osmoala

The border official vid den kambodjanska gränsen drog motvilligt blicken från porrfilmen som rullade på hans nya Samsung Galaxy där den praktiskt nog låg bredvid stämpeldynan på skrivbordet framför, slog in de blåa siffrorna i passet som gav mig ett fönster på trettio dagar i landet och frågade sedan, inte helt oväntat, om dricks.

   Han var den tredje tjänstemannen som under de senaste fem minuterna hade försökt tigga pengar av mig.

   Den förste – klädd i samma tajta, mörkt grönblågråbeige uniform som all personal bär vid alla gränser till alla socialistiska länder – hade gett tillbaka min växel för betalningen av visumet och när jag stoppade ner pengarna frågade den lille mannen med ett pillemariskt skratt om en tip på hundra bath. Jag skrattade också och smällde igen plånboken.

   De var alltid män. Av någon anledning slutade kvinnor att tigga när de fick en uniform på sig.

   Jag pratade med Ewen och Justine, ett franskt par jag hade träffat strax efter gränsen, när vi satt i taxin på väg till Seam Reap.

   ”En Galaxy?” undrade Ewen. ”Hur har de råd, för de kostar nästan lika mycket här som i Frankrike?”

   ”Jag vet inte. De kanske prioriterar. De gör uppoffringar och sparar till det de verkligen vill ha.” Statussymboler vägde antagligen tungt som identitetsmarkörer här. Som där. Som överallt.

   Bilen vi färdades i hade däremot gjort sitt sista som positionshöjare på den sociala arenan redan en bit innan milleniumskiftet – det var en gnisslig Toyota som någon hade försökt piffa upp med en burk vit sprayfärg, sätena var nedsuttna och när jag försökte reglera ryggstödet hamnade jag i knäet på Ewen som satt bakom mig.

   Men den skulle ta oss dit vi var på väg, och medan vi for genom mörkret i maxhastighet, åttio kilometer i timmen, tittade vi ut över fälten med hundratals och åter hundratals fotogenlampor skimrande vackert i ett kallt blått ljus där de hängde över öppna tygsäckar.

   ”Vad är det där?” frågade Ewen.    

   Chauffören förklarade: ”Dom är till för att fånga syrsor.” De kryddades, stektes, såldes och åts, och likt andra lokala delikatesser av alla möjliga insekter fanns de att köpa överallt på gatan och på marknaderna.

   Föraren fortsatte att hålla igång konversationen. Han pratade en utmärkt engelska med den breda amerikanska dialekt som många lägger sig till med efter att i åratal ha njutit av actionfilmer från Hollywood. Jag frågade om regimen.

   ”Vi kan prata fritt här i bilen, men på gatan, eller på någon fest, vet du aldrig vem som lyssnar. Det är många, många som är emot regeringen, men om du pratar för högt kan det hända att polisen knackar på din dörr och frågar – ´what are you doing?´”

   Jag berättade om de laotiska correction centers jag hade hört talas om: ”Om du börjar lufta dina egna politiska åsikter lite för ivrigt kan du bli hämtad och körd till ett rehabiliteringscenter ute på landet, där du i några månader får lära dig om den rätta ideologin. När du sedan kommer tillbaka är du väldigt försiktig med vad du säger och till vem.”

   ”Like brainwashing…” konstaterade Ewen.

   Föraren nickade allvarligt samtidigt som han bjöd på den lätta kambodjanska humorn du mötte överallt i det dagliga livet här, i människornas ögon, i det de sade, och hur de sade det:

   ”Yes. It’s funny – vi har regelbundna allmänna val, men varje gång vinner kommunistpartiet med nittionio procent av rösterna. Hur kan det komma sig?”

Senare skulle Paul, Barbara och jag under en tur till Angkor vara omgivna av alla de barn som finns runt templen och restaurangerna i den väldiga ruinstaden som mäter en fyra, fem mil på längden och ett par mil på bredden. De här barnen skämtar glatt, de verkar gatusmarta och de börjar i tidig ålder arbeta med att sälja souvenirkitsch med Angkor Wat eller Angkor Thom som teman, på vykort, smycken och kylskåpsmagneter. De lär sig snabbt förbluffande avancerade psykologiska försäljningsstrategier som de sedan lika skickligt som obarmhärtigt riktar mot dig och alla andra på en handfull olika språk.

   ”They are very good”, skrattade Paul och skakade på huvudet. ”Dom vet precis vad dom ska sikta in sig på för att få dig att köpa. Och en del av dom är bara en sju, åtta år.”

   ”Ja. Men mycket av det där är jargong, eller hur?”

   ”Visst – de har en uppsättning fraser som de behärskar, men de är skickliga på att bygga ihop dom till en kedja som leder dig mot ett köp.  Och de har blixtsnabba svar på alla dina argument. They won’t take no for an answer.”   

   ”Och dom verkar kunna det här med ironi, som ju är en viktig del av den kambodjanska humorn. Jag läste nånstans att västerländska barn inte lär sig förstå ironi förrän i tolv-trettonårsåldern.”

   ”Well, yes. There. Jag sa ’sorry’ till en liten flicka som nästan försökte fösa över sina grejer på mig, och hon sa: ´I don´t want your sorry – I want your dollar´.”

Klockan var tre på natten när de upprörda rösterna började eka i trapphuset utanför vårt dorm där Ewen, Justine och jag äntligen hade hittat varsin säng för fem dollar styck efter att ha farit runt i en tuk-tuk sent föregående kväll och försökt hitta lediga rum efter ankomsten till Seam Reap. Jag gick ut i korridoren och frågade en ung lokal kvinna som rusade förbi:

   ”What’s going on?”

   ”There’s a fire!”

   Jag gick ner för trappan till andra våningen som var full av rök och människor som sprang fram och tillbaka. Den trevlige killen i receptionen som hade skrivit in oss kom ut ur ett rum med en stor brandsläckare i handen.

   Jag upprepade min fråga.

   Han skakade avvärjande på huvudet som om det hela var en bagatell: ”It’s okay now. Somebody smoked in my room.”

   Det lät ju lite oklart det där, som att någon okänd hade smugit in på hans rum mitt i natten och tjuvblossat på ett rökverk, men jag lät nöja mig med det och gick upp och ut på balkongen mot gatan. Det var en del hotellgäster som hade ställt sig därnere, utanför entrén. Några praktiska lokala kvinnor som också hade ett rum här satt redan runt en ångande gryta över ett kokkärl och passade på att äta, antingen en sen middag eller en tidig frukost.

Det franska paret och jag hade gått ut och satt oss vid ett bord mot gatan på en restaurang efter att ha checkat in föregående kväll. Vi beställde, och eftersom jag hade Luci med mig spelade jag en låt. Strax dök det upp en arg kvinna som började en intensiv utskällning på ryska riktad till Ewen samtidigt som hon gjorde gitarrspelrörelser. Jag försökte förklara att det var jag som hade spelat men hon ignorerade mig, skällde en stund till på Ewen och försvann upp på sitt rum igen. Servitrisen kom fram med en beklagande min och pekade mot rummen ovanför restaurangen: ”Sorry.” Hon skakade på huvudet. ”Russian people.”

   Senare, när vi var mätta och belåtna ställde vi oss på gatan under den arga ryskans fönster.

   Nu måste hon väl ha hunnit somna om?

   Jag spelade på hög volym och sjöng med skrikigt skränig röst, för att avsluta med ett vrål samtidigt som jag hamrade på ukulelen –

   ”Johnny be goooooooooooooooood!”

   Sedan sprang vi iväg barnsligt gapskrattande som några riktigt elaka rackarungar.