ett annat rum.” Han visade mig 107: an. Det var Barbaras gamla rum. ”Look,” sa han och tände badrumslampan – ”it's working!”

Jag hittade ett gym i närheten av Crocodile Farm, och eftersom nästan alla maskiner funkade och det var gott om fria vikter och hantlar började jag gå där. Det var en femtiminuterspromenad fram och tillbaka längs floden och jag brukade gå dit tidigt på morgonen innan det blev för hett. Det var ett okay gym för en dollar om dan och Andriol-kapslarna fick mig att studsa upp ur sängen på morgnarna.

   Tidigare hade jag bott på Garden Village, ett stort guest house med pool och en liten fotbollsplan på en tvärgata till Sok San Road. Slim från Brisbane var en glad filur och han brukade komma dit med sin gitarr till baren på andra våningen där kranölen alltid kostade 50 cent efter fyra på eftermiddagen och jag hade Pam i knäet och vi spelade. Slim kunde plocka upp vilken ny låt som helst och lira iväg och det var ju roligt att det var på det viset.

   Jag hade flyttat ut från Sok San Road till The Prohm för att komma iväg från alla festerna som avlöste varandra, men sen gick jag dit ändå var och varannan kväll, för att det var helt enkelt svårt att hålla sig borta från alla partyglada människor.

   Och sedan en vacker dag flög Annie in från Sri Lanka.  

Det sorgsnaste ljudet i världen är en telefon som inte ringer – Jack Palance

Jag hade skickat ett sms till Kita om att jag var framme i Pattaya, men eftersom hon inte hörde av sig blev jag ledsen över att hon inte ville träffa mig och köpte en halv pava Sang Som för att dränka mina sorger. Sedan messade hon och sa att vi skulle ses imorgon och då blev jag så glad att jag gick och köpte en pava till för att fira.

I mellantiden tänkte jag på det som hade hänt senast:

Buddha girl tog mig på två buddistceremonier och jag skulle tänka att de gjorde en del gott för min plågade stackars jordbundna själ.

Nu betraktade jag, om än kanske tillfälligt, ett liksom större perspektiv jämfört med de bilder som mina sinnes begär efter sensationer annars så ständigt och frikostigt serverade mig av det bländverk som verkligheten ju består av.

Det var bilder som nu plötsligt kändes både banala och ytliga, envist fastklamrande som ett gammalt häftplåster, lika förgängliga som gårdagens tidning.

Jag fyllde lungorna med tempeldofter av lotusblommor och rökelse, och av gammal vana använde jag mig av köttsliga metaforer för att beskriva denna nya dimension av sinnesro – den du får efter en god middag där du sedan sitter och njuter av en kopp med starkt kaffe med tre sockerbitar och en sexa fin konjak.

Vi satt i parken på tempelområdet vid en liten konstgjord sjö och matade fiskarna med det vita brödet vi köpte av en glad dam som hade parkerat sin brödvagn vid dammen, ett bröd som var otjänligt som människoföda men som karparna tyckte hemskt mycket om.

På andra sidan sjön låg en byggnad som såg ut som en skola. Nu spräckte plötsligt en visselsignal det stilla lugnet och ett femtiotal barn i förskoleåldern sprang strax ut på gården från det nymålade gula huset och började med sina lekar.

”Kolla på dom där ungarna, dom ser ut att ha jättekul!” sa jag, för nu kastades det boll och det hoppades rep.

”Yes”, sa Buddha girl, ”Det är en förskola för fattiga barn som har byggts upp med pengar av det här templet.”

Buddha girl hette ju egentligen Kita. Hon hade känt mig tillräckligt länge för att hon skulle reta upp sig på mig ibland, och jag hade känt henne tillräckligt länge för att ibland reta upp mig på henne. Men, nu befann vi oss båda i en gemensam buddastämning.

”Och var får templet sina pengar ifrån?”

”Från donationer av privatpersoner, en del kommer från staten, men det finns väldigt rika thailändare som ger mycket pengar tillbaka till buddismen, för att dom har gjort sig stora förmögenheter.”

Jag nuddade med tanken vid den omfattande korruptionen i landet, och att donationerna kanske hade med strategiskt själslig självsanering att göra, men jag höll tyst för jag visste att Kita var både rojalist och self made.

Detta var buddaland, och kanske gick tron på en högre makt ibland hand i hand med det praktiska utövandet av mutor som ett hjälp att få tillbaka en favör, gärna så fort som möjligt, och fysiska pengar hade här en annan kraft än digitala pengar. En taxichaffis i Bangkok hade till exempel tapetserat bilens innertak med sedlar med valutor från alla möjliga olika länder, för att skapa god tur för sin verksamhet.

Den andra turen till ännu ett buddisttempel gick till en höjd som blickade över Pattaya och det var en strålande utsikt över bukten med Beach Road till höger och till vänster kunde du nästan se ner mot Jomtien Beach, om det inte hade varit för alla skyskrapor som numera ofta ägdes av ryska oligarker.

Innan vi beträdde helgedomen med de rundlagda munkarna omsvepta i gula tyger handlade vi upp oss på en del förnödenheter som vi ville skänka till de andar som omgav templet.

”This is not for real?” undrade jag

”What do you mean?”

”This stuff, it can't be for real...”

”It's for real, I'm sure.”

Jag tyckte att det var fantastiskt. Det var blommor, chokladaskar, torkade nudelsoppor, men också riktiga mediciner, piller, kanyler, omsorgsmaterial vid första hjälpen. Allt var gratis men du förväntades ge en donation.

”Är alltihopa det här på riktigt?”

”Ja. Det går till dom som behöver det, när dom stänger här. Dom delar ut maten och medicinen till dom som behöver det.”

”Det är som recycling?”

”Yes.”

Kita skrattade till: ”Recycling the buddha way. It's normal. Do you have a problem with that?”

”No. I love it.”

Men varifrån kom medicinerna som delades ut till de sjuka och fattiga? Jag antog att de kom från donationer och överblivna medicinlager till apoteken, men vad visste jag.

”Hur vet dom vilken dos dom ska ta?”

”Dom sjuka får medicinerna och kan gå till ett apotek och få gratis hjälp med doseringen och hur dom ska ta det.”

Här kommer några ögonblicksbilder:

Jerome, min gänglige franske kompis ställde sig plötsligt upp från pallen, tog två snabba steg och föll raklång i min säng. Vi skulle strax gå ut på stan men han visade sig vara omöjlig att väcka.

”Varför tog du hit honom?” frågade Ping, lätt förnärmat. Hon var en nätt laotiska med vackra ögon som skiftade i olika kulörer, allt efter hennes humör.

”Jag vet inte, men han verkade trevlig”, sa jag.

”Lever han?”

”Jag tror det.” jag daskade Jerome ännu en gång på rumpan men han bet sig envist fast vid sitt medvetslösa tillstånd. Vi skulle ha kunnat ta honom på en helikoptertur över Bangkok och han hade inte fattat nånting.

Sedan vaknade han efter två timmar, ursäktade sig och sa att han skulle gå hem.

Det var ett av det tydligaste fallen av narkolepsi jag någonsin har sett. Eller så var det kanske så enkelt att han bara däckade.

Jag upptäckte att Ping sov med öppna ögon. Hon låg på rygg och stirrade upp i taket och gjorde sovljud. Hennes pupiller var utplanade som små svarta stekta ägg. Jag stirrade fascinerat en stund på hennes ögon och hennes stilrena drag. Det var en smått skrämmande upplevelse om du aldrig har varit med om det tidigare.

I Pattaya gick jag in på en av sidogatorna till Walking Street och på en av barerna pratade jag en stund med ett gäng rundlagda äldre finska herrar som hade bott i den här staden i åratal. Det märktes. De hade bestämt sig redan långt tidigare kring vad de skulle tycka och tänka, de visste bäst om allting och de här negativa gubbarna kommenterade i nedlåtande ordalag de vänliga små thailändskorna som passerade vårt bord. Allt de sa hade en negativ klang. De utgjorde en samling av livströtta, övergödda, misantropiska besserwissers som jag aldrig trodde var möjligt om mina egna landsmän. Deras fördomar och förutfattade meningar hängde i luften som gammal urindränkt grisskit. Jag gick därifrån och det det kändes som att jag behövde en dusch och ett fräscht ombyte med kläder.

Kita sa: I'm never happy anymore.”

”Why?”

”I don't know. I don't have a good life. I'm only happy when I'm shopping.”

Hennes alkoholiserade pappa hade kört ihjäl sig på sin scooter bara förra året och det var därför jag höll mig undan från öl när jag jag träffade henne.

”Vad hände?”

”When my papa died I spent all my money for the funeral. Det var en begravning, inte så jättestor, men inte heller så enkel. Alla mina pengar gick till begravningen. Pengar jag hade sparat för att öppna en butik.”

”Med smycken...”

”Yes.”

Hon puffade mig på magen. ”But tonight I'm not sad. What you wanna do? You want to go out?”

”I like it here.”

”You're lazy, I know”, skrattade hon och lutade sig framåt.

An expatriate (sometimes shortened to expat) is a person temporalily or permanently residing in a country other than that of the person's upbringing. The word comes from the latin terms ex (”out of”) and patria (”country, fatherland”).

- Wikipedia

The truth about human life is that for most of the time there is nothing to do and therefore the wise man – or woman – cultivates the art of doing nothing. – John Burdett

Jag kände mig som en expat och den där skrivkrampen hade hållit i sig i flera månader.

   Varför?

   Hade jag sett för många saker på för många sätt?

   Var det den ständiga hettan?

   Var det för att jag hade slutat att supa?

   Skulle det hjälpa med en drink för att få igång associationsflödet?

Och nu blev det ju bara varmare och varmare för varje dag. Det var så att man kunde få panik när man tänkte framåt och såg ännu en sömnlös natt framför sig, liggandes under den stora brummande fläkten som bara hade ett läge och det var superspeed! - men det enda den gjorde utom att låta som en flygplansmotor var att den vispade den heta luften fram och tillbaka, fram och tillbaka. Fram och tillbaka...

   Det hände att jag slumrade till. Men jag vaknade alltid, invirad som en kåldolme bland de svettiga lakanden, vridande mig mig fram och tillbaka, stönande som en annan överste Kurtz i Apocalypse Now... ”This terror... This terror...” - alltid med stor begynnelsebokstav, som att varje fras var en ny cykel av samma galenskap, som en tornado, en cirkelrörelse, en loop, som det inte tycktes finnas någon flyktväg ut ifrån.

   Ibland gick jag upp och duschade i ljummet vatten tre eller fyra gånger på en natt, det var som ett tvångsmässigt duschande, bara för att uppleva det där ögonblicket av svalka för en sekund eller två. Det var en väldigt tillfällig och kortvarig svalka, och sedan var du åter omsvept i den tjocka, kvava nattluften som fick dig att klökas och kippa efter andan. Det fanns ingen luft i det här rummet och förmodligen fanns det fukt i väggarna. Vissa nätter var som en mardröm som aldrig ville ta slut. This terror... This terror... Colonel Kurtz var helt klart en expat.

Fanns det några andra anledningar till att hade fått den där slängen av skrivtorka, förutom värmen, eller att jag hade sett för många saker på för många sätt? Det senare borde ju rimligen ge ännu flera inputs?

   Ja.

   Det fanns människor runtomkring dig hela tiden. Ja, det var både lokala och expats, och det var bra människor också – alla i huset, de lokala och långliggarna, umgicks i en vänligt harmonisk gemenskap där vi hela tiden laddade upp varandra med positivt snack. De tog på min tid och jag var glad över att de gjorde det också.

Ross var också en expat. Senare skulle jag berätta för honom att det var den tropiska värmen som hade gjort överste Kurtz galen, eftersom boken Mörkrets hjärta av Joseph Conrad, som utspelar sig i Belgiska Kongo, och filmen av Francis Ford Coppola, placerad i Vietnamkriget, handlar om kolonialmakternas ambitioner att försöka underkuva själva naturen, och naturen slår tillbaka med all kraft, med hetta, insekter, ormar, parasiter, skyfall, stormar, mörker...

   Ross sa inte emot för han har aldrig läst en bok i sitt liv, och han somnar alltid när han försöker koncentrera sig på att se en film.

   Men, han är mångmiljonär i engelska pund, han är mannen med ett företag som renoverar fastigheter. Han har mellan tio och tjugo anställda, beroende på kontrakt och säsong, och själv reser han under vinterhalvåret numera helst till Vietnam, där han och Phuc nyligen blev föräldrar till en liten dotter som de valde att döpa till Bella.

   Ross och jag är födda samma år. Vi träffas i Sydostasien på vintrarna, var det nu än händer, och jag gillar hans stil eftersom han aldrig dömer andra människor.

   Han är en hygglig typ, han kan inte stava ens på sitt eget språk, han kan inget om hjältarna från dåtiden eller superhjältarna från nutiden, men han är anständig och rolig nog för att inte så sällan få mig att råskratta åt hans brittiskt torra humor. Vi påminner varandra om Monty Python och Fawlty Towers och vi garvar så att vi böjer oss framåt i fåtöljerna på balkongen och kvällshettan smälter isen i våra glas med Bacardi och coke.

   ”I,” säger Ross ”can't believe that a big Swedish guy was afraid to put his hand in the mouth of a fake crocodile – hahahaa!”

   ”Ja,” säger jag lite förnärmat ”vi alla har saker som vi är mer eller mindre rädda för.” Tidigare hade vi vandrat längs shoppingstråket på väg mot Viva för en Margarita, och jag hade stoppat handen i munnen på en uppstoppad krokodil som var till salu, med alla sylvassa tänderna på plats, och när Ross skrek ”Bhaowwoo!”, drog jag instinktivt tillbaka handen. Ross skrattade så att han slog sig på knäna.

   ”Jag vet. Men jag föredrar en irrationell rädsla framför en rationell, för då vet jag hur jag ska handskas med den.” Jag försökte byta ämne: ”Jag funderar på att byta upp mig till ett dyrare rum med air conditioning...”

Självklart tänkte jag till på det ibland – varför inte uppgradera sig från det fläktkylda femdollarsrummet?

Jodå, jodå. Men hettan hade förvandlat min hjärna till för mycket gröt för att jag ens skulle orka ta det beslutet. Och den klaustrofobiska hettan gjorde det omöjligt att skriva, att koncentrera sig tillräckligt för att rada upp ord efter varandra och sedan också göra pauser med olika skiljetecken. Det skulle helt enkelt innebära för mycket fysiskt arbete.

   Men det var inte allt.

   Jag var också trött på att berätta sanningen. Jag ville börja hitta på historier men visste inte riktigt hur man gjorde. Och som det var nu orkade jag inte ens berätta kring de roligaste episoderna i det som kunde varit en sit com med namnet The Prohm Roth Inn.

   Kanske behövde jag lite variation? Lite nya inputs?

Plötsligt hördes en dov explosion i närheten. Christian och jag var ute på landet, en kvart med scooter från Siem Reap, där vi höll på att färdigställa de armeringsjärn som skulle fyllas med cement i byggandet av muren som skulle omgärda den bit mark som Komlien, managern på The Prohm, hade köpt och där han planerade att bygga ett hus åt sig och sin familj. Christian var en expat.

   ”A landmine”, sa Komlien och ryckte på axlarna. Vi fortsatte arbetet. Någon höll på att bränna av ett risfält och det var förmodligen hettan som hade utlöst ännu en av de sex miljoner landminor som fortfarande låg nergrävda här i Kambodja.

   ”Igår,” sa Christian ”när vi höll på att jämna ut marken slog det mig plötsligt, och jag frågade – 'är det några landminor här?', och dom sa 'nej'. 'Are you sure', frågade jag och dom sa, 'no'.” Han lade till med ett snett leende: ”Here you can never be sure”.

   Det var ett fysiskt krävande knog i den här hettan och eftersom jag inte hade ägnat mig åt kroppsarbete på säkert tjugo år tog det bara en halv dag och sedan hade jag fått nog. Jag hade uppfunnit ett svepskäl och vi satte oss på Christians scooter.

   ”Vart ska ni ta vägen?” frågade Komlien.

   ”Vi måste åka tillbaka. Han har lovat att träffa Annie”, sa Christian med en nick mot mig.

Jag träffade Annie på The Hawaiian Pizza Hut. Hon var en expat.

   ”Hur var det?” frågade hon.

   ”Dom tvingade mig till kroppsarbete”, sa jag klagande.

   ”Good! Det kommer att få dig att känna dig bra. Som att du har gjort något gott för någon annan.”

   ”No. Jag håller inte på med såna grejer. Imorgon tänker jag fejka en förkylning.”

Och, mycket riktigt – nästa dag stannade jag hemma på grund av sjukdom. Och det var inte fejk heller. Det var en sjuhelvetesdundrandeförbannadjävlaförkylning

med rinnande näsa som en trasig kran, berg-och-dal-baneliknande febertoppar och en spyframkallande klökhosta, och den höll i sig i en vecka.

   Kanske var det dålig karma som drabbade mig eftersom jag ljög för att slinka undan från jobbet?

Kambodja är ju ett buddistland, så en hel del av vardagslivet handlar om karma, och det är inte bara de lokala, utan också många av de expats du möter överallt som influeras av de allmänna tankegångarna kring liv och död och återuppståndelse. Och, inte minst kring hur du hanterar människorna runt omkring dig. Det är inte lika mycket live and let die här som det är live and let live.

   Men, det är inte heller sant hela tiden. Djurtransporterna till slakterierna vet inget om djurskyddslagar. Grisarna åker tätt packade i burar på lastbilsflaken mot sin död, och du kan se i deras ögon att de vet om det. Men, är det inte likadant överallt i hela världen? Att djur på väg till slakteriet känner att de är på väg mot sin slutdestination? Kanske är det likadant för människan? Vi är medvetna om vår förestående död men vi försöker ständigt förtränga tankarna kring det där kommande döderiet. Det är därför tvåhundrafemti skurkar mejas ner i varje actionfilm, för att vi, som publik, ska få en tillfällig respit från medvetenheten kring vårt förestående frånfälle.

   Det finns ett vackert ord för det på grekiska och det är katharsis. Det betyder ungefär, ja, tillfällig rening. Det finns något där, i begreppet rening. Som att konsten, med böckerna och målningarna, musiken och teatern och filmerna tillfälligt lyfter dig till en nivå, bortom dödligheten.

På tal om rening. Nu, Phnom Penh. Det är en deprimerande stad i dessa dagar med en hittills två veckor lång sopstrejk som hade lett till en viss odör kring matmarknadernas avfallshantering. När du såg ett sopberg av ruttnande grönsaker framför dig tog du ett djupt andetag tills du i bästa fall hade rundat ett hörn.

Jag rundade hörnet från Street 51 till Street 172 och stötte på krymplingen som brukade hålla till där. Klädd i trasor med stumpar till armar sålde han reseböcker om Kambodja. Han hälsade med ett glatt leende och frågade om läget. Jag gav honom en sedel och gick tillbaka till mitt guest house. Det var ett guest house som erbjöd både oljemassage för åtta dollar och rum för 15 dollar med balkong, AC, varmvatten och kabel-TV.

   Inkomstklyftorna var enorma i den här staden. På gatorna var det lyxversioner av BMW och Mercedes och en och annan bepansrad Hummer. De flesta av dessa lyxåk tillhörde medlemmar av regeringen och kungahuset, med alla anhöriga och familjer, medan tusen och åter tusen levde på gatan. Det var många som tillbringade några timmar varje natt sovande i den tuk-tuk de annars kuskade omkring turister i, inte sällan sexton till arton timmar om dygnet.

Street 172 var en smal, rak gata med hus i fransk kolonialstil, guest houses och restauranger som serverade vällagade västerländska rätter till alla de expats som ständigt sökte sig hit.

   Jag satte mig hos Tim och Richard på en av uteserveringarna, på Chat and Chew, som hade en fantastisk Beef Wellington på menyn, och beställde ett stop kranöl för femtio cent. Tim var från Chicago, i fyrtiofemårsåldern och rundlagd. Han hade bott här i sju år och hade inga planer på att återvända. Han var en expat.

   ”No, det finns ingenting för mig där längre”, sa han med en lätt viftning med handen. ”Och eftersom jag är gay är det lättare för mig att leva här än där.”

   Han bar ljusgröna byxor, orange skjorta och på huvudet satt en Borsalino, lite käckt på sned sådär. I handen höll han ett koppel, i andra ändan fanns det en glad liten pudel som genast rullade runt på rygg när jag strök honom längs den tjocka vita pälsen. Hunden var också en expat.

   Richard var från Melbourne, en spenslig karl med basebollkeps på skallen, och han såg ut som många andra du träffade på där, på barerna i småsamhällena ute i den australiensiska bushen, ofta dök de upp vid lunchdags för en eller annan scooner och snackade trav och fotboll. Han sa:

   ”Jag har bott här i fem år och att flytta hit är det bästa jag har gjort i hela mitt liv.” Han rättade till kepsen. ”And I have a local girlfriend.” Han var definitivt en expat.

   Efter några öl blev Tim lite känslosam och eftersom jag hade med mig Fabienne tog jag upp henne och spelade några låtar. Tim ställde sig upp, han sjöng och drog i den lilla pudeln, medan han rörde sig teatraliskt, med svepande armrörelser där han dansade mellan borden, och när han drog i kopplet såg det ut som att han moppade golvet med pudeln, och precis som jag skulle säga till honom satte han sig och sa:

   ”Det är min enda dröm”. Det såg ut som att han skulle brista ut i gråt. ”Att någon gång uppträda på en scen.”

   ”Har du aldrig gjort det?”

   ”Aldrig. Men jag skulle vilja.”

   ”Det kommer säkert att hända. You are a great personality”, sa jag sanningsenligt. ”And you have an amazing voice”. Ljög jag.

Paul, min kompis från Belgien, tillbringade några månader här i Phnom Penh denna vinter. Han var en expat som hyrde en rymlig lägenhet tillsammans med Davann, sin kambodjanska flickvän. Davann var bortrest för att hälsa på sina föräldrar och systern som skulle gifta sig med ett tre dagar långt bröllop.

   ”Davann har mycket att stå i just nu, med bröllopet”, sa Paul där vi stod på hans balkong med prunkande storbladiga växter mot gatan på andra våningen i korsningen av Street 13 och Street 136.

   ”Hon syr sina och systerns kläder, bröllopet håller på i tre dagar och det är klädbyten flera gånger per dag. Bruden har tio klädbyten på bröllopsdagen, med ceremonin och den efterföljande festen.”

   Vi smuttade på Jameson och cola och tittade ner på det myllrande gatulivet på Street 136, med scootrar, bilar, lastbilar, cykelriksas, och som på en tvåminutersvandring tog dig till den breda Mekong-floden där smältvattnet hade hunnit värmas upp på sin långa färd från Himalaya, och vid floden fanns alla restauranger som sålde kannor med öl för två dollar. Det är här de stora floderna Mekong, Bassac och Tonlé Sap möts.

   ”Det är en trevlig lägenhet”, sa jag. ”Hur mycket?”

   ”Fyrahundra dollar i månaden. Men, det är inte som på ett guest house, där du träffar nya människor hela tiden.” Han tittade på mitt tomma glas. Han var halvvägs på sin. ”Would you like another one?”

Vi gick ut på gatan och satte oss vid ett bord på ett guest house på Street 13, Happy 19, där jag hade bott tidigare och beställde var sitt stop.

   Robert kom och satte sig. Han var en amerikansk före detta marinsoldat. Han var ingen jättekille, utan mer som en Rambo-typ, vältränad och kanske var han alltid, ja, alltid redo. Hans tättsittande ögon blickade mot en omvärld som om den faktiskt tillhörde honom, och det fanns en glimt där som blänkte till då och då, som gav dig en föraning av annalkande fara. Han hade nyligen kommit till Phnom Penh och han trodde att han kunde lura vem som helst med sina billiga konster.

   Han beställde ett stop.

   ”Fuck!” sa han. ”Mina pengar har inte kommit. Jag väntar på kontanter genom Western Union, men jag fick inte ut dom, för sändaren hade stavat fel på mitt efternamn med en bokstav.”

   Jag hade hört det förut. Han gick runt i området och försökte med handlån av de västerlänningar han mötte, men de där kontanterna han väntade på verkade aldrig komma fram.

   Vare sig Paul eller jag gav honom några pengar, nu heller.

   ”Vad gjorde du i marinkåren?” frågade Paul.

   ”Jag var stationerad här, i Sydostasien.”

   Paul: ”Vad gjorde du?”

   ”Det är hemligt. Om jag berättar det för dig måste jag skjuta mig själv.”

   Paul: ”Well, du vet ju om det, så varför gör du det inte nu?”

   Det var ett känsligt ögonblick. Det kunde gå hur som helst. Men Robert bara skrattade, han drack ur och skakade hand innan han gick vidare. Förmodligen för att dra samma historia igen. Och igen.

Jag satt mot gatan på Aroma, som ligger mittemot Chat and Chew på Street 172, där du kan få den bästa lasagnen, och Sandy kom och satte sig. Hon var från Melbourne, en blond dam runt fyrtiosex, fyrtiosju. Det var ofta svårt att gissa åldern på dessa expats eftersom långa utlandsvistelser ibland fick människor att se antingen yngre eller äldre ut än deras faktiska ålder. Hon såg ut att ha en hälsosamt stark benstomme och Paul hade kommenterat hennes utseende med betoningen på beautiful. Hon gav mig en kram.

   ”Hur är det?” frågade jag.

   ”Well... I've been better.”

   ”Vad är det?”

   Hon beställde en whisky cola och berättade. ”Den här gången har jag varit här i Kambodja i över ett år, men jag måste åka tillbaka till Melbourne om ett par veckor. Min mamma mår inte bra.”

   Plötsligt började hon gråta. Tårarna rann ner för hennes kinder, från under solglasögonen. Jag var inte säker på om hon grät för sin mammas skull eller över det faktum att hon skulle bli tvungen att lämna Kambodja.

   ”When will you be back?” undrade jag.

   ”As soon as I can,” sa hon och torkade sina tårar. Hon drack ur och beställde en ny drink. Senare skildes vi åt med en luftpuss på kinden och hon gick åt sitt håll och jag gick åt mitt.

   Sedan kom jag tillbaka Phnom Penh efter sex veckor och alla grabbarna var kvar, på samma barer, smuttande sina 50-centsöl, och jag frågade efter Sandy men det var ingen som hade sett henne på en månad.

   ”Hon åkte tillbaka till Australien,” sa Rie, holländaren, en gänglig man runt de sextio med ett skratt som nådde ända upp till ögonen. Han var en expat och en före detta affärsman som nu samlat på sig tillräckligt med kapital för att kunna njuta sitt otium här i Kambodja. Han hade den positivt framåtlutade, sorglösa attityden hos en handlingens man som har suttit igenom ett och annat styrelsemöte i sina dagar, och nu var glad över att kunna klä sig i kortärmad skjorta, shorts och flip flops istället för slips, kostym och blanka skor.

   ”Ja, hon berättade att hon skulle åka. Hon verkade inte så glad över det.”

   ”Nej, det var hon inte. Men hon kommer tillbaka. Everybody comes back to Cambodia, sooner or later.”

   Vi drack ett par öl där vi satt på uteserveringen till Aroma som serverade den bästa lasagnen jag har ätit på en restaurang och jag spelade på Fabienne och Rie sjöng frank Sinatra-låtar.

   ”Strangers in the niiiight...”, avslutade han och tog en klunk öl. Han hade en bra röst, åt barytonhållet.

   ”Yes, Sinatra was a great singer, they say”, sa jag.

   ”No he wasn't, he couldn't sing”, svarade Rie. ”Han kunde betala för dom bästa musikerna som fick det hela att låta bra, men själv hade han en medelmåttig röst.”

   ”Really? Men du har i alla fall en bra röst”, sa jag diplomatiskt.

   ”Jag kör omkring en hel del med bil här i Kambodja och jag har flera cd med musiken till Sinatras sånger, så jag brukar sjunga när jag kör.” Han levererade ett av sina bullrande skratt. ”Det fördriver tiden ganska bra.”

   En ung lokal kvinna kom fram till vårt bord och hälsade glatt på Rie och mig. Rie ställde sig upp och kindpussarna smackade i luften. Hon satte sig.

   ”Oh, a small guitar!” sa hon med en uppskattande blick på Fabienne som vilade i mitt knä.

   ”It's actually a ukulele”, förtydligade Rie.

   ”A ukulekelele?” undrade hon med ett skeptiskt leende. Hon var liten och nätt, med de behagliga polynesiska dragen med höga kindkotor och en generös mun och nu när jag tittade närmare såg jag de fina linjerna runt hennes ögon och gissade att hon var en bit äldre än jag först hade trott, kanske var hon runt trettiofem.

   Vi satt där en stund under ledigt samspråk och sedan betalade min holländske vän för deras öl. De satte sig på Ries scooter som stod parkerad på gatan vid bordet. Rie sa: ”I'll see you around”.

   ”Well, jag åker till Siem Riep imorgon. I'll see you down the road.”

   ”So be it.”

   Och sedan körde det muntra paret iväg glatt vinkande uppför Street 51.

Jag tuggade på bilderna framför mig och hällde upp ännu en whisky med coke. Var låg nu det där ordbehandlingsprogrammet Open Office på datorn igen?

Fabienne var en darling. Jag hade köpt henne i Bangkok och hon skulle bli min ständiga följeslagare på den här resan. Hon var en ukulele, gult gräddfärgad med sirliga utsmyckningar vid resonanshålen där halsen tog vid och någon hade sagt vad hon tyckte att hon skulle heta, och så blev det. Fabienne hade en stämapparat, och en inbyggd mikrofon så att jag kunde koppla henne till en stärkare och spela tillsammans med andra om det skulle dyka upp ett tillfälle.

”Gillar du inte Justin?” frågade jag Annie. Hon hade precis rynkat på pannan när jag nämnde hans namn.
   ”I do”, svarade hon. ”Jag gillar er alla, var för sig. Men tillsammans förvandlas ni till små skolpojkar.”
   Hon menade Justin, Christian och mig. Vi tre hade träffats i Bangkok, och sedan i Pattaya där de hade hunnit ifatt mig efter två dagar. Nu bodde vi på The Prohm Roth Inn i Siem Reap, en vid högsäsong turisttät stad vid Angkor i norra Kambodja.
   Annie bodde på Happy Guest House som låg bredvid.
   Jag kände Christian sedan förra vintern då vi båda hade bott här på samma guest house, och han hade planer på att starta upp med ett, såhär i början, försiktigt entreprenörskap någonstans i krokarna.
   ”Det här landet håller fortfarande på att utvecklas”, kunde han säga medan han strukturerade formerna för den mediterande buddan, en målning han skulle hänga upp här på balkongen på andra våningen på Prohm Roth där vi brukade sitta, när den tavlan sedan någon gång blev fullbordad.
   ”Ja. Och det är många som vill hjälpa till med den utvecklingen”, svarade jag, kanske en aning cyniskt.
   ”Well, I like this country and I want to stay here for a long time.”
   Det var det fler som gjorde. Du träffade hela tiden på utlänningar som såg det som ett kall att skjutsa på framåtskridandet för det här landet som, det ibland verkade, fortfarande försökte resa sig efter Pol Pots patologiska fixering vid år noll, mellan 1975 och 1979.
   Det var ju också en bra sak att göra, många var volontärer och ofta jobbade de som engelsklärare här.
   Det gjorde Annie också. Och hon ville komma tillbaka hit igen. Och, ja, det ville ju jag med.
   ”Like little school boys? Really?” undrade jag.
   ”Yes.”
   ”Du tycker att vi beter oss som små skolpojkar när vi träffas?”
   ”I do.” Hon skrattade. Hon tycktes skratta hela tiden. Först trodde jag att det berodde på yogan, men senare skulle jag inte vara helt säker på den saken.
   Vi låg vi poolen på Golden Dynasty. Om du åt och drack för minst fyra dollar kunde du ligga här och ta dina krispigt svalkande dopp under hela dagen.

Annie var från Englands sydkust, hon var egentligen yogainstruktör och som alla yogautövare var hon när som helst beredd att diskutera verklighetens natur. Hon var tre år yngre än jag och hon rörde sig som en gymnast; hon virade sitt långa blonda hår till en turban som hon höll ihop med en träpinne; hon hade plöjt igenom klassikerna och hon var den enda kvinnan jag hade träffat som sa sig ha läst alla Lee Childs historier om den råbarkade Jack Reacher som slog och dödade för att försvara de små människor som blev orättvist behandlade av arroganta maktutövare.
   Jag låg och läste Fifty Shades of Gray där vid poolen. Den var skriven i presens rakt igenom, vilket ibland kunde vara nog såg uttröttande i den här värmen, och jag funderade på när det skulle börja hända något av de sadomasocistiska övningar som historien sades vara full av.
   Jag hoppade i poolen, dök två längder under vattnet och kom upp igen.
   ”Vad tycker du om det?” undrade Annie, som hade läst alla tre böckerna.
   ”Det är chic-lit, tjejlitteratur. Men jag gillar karaktärerna.”
   ”So do I. Men det är inte så alls så kinky som vad du kanske har läst om det.”
   Hon studerade sina armar. ”Jag har blivit biten igen”. Hon visade upp sina moskitobett på armarna.
   ”Jag trodde inte att dom gick till anfall mitt på dagen.”
   ”Det är en annan sort. Dom sprider denguefeber på dagen och på kvällen kommer malariamyggorna fram”.
   Ingen av oss åt malariatabletter, de sades ge upphov till hemska mardrömmar och de gav ändå inte ett fullständigt skydd mot den tropiska sjukdomen.
   ”Det skulle inte vara trevligt om man drabbades av det ena eller det andra.”
   ”Om det händer så händer det”, konstaterade Annie nyktert. ”It's not like the end of the world.”
   ”Maybe the end of the world already has happened?”
   ”Yes. Maybe.”
   ”Det finns en fantastisk teori om tiden som en dimension”, sa jag, ” - som människan själv skapar för att bringa ordning mellan orsak och verkan. Men egentligen existerar allt som har hänt, det som händer nu och det som kommer i framtiden - just nu. Preteritum, presens och futurum är invävda i varandra, som i en gigantisk kosmisk boll.”
   ”Ja”, sa Annie och upprepade ett av sina favorituttryck: ”Jag vet.”
   Hon sa ibland att hon kunde förutse vad jag skulle säga, jag kunde i och för sig säga detsamma om henne, och jag undrade för mig själv hur länge det skulle dröja innan våra egon ställde sig i vägen mellan oss båda.
   Jag skulle senare märka att det inte tog sådär väldigt lång tid.
   Annie tycktes alltid vara på ett strålande humör, speciellt när hon hade hunnit med sin yogatimme tidigt på morgonen.
   Vi studerade menyn och valde Tom Yam Soup med fisk till henne och kyckling med cashewnötter till mig.
På kvällen drack jag Bacardi med coke med Kimlean, managern på Prohm Roth. Jag höll i Fabienne och spelade gamla och nya låtar. Annie kom över och som vanligt charmade hon alla med sitt glatt klingande, lättsamma skratt.

Vi tog bussen till Phnom Penh och checkade in på Flamingos vid 51:st street för tjugofem dollar natten.
   Sedan dök Kurt upp. Annie och jag hade umgåtts med Kurt och hans blivande fru Kim i Siem Reap, och Kurt och jag gav oss ut på en barrunda som inte slutade förrän i gryningen. Kurt tog en tuk tuk till flygplatsen där Kim redan väntade på deras plan till Australien. Jag gick och la mig bredvid Annie och när jag vaknade hade hon hyrt in sig på ett annat rum. ”Jag har bättre saker för mig än att titta på dig när du sover hela dagen”, sa hon leende.

Vi hade besökt Security Prison 21 där fotografierna av Khmer Rouges maniska dokumenterande av fångarna som anklagades för påhittade konspirationer mot The Democratic Republic of Kamphuchea visades i tusental. Jag hade sett det förr och jag var upprörd efteråt, precis som förra gången.

   ”Vad kände du när du såg fotografierna?” undrade jag.
   ”Jag kände ingenting. Det har ingenting med mig att göra”, svarade Annie.
   ”Men, att de anklagade småbarn, flickor som var kanske nio år, för att vara CIA-agenter, som de sedan torterade och skickade ut till The Killing Fields för att dödas – är det inte en tragedi vad människan är kapabel till?”
   ”Det hände så länge sedan så att jag kan inte relatera till det.”
   ”Detta är nutidshistoria, det var inte så länge sedan. Dom här människorna tyckte sig ha rätt att ta livet av andra för att dom trodde på en fix idé som var skapad av Pol Pot, en intellektuell nörd som under sina studentår i Paris hade förläst sig på Marx och Mao.”
   ”Jag kan inte säga att det påverkade mig alls.”
   ”Själv föraktar jag intellektuella - ” jag var förbannad nu, ”för att dom tar in all information om omvärlden genom hjärnan och ingenting genom hjärtat.”
   Det var första gången jag såg Annie titta bistert på mig. ”Intellektuella gör mycket gott här i världen”, sa hon.
   ”Jag vet.” Jag märkte att jag hade hakat på hennes favorituttryck. ”Men, den intellektuella analysen är som ett verktyg, som en snickare med sin verktygslåda - den är bra att ha när det behövs en såg och en hammare, men det finns ingen anledning att bära omkring på den utrustningen hela tiden, dygnet runt.”
   Vi satt på en restaurang utanför ingången till SG 21, jag var inne på min andra öl och Annie smuttade på en Mountain Dew. Hon sa:
   ”Vad tycker du, ska vi ta The Killing Fields också när vi ändå håller på?”

Två veckor senare åkte vi från Siem Reap via Phnom Penh till Sihanoukville, som påminner om Playa del Inglès; Otres Beach, för sitt tillbakalutade strandliv; Kep, som kanske serverar de läckraste krabborna i hela världen och Kampot, med sin franska kolonialarkitektur och de trevliga uteserveringarna nere vid floden.
   

Men, vi hade börjat argumentera om småsaker. När jag försökte gasa satte hon foten på bromsen, och tvärtom, ja - ibland var vi som hund och katt. Eller, kanske var det så att vi var alldeles för lika?
   ”This is kids' stuff”, kunde jag säga.
   ”Yes, this is kids' stuff”, svarade hon.
   Sedan var vi vänner igen och vi gick runt, hand i hand och åkte ut och tittade på sevärdheter.
   Sedan började vi igen.
   ”It's all about you.”
   ”Yes”, sa hon med den självklarhet som bara kommer från den som är van att bestämma över sitt eget öde: ”It is all about me.”
   ”Du är aldrig beredd att göra några kompromisser.”
   ”Och vilka kompromisser har du gjort så här långt?”
   Senare sa hon:
   ”Jag tar bussen till Phnom Penh imorgon.”
   ”Jag kanske stannar en natt till. Jag bestämmer i morgon hur jag tänker göra.”
   Och ännu senare:
   ”Jag stannar en natt till här”, sa Annie.
   ”Jag har bokat en bussbiljett. Jag åker kvart i tre”, sa jag. ”Om vi inte träffas i Phnom Penh ses vi i Siem Reap, för jag har en del grejer på ditt rum.”
   Jag gick och åt vid floden. Det plingade på min telefon. Annie skrev: 'Will you meet me somewhere please? I just have a couple of things to say'.
   Jag gick tillbaka och träffade henne i restaurangen vid hotellet. Hon sa:
   ”I just want to say I'm sorry...”
   ”What are you sorry about?”
   ”I'm sorry this didn't work out.”
   ”I'm sorry too. But that's the way it works. Sometimes it doesn't work.”
   Vi skildes åt med en lätt kram och jag gav henne en puss på kinden.
   Sedan gick jag in på rummet och hämtade min lilla ryggsäck och Fabienne.

Min kompis Tony från Australien drev en liten restaurang bredvid Family Mart. Men det fanns minst ännu en Tony från Australien här i Pattaya och hans namn syntes överallt i kvarteret. Han drev tre gym och tre hotell bara på den här gatan, och hans nattklubb låg en bit längre bort. Det var Tony's med meterhöga bokstäver överallt och Tony själv log på jättelika porträtt med armarna i kors och utstrålade entreprenörsanda.
   Detta var Tony in Totale.
   Han hade ett imperium här, och det var något annat än den där arrogante lille fjanten i Kalmar som också hade haft sitt namn i jättebokstäver över Larmtorget med tillägget in totale.

Jag hade flyttat in i en trevlig liten lägenhet med kök, sovrum och balkong, som givetvis ägdes av Tony, och det ingick gratis träning på ett av gymen. Tvärs över gatan låg Tony's Fittnesscenter som hade öppet dygnet runt. Från min balkong kunde jag se in genom de stora panoramafönstren där folk svettades i kampen mot maskinerna, oavsett vad klockan var.
   ”Vad är det med den här Tony med alla skyltar och jättebilder?” undrade jag. ”Har han komplex, eller nåt?”
   Kita ryckte på axlarna. ”Vill du följa med till Jomtien, så kan vi äta på matmarknaden?”
   Jag styrde hennes scooter ut i vänstertrafiken och Kita satt bak, prydligt i sekreterarställning, med högerfoten på fotpinnen och vänsterbenet över högerknät, eftersom hon bar den traditionella rödrosa kjolen hon brukade använda vid buddistceremonierna.

Jag gick till gymet. Det var ett bra gym med fria vikter på bottenplanet och maskinerna stod en trappa upp. Det var en del ryssar som tränade här. De hade svällande ballongmuskler, röda blemmor på axlarna och vätskesvullna ansikten som gav deras anletsdrag ett grodliknande utseende. Jag gissade att det inte bara var havregrynsgröt de här pojkarna stoppade i sig.
   Jag pratade med Rupert. Han hade kommit fyra som Norges starkaste man bara några år tidigare.
   ”Det som knäckte mig var stenkloten, det är svårt att få grepp om dom jävlarna.”
   ”Det kan jag tänka mig.”
   Han var en bjässe, hans enorma kroppshydda och den rakade skallen fick mig att tänka på jätten som Jack möter när han klättrar upp för bönstjälken.
   ”Men, känn här...” Han spände sin biceps. Jag kände på den.
   ”Det är bara fett”, sa han. ”Men jag är inte ute efter en sixpack, som grabbarna som står därborta och speglar sig. Jag är bara ute efter styrka. Jag har utmanat alla som kommer hit – om dom kan göra detsamma som jag gör får dom 3000 baht.”
   ”Och vad är det?”
   ”Att ta den tyngsta hanteln här, den väger 61 kilo, och göra en bicepspress mot knät. Hittills är det ingen som har klarat det. Vill du pröva?”
   ”Jag tror inte det. Så, du kör den en gång.”
   ”Ja. Men om två veckor ska jag börja träna på två.”
   Jimmy såg sydeuropeisk ut men han var svensk. Han hade bott i Benidorm i några år där han ägde ett gym men nu hade han sålt det och flyttat hit. Han var en bit äldre än jag men han var i bra form. Han frågade på stockholmska:
   ”Var bor du i Sverige?”
   ”Kalmar.”
   ”Jaså? Min förra fru kom från Kalmar. Vi har en dotter ihop. Har du sett Idol?”
   ”Nej.”
   ”Hon har varit med där. Förut var hon gift med Anders Bagge. Nu är hon gift med Niclas Wahlgren. Hon heter Laila.”
   Rupert kom fram och frågade om jag kunde hjälpa honom med en övning. Han ställde sig på knä med händerna på rullpinnen, som bestod av ett hjul med en pinne genom. Jag lastade 65 kilo med vikter på hans rygg och han rullade sig ner i liggande ställning och upp igen medan svetten ångade om den omfångsrika kroppen. Han gjorde nio reps.
   ”Okay?” sa jag.
   ”Ja. Men jag är inte klar än. Kan vi göra två set till? Jag ska bara vila lite först.”
   Han körde två set till, en tia och en elva. Han ställde sig upp. Det låg en rejäl svettpöl på golvet.
   ”När man har gjort den här känner man sig som Superman”, sa han och sträckte på ryggen. ”Kolla här!” Han förde samman händerna, spände armarna och axlarna, och för ett ögonblick var det som att hela gymet krympte i storlek.
   Rupert torkade bort svetten i pannan med en handduk. Den behövde en urvridning. ”Jag och en kompis ska gå på bio imorgon” sa han när hans andhämtning hade lugnat ner sig. Han återhämtade sig snabbt. ”Det är med Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone i samma film. Den heter Escape Plan. Vill du hänga på?”

   ”Jag har någon som bor hos mig. Jag kanske går med henne.”
   ”Ja. Tänk dig själv, Schwarzenegger och Stallone i samma film. Dom två är dom bästa skådespelarna i hela världen.”

Det var inte så konstigt att det ibland öste ner störtskurar eftersom vi fortfarande var inne i regnperioden. Det här var Pattya och jag tog mina tiokilometerspromenader längs Beach Road på morgnarna då det fortfarande var hyggligt svalt och det brukade sällan regna före tolv. Noi sov som vanligt och hon gick aldrig upp före två på eftermiddagen.

Det hände att jag gick till Tonys restaurang efter promenaden. Den låg på baksidan av Prima Place där jag hade ett rum för 600 baht natten.
   Han kom från Australien, från Sydney, hans lokala fru stod i köket och stekte fried rice och Tony satt och underhöll gästerna med en aldrig sinande svada. Det här var en man med en fantastisk energi och han skrattade kanske helst av allt hela dagarna, utom när han styrde och ställde med sina glada fru. Och nu var han allvarlig. Han viskade till mig:
   ”Dom där grabbarna från Nigeria har ingen aning om vad som väntar på dom.”
   Det satt ett par afrikanska pojkar vid bordet intill.
   ”These guys have overstayed their visas for three months” förklarade Tony.
   ”Polisen har ögonen på dom. Dom säljer droger. Jag känner immigrationspolisen. Jag säljer hembränt till dom. Ja, polisen köper min hembrända sprit. Och vet du hur jag får tag i det?”
   ”Jag tror inte att jag vill veta...”
   ”Okay. But these guys will be busted in one or two days.”
   ”Berätta hur du får tag i den hembrända spriten...”
   ”Ja. Jag ska berätta för dig, men du måste hålla det som en hemlighet...”
   

Och det kom en och annan polis ibland och satte sig vid vårt bord för en öl och en cigarett. Det var trevliga män, och de gjorde upp sina affärer med Tony och jag lyssnade på vad de sysslade med. Det var en intim affär, och det var en märklig business som pågick där.

Jag kunde gå tillbaka till Noi, väcka upp henne med sweet mango och färskpressad apelsinjuice, och när jag försökte berätta vad jag just hade varit med om, som rent skvaller alltså, tittade hon helt oförstående på mig och vägrade äta på mangon. Fast hon drack på den färskpressade apelsinen, som en eftergift. Hon kanske inte trodde att jag var riktigt klok? Och tänk om hon hade rätt? Hon behövde kanske åka tillbaka till Bangkok så att jag kunde lyssna på Tonys konspirationshistorier i fred?

Noi tog bussen hem efter två dagar. Kanske var det hon som inte orkade med mig, eller så var det jag som inte orkade med henne. Jag ringde Kita.
   ”Jag kommer om en timme”, sa hon.
   ”Bra. Jag ser fram emot det,” sa jag och ställde mig i duschen.

Det var Justin som knackade på dörren. Jag öppnade och han gav mig djävulstecknet med pek- och lillfingret formade till horn. Han studsade sin axel mot min.
   ”How are you, bro?”
   ”Good. And you?”
   ”Really good. I met a girl. She's Chinese.
   ”Good for you. Beer?”
   ”Thanks.”
   Jag hällde upp ett glas Leo till honom. Han var amerikan med koreansk/kinesiska föräldrar och han kom från Oregon. Han såg ut som en filmstjärna med det där leendet och den här vältrimmade kroppen som alltid tycktes vara i rörelse. Han var thaiboxare och som alla kampsportare tände han den ena cigaretten efter den andra när han inte var inne i en träningsperiod. Han tände en cigarett.
   ”Vad har du på gång?” undrade han och ställde sig vid det öppna fönstret och blåste ut rök.
   ”Jag ska träffa Christian snart. Det är en tysk kille som jag träffade i Kambodja i våras. Han kommer till Khao San Road om en halvtimme. Vill du hänga med?”
   ”Sure. If it's okay with you?” undrade Justin hövligt på amerikanska.

Vi gick till Khao San Road. Christian var där. Han kramade om mig med sin seniga maratonlöparkropp. Hans ögon såg gladare ut än jag mindes.
   ”This is Justin.” De skakade hand.” "How about a beer?”

   ”Where you want to go.”

   ”Happy Bar.”

   ”I know this place. It's just around the corner.”

   ”Let's do it.”

Vi gick till Happy Bar. May var där, och hans döva syster, som egentligen var en lady boy. De förde samman händerna framför ansiktet i en ödmjuk thailändsk gest.
   ”How long do you stay in Bangkok?” undrade May.
   ”I don't know. I never know.”
   ”Yes, I know you don't know. You never know”, sa May och skrattade. Vi beställde en runda och Justin såg sig omkring i den lilla lokalen.
   ”Awesome”, sa han. ”This is just awesome.” Det här var en väldigt speciell bar. Efter branden för två år sedan hade May byggt upp baren på nytt, med små, men markanta förändringar – han hade anlagt en fontän med rinnande vatten och han hade byggt upp en scen för live music.
   ”Five times a week”, sa May. ”I have a live band five times a week.”
   ”Very good. I love it.”
   ”You want to play? I have some friends coming tonight.”
   ”Maybe som other time.” Jag kände mig ringrostig. De här killarna som brukade spela hos May på kvällarna var ofta riktigt duktiga musiker.

Justin, Christian och jag hade ett party. Vi tog den obligatoriska partyrundan runt Khao San Road och kring Rambuttri, och sedan satt vi på mitt hotellrum.
   Noi hällde upp drinkar. Hon var från Laos och jag hade känt henne tillräckligt länge för att vi ibland skulle bråka till det, men, egentligen var det bara för att det var så ljuvt att samsas igen sedan efteråt. Hennes kropp var som formad efter en skyltdocka i skala noll till sjuttiofem, hon var slank och hon rörde sig med en viss grace, ledigt och elegant när hon efter duschen gick omkring naken i mitt rum och ibland utförde en konstfull, dansande piruett och skrattade, bara för att hon kände för det. Men nu var hon påklädd.
   ”Vad säger ni pojkar?” undrade jag. ”Ni måste se Pattaya.”
   ”Yes. We need to see Pattaya”, sa Justin. ”Ge mig två dagar så kommer jag.”
   ”Yes”, sa Christian. ”Give me two days and I will also come.”
   ”Good. I go with Noi. Noi, you're okay with everything?”
   ”Yes”, svarade hon. ”But we need to go to my room to pack. Give me five minutes.”

Timmarna före en avresa är som sekunderna före en orgasm – Sture
Dahlström

Jag träffade Eloy på Popiang House, ett av Rambuttris dygnetruntöppna barer. Nu var klockan halv nio på morgonen och det sena eftersläntargänget hade kanske skramlat ihop sig och lullat hemåt strax innan. Jag hade precis landat. Jag beställde ännu en öl.
   ”Your first time in Bangkok?” undrade Eloy.
   ”No. Jag har säkert varit här över trettio gånger. Och jag gillar den här gatan, så jag brukar bo här när jag kommer hit.”
   ”Ja, det är en trevlig gata”, sa Eloy trevande. Han var spanjor, han bodde på Ibiza och hans engelska var inte helt lättrinnande. Han hade en glad blick och jag gissade att han var trettiotvå år gammal.
   ”Jag landade precis. Your first time?”
   ”Yes. My first time.”
   ”Jag hade resfeber igår så jag sov inget. Jag packade och städade hela huset – det var egentligen rätt onödigt men jag tänkte att det kunde vara trevligt att ha det rent när jag kom hem igen.”
Det kändes som att jag utmanade ödet nu för jag kunde ju aldrig vara säker på någonting alls i den här världen, och allra minst om jag någonsin skulle komma hem, för den hemresan kändes så avlägsen just nu.
   ”Please, slowly, my English is not so good...”, sa Mario ursäktande.
   ”Okay...” Jag gjorde en ny ansats: ”Your tobacco...” Han hade en påse med den holländska, finskurna rulltobaken som smakade både milt och sött.
   ”Yes?”
   ”Can I roll one?”

Vi tog en runda. Jag visade floden, och de snabba båtarna bussade människor fram och tillbaka, uppströms och nedsträms längs den väldiga Chao Praya River, de backade mot kajen och for iväg med en skumkvast i aktern.
   ”Med den där kan du åka ner till Chinatown på en kvart”, sa jag.
   ”Yes, I like!” sa Eloy och skrattade på spanska.

På kvällen satt vi åter på Popiang House, Eloy och jag. Plötsligt dök Noi upp. Vi hade känt varandra i flera år men jag hade tänkt hålla mig undan henne eftersom hon är en av de där kvinnorna som kan krossa ditt hjärta med en enkel knyck på nacken. Men sedan gick Noi och jag ändå till mitt hotellrum på Thara House, drack Leo, lyssnade på musik på macen och pratade trevliga oväsentligheter ända fram till morgonen.
   ”Vad säger du?” skulle jag säga. ”Ska vi ta en taxi till Pattaya?”

Eftersom jag på Arlanda hade haft turen att bli uppgraderad till första klass låg jag och vräkte mig i en mjuk fåtölj längst fram i planet, en Air Bus av den gamla skolan var det, med träpaneler och kontroller för det ena efter det andra. Killen som satt bredvid mig var från Stockholm och han hette Stefan. Han hade blivit uppgraderad från business class och jag från economy.
   ”Det är bara dom två första stolsraderna som är första klass”, sa han och jag vred på nacken. Han hade rätt. Det här var hur som helst ett väldigt bekvämt sätt att resa.
   Stefan jobbade som internationell konsult med hela världen som sitt arbetsfält. Han berättade om sitt förra projekt. Han hade bott i Indien, i Bangalore, i åtta månader men nu skulle han ta semester i ett år och inte göra någonting alls.
   ”Jag startade upp en läkemedelsfabrik där”, berättade han. ”Jag vet inget om kemi, jag hade bara hand om administrationen, att anställa rätt folk och så och få hela verksamheten att fungera.”
   ”Okay?” sa jag och fingrade på kontrollen för fåtöljens olika inställningar för nacken och ryggen, för sätet och benen. Snart låg jag i liggposition, som i en riktig säng medan Stefan berättade vidare:
   ”Det är rätt kul med indierna för många använder sig av en slags kolonial överklassengelska och det passar inte riktigt in med deras överdrivna skjortkragar och utsvängda gabardinbyxor, som om dom inte hade bytt kläder sedan 1974.”
   ”Hahahaa! Vad säger dom?”
   ”På morgonen kommer dom fram med ett strålande välkomstleende och önskar dig 'Greetings of the day!' och 'What a splendid day, sir!' Sedan när dom ska gå hem ber dom att 'Say hello to your girlfriend from me!' fast dom aldrig har träffats.”
   ”Ja. Indien är ett märkligt land. Det är som en helt egen planet.”
   ”Mycket märkligt. Men jag trivdes väldigt bra. Men på slutet kändes det som att jag bara ville fly från alltihop.”
Nu råkade jag trycka på en knapp som fällde upp en kåpa runt och över huvudet och överkroppen, som en kokong, och då var det ju slutsnackat. Men eftersom jag låg rätt så bra där i min lilla kupa lät jag den vara kvar, och gled snart behagligt mot det trancetillsånd som föregår sömnen, vaggad av motorernas lugna varvtal som var som balsam för min kropp som hade varit ansatt av den vanliga resfebern. Det spelade ingen roll hur mycket, eller hur ofta jag reste, jag fick alltid en släng av resfeber strax innan jag gav mig iväg.
   På väg in i drömmen övergick nu motorernas hypnotiserande brummande till en orkestersymfoni med sjunkande och stigande toner, kontrabasar, stråkar, en oboe spelade sina kvinter till höger om mig och pukor till vänster, stigande skalor nu, en klarinett här, en trumpet där och sedan, långt senare, en röst som jag trodde hörde till orkestern. Men det var bara kaptenen som annonserade att vi nu skulle börja nedstigningen mot Bangkok.

Bangkok i oktober är regnigt, hett, vackert och billigt. Det är också larmande, bullrigt, rörigt och billigt. Det är allt du vill ha – och billigt.
   Den svenska kronan är nyckeln till Bangkok. Med en växelkurs på runt hundra baht för en svensk tjugolapp – även om du inte riktigt hamnar där när du använder dig av kortet i uttagsautomaterna, då kursen oftast hamnar runt tjugotvå och femti – är det också en effektiv nyckel.
   En lunch på gatan kan du få för under sju kronor, en skjorta kostar några tior och en espresso går på runt en femma hos baristan på Merry V, som ligger i en attraktiv del av det folkrika stråket Rambuttri. När du sitter där och njuter av ditt eftermiddagskaffe, betraktande människorna som passerar kan du nästan räkna med att förr eller senare stöta på någon du känner.

Jag bor på Thara House för hundratrettio kronor natten. Det är ett trevligt litet hotell med vänlig personal. Det ligger bakom Rambuttri, på Phra Artid Road, bara ett stenkast från floden där de snabba båtbussarna tar dig ner till Chinatown för några få kronor, och precis i närheten ligger Santi Chai Prakan Park där du varje vardagskväll klockan sex är välkommen att gratis delta i gruppgymnastiska övningar med inslag av Tai Chi.

Allt i Bangkok är däremot inte så billigt. På Mandarin Oriental kostar Joseph Conrad Suite från 50.000 baht natten, och det är ändå en av de billigaste sviterna. Och en middag på Sirocco, på 64:e våningen av State Tower, vid flera tillfällen utnämnd till en av världens bästa restauranger, får du givetvis betala en vacker slant för.
   Nu sysslade jag inte själv med dessa excesser. Jag hade berett mig på en mer blygsam budget på mellan runt 250 till 300 kronor om dagen.

Men det kan hända oväntade saker i denna jättestad. Och det var nu jag letade bland fragmenten av den senaste tidens minnesbilder. Hur kom det sig att jag hade lyckats bränna niotusen spänn på en vecka i Bangkok?