osmoala

Hur resenären lever en vegeterande tillvaro på stranden, men lyckas också göra ett snabbesök i Sverige.


Eftersom Lek var en praktisk person skalade hon av sig sina tajta shorts i samma stund som hon steg över tröskeln till min bungalow. Hon skötte restaurangen här, och hon hade ett skratt som lyste upp varje rum hon kom in i. Hon brukade komma förbi för att säga hello, efter att hon hade stängt vid niotiden på kvällen. Men hon stannade aldrig till morgonen. Jag antar att hon försökte undvika skvaller.

Då jag ändå, på något sätt, använde människor som material för mina små texter, ville jag inte alltid dela ut bilder av deras ansikten på nätet. Jag tänkte fråga Lek, men var inte säker på att hon skulle förstå mig, så jag sade inget. Jag hade också frågat Jane, och hon sade nej, ”Du får skriva vad du vill om mig, men inga bilder.”

Hon hade lämnat kvar sin hammock på verandan och jag låg där och läste Elmore Leonard.
   Jag undrade om hon hade hunnit med sitt flyg i alla fall. På morgonen, när hon kom på att hon hade en hyrscooter som skulle tillbaka till byn, sa hon att hon kanske skulle bli tvungen att stanna kvar en dag till. Men, kanske tog hon den i alla fall och körde ner till hamnen med all sin packning. Jag hoppas att det gick bra, för vi hade druckit hela natten.
   Jag tror det, för hon hade långa ben, pratade i fullständiga meningar och kunde förmodligen sparka in en dörr om det behövdes.


Roger kom från Helsingfors och han pratade svenska med finländsk brytning.
   ”Det här är min bar,” sade han och nickade åt den finska flaggan som hängde vid entrén. ”Jag har kommit hit varje vinter i tjuguett år.”
   Han hade kammat luggen rakt fram och glasögonen hade tjocka, kritvita bågar. De såg ut att vara köpta på Buttericks.
   ”Det är kallt idag! Ser du, vinden kommer från norr. Det är kinavinden som blåser.” Han ropade till några turister som gick förbi med ryggsäckar, ”Arrividerci, see you soon! It’s cold today!”
   Han tände en ny cigarett. ”Det finns ett galleri snett, tvärsöver gatan. Jag sköter om den nu åt killen som målar tavlorna. Han är i Sri Lanka efter ett nytt visum.”
   ”Jag vet, jag var där i förrgår och du berättade det.”
   ”Gjorde jag? Oh, man, jag glömmer saker. Mitt minne är kört för jag är full nästan hela tiden. Här är jag turist på dagen och alkoholist på kvällen.”
   Han skrattade gott och jag betalade för colan med en sedel. Han slog den mot bordet, mot stolen, askfatet och krukväxterna.
   ”Dagens första affär – då gör man såhär!”


Jag var tillbaka i mitt hus på Åsarna. Det var mörkt och kallt utanför fönstret. Jag ville inte vara här.
   Men, jag kom ihåg att jag hade somnat i hyddan, så detta måste vara en dröm.
   ”Detta är en dröm,” sade jag till mannen som satt mittemot mig vid köksbordet.
   ”Det tror jag inte.” Jag hade aldrig sett honom förut, men han var märkligt bekant.
   Det hela var hur verkligt som helst.
   Jag hade haft en del livfulla flygdrömmar den senaste tiden. De var den bästa sorten. Jag flög över huvudena på människorna och jag dök ner och klappade dem på axeln, men det var ingen som lade märke till mig. När jag sedan gick omkring, som en vanlig man, kunde jag prata med vem jag ville. Det här var också drömmar som jag till och från kunde styra med viljan.
   ”Jag kan bevisa att det här är en dröm – om jag flyger runt ett par varv här i köket så ser du att detta inte kan vara på riktigt.”
   ”Javisst. Flyg!”
   Jag försökte lyfta från stolen, vanligtvis var det inga problem, men den här gången gick det inte alls. Jag viftade med armarna som en annan kråka för att komma upp i luften, men jag var som klistrad i golvet.
   ”Hahahaa!” skrattade mannen självbelåtet. ”Där ser du – det här är ingen dröm.”


Det hände något med människor som kom till ett sådant här ställe. Efter några dagar, när nojor och neuroser började släppa, blommade de ut och blev vackrare. Nu behövde detta nödvändigtvis inte gälla mig själv, men folk rätade på ryggarna och gick avslappnat solbrända, släntrande i sina flip-flops och nästan alla var glada. Jag såg i alla fall inte så många griniga typer, men det var kanske för att jag struntade i tråkmånsarna, de fick tjura bäst de ville.
   Det var svenskar, finnar, engelsmän, tyskar, fransmän, en och annan ryss och medelklassthailändare från Bangkok.
   Och det var stora grupper med unga smekmånadspar från Sydkorea och Taiwan, och de höll sig för sig själva, de hälsade inte ens om du bodde granne med dem. Kanske var de blyga för att de inte kunde någon engelska. Eller, kanske var de så genomsocialiserade att de bara såg den egna gruppen.
   Det fanns kanske en viss skillnad i mentaliteten hos östasiater och västerlänningar.
   Med Mike, Jerome och Emrick var det high-fives från första början. Vi tog några öl en kväll. Nästa dag tog Mike sig åt huvudet.
   ”Idag har jag varit besegrad av livet. Degraderad.” Han visade upp sina blessyrer, ”Jag slog hål på knäna på klipporna. Sedan när jag kom hem slog jag sönder tån i trappan. Alltid är det nåt.” 
   Minna var från Finland och hon serverade på Rogers bar. Hon sa, ”Det är tredje gången jag kommer hit. Jag stannar ett år. Jag ska se om jag kan få igång en egen verksamhet.”

I stayed in the bungalow.
   It was maybe ten metres from the water on this little stretch of sand and Jane’s scent was still in the sheets. I missed her, but it was probably better to be sentimental here than, let’s say, in a prison.
   I loved to listen to the sound of the waves rolling in. I would sit on the porch for hours watching the ocean. There were not so many westerners staying here, but every day people came from the other neighbouring beaches to bask in the sun and swim in the turquoise water, because this was possibly the most untouched part of the whole east coast.
   There was this male gay couple who came here now and then. They had always arguments about something, shouting at each other with their arms waving in the air, and finally they would wade into the water together, holding hands and make out.

I was committed to a life of solitude on this beach; eat my meals in the restaurant, swim in the ocean and read a few books. When Jane was gone it was like I was never going to speak to any other human being again.
   This was my plan. But that’s not what happened.

Vi träffades på stranden och gick och satte oss i baren.
   Vågornas rullande hördes hela vägen upp hit.
   Hon var fortfarande självgående, men idag var hon mer avslappnad.
   ”Jag åker imorgon,” sade Jane, ”så om du vill hyra mitt ställe kommer det att vara ledigt då.”
   ”I like it here.”
   Jag halsade den sista klunken av Chang och Jane sade:
   ”Om du vill kan du få titta på min bungalow.”

Nästa dag hade jag tittat färdigt. Jane följde med för att hämta mina grejer.
   Pim satt i receptionen. ”Var var du igår?” frågade hon, ”Vi trodde att nånting hade hänt?”
   ”Det gjorde det.” Jag nickade åt Jane som hade satt sig i soffan. ”Hon hände.”
   Vi gick upp till mitt rum. Jane skrattade glatt hånfullt över mitt boende.
   ”Du förtjänar bättre än detta.” Hon slog ut med händerna. ”I mean, what is this?”

Hon hade missat flyget.
   ”I’ll get a new ticket, no problem.”
   Hon höll om mitt huvud med sina händer och sade:
   ”Jag måste tillbaka till Honolulu så snart som möjligt. Och sedan till Detroit. Min mamma mår inte bra.”
   Hon grät en skvätt och jag försökte trösta henne.
   När vi sedan somnade föll jag ner i en brunn av drömlös sömn.
   Jag vaknade och klockan var kvart över tre på eftermiddagen. Jag såg mig förvirrat omkring efter henne.
   Hon var borta.     

När jag läser igenom vad jag skrivit inser jag att det inte var helt snyggt att lämna en kvinna jag hade ett fast förhållande med för att ge mig iväg på en långresa. Men det var då, och det är inte så mycket jag kan göra åt det idag.

Ibland kan vårt undermedvetna spela oss en del lustiga små spratt.
   Det var en gång för länge sedan när jag kom hem efter en jordenruntresa och sov över första natten hos min dåvarande flickvän. På morgonen ruskade hon liv i min jetlaggade kropp.
   ”Vet du att du pratade i sömnen i natt?” sade hon. Hon var ursinnig.
   ”Jaså? Vad sa jag?"
   ”Det skulle du gärna vilja veta, va?” Hon slog mig på axeln. ”Din jävla idiot!”
   ”Jag fattar ingenting. Vad är det som har hänt? Berätta.”
   Hon började gråta.
   ”Snälla du…” Jag försökte hålla om henne men hon knuffade bort mig. Hon var otröstlig.
   Efter en stund insåg jag att det här kunde dra ut på tiden och försökte med omvänd psykologi.
   ”Du behöver inte berätta om du inte vill.” Jag gick och tog en dusch.
   När jag kom ut igen såg hon mer samlad ut men hennes ögon var fortfarande röda.
   ”Vill du verkligen veta vad du sa?”
   ”Självklart.” Jag försökte hålla om henne igen.
   ”Nej, rör mig inte! Först vill jag att du ska få höra vad du pratade om. Och jag vill titta dig i ögonen när jag säger det.
   ”Okay.”
   Hon spände blicken i mig och gjorde en paus.
   ”Är du beredd?”
   ”Jag är beredd.”
   ”Var har du negresserna?"
   ”Va?”
   ”Ja. Det var vad du sa. Du ruskade om mig så att jag vaknade och du frågade: ’Var har du negresserna?’ Så nu vill jag veta vad var det för negresser du pratade om och vad gjorde du med dom?”

Jag hade inte, och har fortfarande inte idag, något minne av att ens ha pratat med några som helst kvinnor av afrikansk härkomst.
   Ibland är människan ett mysterium.
   Eller så är det bara jag.


Mariella hade åkt. Phil hade åkt. Heiko visste jag inte var han bodde. Jag kände mig ensam.
   Med tunga steg gick jag uppför trappan till guest houset, och när jag kom in i foajén råkade jag trampa den gamla och orkeslösa hunden som låg på golvet vid receptionen på svansen.  
   Hon ylade till av smärta, tog sig sakta upp på fötter och linkade iväg.
   Jag bad så hemskt mycket om ursäkt till värdparet som satt vid bordet intill. Jag kände mig nästan gråtfärdig över att ha plågat det stackars djuret som var halt och lytt, fullständigt blind, försökte mödosamt orientera sig fram med hjälp av luktsinnet, och hade kanske fyra veckor kvar att leva.
   De skrattade överseende och bad mig sitta ner tillsammans med dem. Det var Pim, frun, som skötte receptionen, maken Nai som skötte vaktmästeriet och extrajobbade som postbud på ön, och det var de två unga grabbarna Low och Kong som hjälpte till med allt möjligt. Det stod fullt med mat och öl på bordet.
   Jag tackade nej till maten eftersom jag precis hade ätit. Vi drack öl och drinkar. Det var roligt att sitta tillsammans med de här glada människorna och jag blev på bättre och bättre humör vid varje kollektiv skrattsalva.

När Pim gick för att natta den femåriga dottern följde jag med Nai, Low och Kong ner för trapporna till Naga Bar som låg på stranden. En kvinnlig dj skötte musiken och det fanns både biljardbord och en thaiboxningsring.
   Jag bjöd hela gänget på öl som tack för gästfriheten tidigare, och vi spelade biljard och dansade med händerna i luften.


Om man räknade nästan tjugofem kronor för hundra bath, betalade jag sjuttifem för bungalown som låg inbäddad i djungelgrönskan, uppför trapporna ett par minuter från stranden. En tallrik fried rice eller pad thai med antingen, squid, prawns, beef, pork eller chicken kostade runt tolv kronor och detta kunde du skölja ner med en Pepsi för en femma, eller en stor Chang för femton. En och en halv liter vatten, som det gick åt en del av på dagarna, kostade en femma.
   Det mesta var alltså hyfsat billigt, men om man ville börja storäta till exempel choklad och annat godis, som allting var importerat, blev det dyrare – en liten bit Snickers eller Japp som man fick tre för tolv kronor hemma, kostade här en tia styck.
   Det fanns en uppsjö av restauranger och barer längs stranden och i byn vid hamnen, och eftersom turistsäsongen ännu inte hade startat på allvar fanns det alltid gott om plats överallt.


Hela östra kusten, och stora delar av den västra, bestod av sand. Jag gick söderut och stränderna avlöste varandra.
   I en liten vik, med hyddorna placerade i skuggan av de vajande palmerna pratade jag med Jane. Hon var ljushårig och slank och med en klädsam solbränna. Hon var från Hawaii.
   ”Jag har kommit till Thailand sedan åttiotalet, men jag gillar den här lilla stranden – restaurangen och hyddorna ägs av samma familj och det är mer som back in those days.”
   Hon fortsatte innan jag hann säga något.
   ”Jag jobbar som stewardess på ett kryssningsfartyg och åker runt i fyra månader i jobbet och sedan är jag ledig i fyra månader. Eftersom båtens hemmahamn är Singapore flyger dom mig dit och hem, men jag väljer ofta att börja min semester i Singapore.”
   Hon gick på som ett expresståg.
   Och försökte man få in en stickkommentar var det inte bara att snällt vänta på sin tur – det var mer som att stoppa ett självspelande piano genom att bända upp locket med hjälp av en kofot.
   Men, jag tycker att det är fascinerande hur en del människor väljer att leva sina liv. Och hon hade ett glatt humör. Så vi bestämde att mötas över en drink nästa dag.




  

”Så, vad är din attityd till Sverige?” undrade Phil.
   ”Jag tycker att Sverige är ett fantastiskt land, speciellt på sommaren, och det är kanske ett av de bästa länderna i världen att bo i.”
   Jag var glad att säga det också, för, ibland när du mötte svenskar utomlands skulle det klagas över det egna landet och jag var trött på gnällsnacket.
   ”Och hur är klimatet?”
   ”Någon sa att det påminner om delar av Kanada. På vintern är det kallt och en del snö, om du har ett dagjobb är det mörkt när du åker till jobbet och mörkt när du åker hem. Men på sommaren blommar allting upp och luften är fräsch att andas. Till skillnad från – jag vet inte om du har tänkt på det – tropikerna, där allting blommar hela tiden och växtligheten har en svag doft av förruttnelse.”
  
Jag gick ner till hamnen förbi alla butikerna och här var byn som en hel liten stad. Jag satte mig längst ut på restaurangen som låg där vid piren och beställde fried rice with basil leaves and squid.
   Det kom en strid ström av passagerarbåtar från fastlandet som ankrade bara några meter från mitt bord och i luften låg den behagliga doften av dieselrök och saltvatten. Båtarna hade namn som Sirichai och Silversand, de var rostiga och skamfilade med avflagnad målarfärg, men de gjorde sitt jobb.
   Scenen var som tagen ur ett Tintin-album, men istället för kapten Haddock och professor Kalkyl stömmade det ut horder av ryggsäcksluffare som gav inkomster till alla guest houses och restauranger, butiker och scooteruthyrare, massageinstitut, tatuerare, glädjeflickor, dykskolor och kokosnötsförsäljare.

Phil sa: ”Det är märkligt i Thailand att ena stunden har du ett påkostat jättebygge som ser bra ut åt alla håll och två sekunder senare vadar du nästan till fotknölarna i avdumpade sopor.”
   Vi hade precis vandrat runt på det kanske mest exklusiva hotellet i byn med en frukostbuffé för 254 bath och en musikanläggning som fick Phil att se sig om efter orkestern, och nu, strax efteråt gick vi bland skräphögar som fick oss att hålla för näsan, och händerna över de kaffemuggar vi bar på.

Vi gick ner till baren där vi hade stämt ett möte med Heiko, tysken från Berlin som vi hade träffat på båten från fastlandet. Vi var en halvtimme försenade eftersom klockan på restaurangen där vi hade ätit papayasallad med bitar av grillat fläskkött hade visat fel tid.
   Heiko satt där och vi gick ner till en strandbar, lade oss på dynorna och beställde en hela Sam Song, cola och en hink med is.
   Det var här folk samlades för att koppla av efter en hård dag på stranden med att göra ingenting.
   Drinkarna kom, vi hällde upp och technon startade. Vi tittade på varandra, misstroget, med öppna munnar.
   ”I hate techno,” sa Heiko.
   ”I hate it too,” instämde Phil.
   De båda tittade uppfordrande på mig.
   ”Okay, I hate it.” Jag tänkte försöka berätta om hur tvåtakten i rytmen påverkade medvetandet med sitt envetna sätt att försöka spränga sönder tankarna hos lyssnaren, men det var svårt att ens höra sin egen röst, så vi skålade istället.

Mariella hade en härligt sjungande dialekt och yviga gester. Hon skrattade på italienska.
   Hon sa: ”No no no, jag kan inte sitta ner, för jag är på väg till 7Eleven för att köpa några saker som jag behöver.”
   ”Var ligger det?”
   Hon satte sig ner och förklarade vägen.
   ”Du går ner för trapporna och direkt till stranden. Sedan tar du till vänster, och det är kortare väg att gå längs stranden än längs huvudvägen.” Hon pekade med hela armen norrut.
   ”Really?”
   ”Yes yes yes, det är sant! Och det är säkrare att gå på stranden än på vägen, det är på grund av trafiken, du vet.”
   Hon reste sig och gick iväg med sina ständigt rörliga händer och den röda kjolen som gungade kring hennes latinska höfter. Hon hade sagt något om att åka tillbaka till Rom någon av de här dagarna, men inte när. För mig fick hon gärna stanna kvar ett tag till – dels för att hon var ett färgsprakande fyrverkeri, men också för att alla mänskliga kulturer behöver fler av hennes sort.
   Jag skulle tala om det om jag träffade henne igen.

Säga vad man vill om verkligheten, men det är i alla fall enda stället där man kan få tag i en hyfsad stek. – Woody Allen

Det tog inte lång stund innan jag hade klurat ut hur man skulle sköta den här mp3:n jag hade fått av Moa och plötsligt hade jag ett soundtrack till min resa söderut: Cure med Friday I’m in Love. Palmerna flög förbi utanför. Här var det fredag hela veckan, om man ville.

Backpackers är ett märkligt folkslag; Det reser runt hela tiden i jakten på det perfekta stället, den perfekta stranden, det perfekta tillståndet – och när de väl hittar det kan de inte komma fort nog därifrån. Jag tycker att det är opraktiskt, för resandet är inte så mycket en flykt från någonting, utan mer en metod att hitta till någonting – nämligen sig själv.
   Samtidigt var det kul att träffa nya människor hela tiden, vi umgicks intensivt i några dagar och kvällar, vi drog våra bästa historier för varandra och sedan skiljdes vi åt innan våra mest usla vitsar hann ikapp oss.

 Nu var inte Phil någon backpacker egentligen; han hade tagit en veckas ledigt från sitt jobb som lärare i Taiwan där han undervisade mellanstadieelever i en liten stad.
   ”It’s a pretty good life,” sade han, “det är ett genomärligt samhälle – om de ger dig för lite växel i en butik, och upptäcker det, springer de efter dig och ger dig resten – och jag skulle kunna tänka mig att bosätta mig där för gott.”
   Han förklarade sin bakgrund: ”Jag föddes som grekcypriot, växte upp i Ontario, i Kanada, och nu trivs jag i den här delen av världen. Jag antar att det ger mig perspektiv på saker och ting.”
   ”Oh, yeah?”
   ”Javisst. Jag tror att ingenting är gratis i livet. Om man vill ha något får man se till att skaffa det själv.”
   Vi gick ner till stranden där det var fullt med folk som låg på liggmadrasser utanför restaurangerna och kvällsmörkret lystes upp av eldkastarshower och en och annan lysraket.   
   Det var en härlig stämning. Vi lade oss ner vid ett bord och beställde Chang.
   ”This is so fucking awesome,” utbrast Phil och grinade brett.  
   Vi återgick till vårt samtal om verklighetens natur. Phil sade:
   ”Jag tror att den här fantastiska stranden existerar även om jag inte är här och betraktar den.”
   Jag kom att tänka på Charlie i Bangkok, som grubblade på om inte allt vi upplever är en dröm, att verkligheten är en illusion.
   ”Det gör dig kanske till en objektivist,” sade jag.
   ”Objektivist?”
   ”Objektivist.”
   Jag berättade om Ayn Rand och Atlas Shrugged.
   ”Yeah, that’s me,” sa Phil och tog en rejäl klunk. Han höll upp flaskan som ett exempel. ”Jag vet att den här ölen är verklig.”

Nästa morgon var klockan halv sex och kvart i sex var jag nere på stranden. Det var fortfarande mörkt men solen var på väg upp över havets horisont.
   Det var tur att jag hade ett par runners på fötterna, för efter strandens slut klättrade jag upp på klipporna för att se vad som fanns på andra sidan. 
   Två korthåriga blandrashundar följde med och visade vägen.

Jag var fullständigt jetlaggad i flera dygn. Det ville inte gå över och det kändes kanske som en depression; jag sov korta stunder under konstiga tider för att vakna upp med ett förvirrat ryck; jag hade svårt att koncentrera mig och ingenting kändes roligt; jag hade ingen aptit och jag led av en förlamande trötthet, men det var ändå svårt att somna.

När jag vaknade ur min tillfälliga sömn till en förvirrad vakenhet som drev ut mig på gatorna gick jag till Mays bar. Han hade byggt ut och det hängde ett glatt gäng med faranger och lokala kring bardisken och de små runda borden. Mays döva ladyboy till syster serverade; May tecknade till henne och hon hällde upp.

De var strävsamma människor; de höll öppet tills den sista gästen hade gått och sedan sov May på förmiddagen på en tältsäng inne i baren tills det var dags att öppna igen. Hans syster – eller tekniskt sett var det kanske hans bror? – sov bakom bardisken och hon lutade sitt huvud mot sammanpressade händer för att visa hur trött hon var.

Vi var alla trötta, av olika anledningar, med de klagade inte. Jag tog en taxi till Computer World och chauffören konstaterade sakligt att han jobbade från tio på förmiddagen till elva på kvällen, varje dag, sju dagar i veckan.
   Jag tittade ut genom taxifönstret och vissa delar av staden såg exakt likadant U-landsaktiga ut som när jag var här i tjugoårsåldern. Computer World var ett storslaget bygge och alla butikerna handlade med elektronik. Jag köpte en kabel till datorn för att komma åt det asiatiska elnätet. Den kostade fem kronor.

Jag flyttade från det kaotiska Khao San till en sidogata till Soy Rambuttri och efter några dagar kände jag att krafterna och livslusten började återvända. Fast jag hade fortfarande inte vant mig vid den ständiga hettan, som var som ett främmande väsen från en annan planet.

Rob och Julie hade flugit hit från London två dagar tidigare och vi bodde på samma hotell.
   Rob var jetlaggad.
   ”It’s terrible”, sa han. ”Det är som om hjärnan och kroppen inte hänger ihop.” 
   De skulle flyga till Vietnam i slutet av december.
   ”Jag är säker på att vi ses där. Det är verkligen amazing hur man stöter ihop med folk igen som man träffar under resans gång.”
   Jag höll med, det hände mig hela tiden. Det var verkligen amazing.

När jag nu äntligen hade kommit in i rätt tidsrytm vaknade jag senast klockan sex på morgonen och jag studsade upp ur sängen. Jag var häpen över min nyvunna präktighet.
   Ute på gatorna var frukosten i full gång och jag satte mig på enkla sjapp och beställde fläsk med sötsur sår, kycklingcurry och fantastiska rökta korvar.
   Jag började njuta av mina lediga dagar.
   På gatan gick morgonfulla turister skrålande omkring med ölflaskor i nävarna, för detta var nära Khao San, och de accepterades som ett naturligt inslag av de idogt arbetande lokalborna som ägnade dem samma likgiltiga uppmärksamhet som de ägnade åt en och annan fet råtta som sprang runt benen på orangeklädda barfotamunkar som gick mellan restaurangerna och hämtade upp plastpåsar med dagens gratisranson.

Jag gick tillbaka till hotellet och studerade en liten fluga som kröp över tvättfatet på mitt rum där luftkonditioneringen och fläkten ständigt gick på högvarv.
   Han hade ingen aning om att han var i Bangkok.

När jag dör vill jag komma till Himlen, vad i Helvete det nu är för något. – Ayn Rand

Bangkok kan vara ett himmelrike eller ett helvete, beroende på vilket humör du är på. Det är den galnaste staden jag har besökt och den får New York att framstå som en picknick med scouterna.
   Jag landade i vad som bara för några dagar sedan var en monsundränkt stad som pallade upp sandsäckar mot de stigande vattenmassorna från Chao Phraya-floden. Nu hade det slutat regna, men det var fortfarande undantagstillstånd som gällde sedan kravallerna i våras.
   Jag orkade inte vänta på tvåans buss till Khao San Road och jag ville åka i en luftkonditionerad bil, så jag vinkade till mig en taxi, för fast klockan bara var fem på morgonen var luften en het, dyngsur filt och det var lika varmt som i en bastu. En svensk bastu i och för sig, men i alla fall.

Under mellanlandningen i Kiev var det en härlig röra och vi i transit fick köa oss upp för en trång trappa och sedan ner igen för det var ingen som verkade kunna tala om vart vi skulle vända oss. Avgångshallen var en stor lagerlokal och i ett hörn hade de trängt ihop ett litet sunkhak och satt upp en skylt med namnet The Irish Bar. Jag satte mig och tog en Warsteiner.
   Jag visste att jag var på väg åt rätt håll för solen sken och ölen var billigare än på Arlanda.

Jag vinkade hejdå till Martin och Henrik, som letade efter bussen till Phuket, och åkte till Palace Inn. Jag ställde väskan på rummet och gick ut på stan.
   Soi Rambuttri var ett lugnt och trevligt stråk i närheten av Khao San. Jag hade bott här senast i februari. Gatubeläggningen bestod av terrakottafärgade plattor i stället för asfalt och påminde om golvet i ett kaklat kök. Det låg på baksidan av ett inhägnat tempelområde och den gröna växtligheten sträckte sig över staketet och ut mot gatan; ekorrarna sprang längst elledningarna och kakaduorna stämde upp i hesa falsettskrik. Aromerna från de morgontidiga köken kittlade näsan. Jag satte mig och beställde bläckfisk med basilika, chili, vitlök och ris.   

Charles tog sin öl och sina anteckningar och flyttade över till mitt bord.
   ”Jag kommer från Colorado, men jag har studerat i tre och en halv månad på en buddistskola här i Bangkok.”  
   Han tog en klunk Chang. ”Munkarna här kan inte uttala mitt namn – varken Charles eller Charlie – så de kallar mig Adam.” 
   Han såg ut som en sökare. ”Så, du är en sökare?”
   ”Ja-” han funderade ett par sekunder, ”jag tror att jag är en sökare.” Han såg så allvarlig ut för ett ögonblick att jag nästan började gapskratta, samtidigt som jag tyckte nästan lite synd om honom. ”Vet du”, fortsatte han, ”att det finns en grundläggande idé inom buddismen – att  ingenting av det här är på riktigt? Att allting bara är en illusion?”
   ”Jaså?” sade jag och lånade ett citat av Woody Allen; ”I så fall har jag definitivt betalat för mycket för min matta.”
   ”Så”, frågade jag, ”det är begäret som driver oss?"
   ”Just det!” svarade han och beställde in mer Chang. Och det var verkligen imponerande med vilken hastighet han började hälla i sig den ena ölen efter den andra, samtidigt som han kedjerökte mina LM – speciellt med tanke på att han var mitt uppe i ett projekt att just komma över sina begär.

Vi gick över till Khao San och Charlie ville fortsätta att dricka öl. Jag kände mig ordentligt jetlaggad. Och fast klockan bara var två på eftermiddagen gick jag upp på rummet och somnade snabbt i en drömlös sömn.

Äktenskap är en bra sak, men jag tycker det är onödigt att göra det till en vana. – Somerset Maugham

 Eftersom jag varken hade en fru eller förmodligen aldrig varit en speciellt kollektiv typ var det egentligen ganska lätt att den här gången packa väskan, lämna huset och låsa dörren.
  Jag var också i ett läge där jag inte var beroende av någon och ingen var beroende av mig – Moa, till exempel hade jobb, lägenhet, studier och tre långresor bakom sig, och klarade sig säkert alldeles utmärkt utan min ständiga närvaro – så jag kunde egentligen göra vad jag ville.
  
Och fast jag såg fram emot det hela var det ju inte enbart superfantastiskt att ge sig iväg; de sociala och samhälleliga strukturer som genomsyrar mitt vardagsliv ger upphov till vanor och rutiner som skapar kontinuitet och mening åt tillvaron och får mig att känna mig trygg. 
    Men, de här vanorna invaggar mig också in i en föreställning om att jag inte klarar mig utan allt det som jag har runt omkring mig. Det är bara en illusion, jag vet, men det är en seglivad sådan.
   Det är möjligt att jag såhär i skarven mellan mina båda liv kände en stöt av separationsångest. Jag försökte inför det förestående självvalda utanförskapet att tänka på de mindre smickrande sidorna av kollektivt liv:

Det är människans ständiga behov av att tillhöra en utvald grupp som har gett världen alla fanatiker, fotbollshuliganer, fundamentalister, diktatorer, gated communities, gatugäng, krogköer, krigsherrar, kriminella motorcykelgäng, lasermän, maffior, manipulerare, mobbare, moralister, näthatare, parasiter, sektledare, självmordsbombare, snyltare, terrorister, torterare och tyranner.  
    För att nu inte tala om samtliga krig – igår, idag och imorgon.

Det tog mig alltid ett par veckor i början av varje resa innan jag fattade att jag inte behövde vara oumbärlig för min omgivning – och att alla människor har rätt att existera för sin egen skull.
   Och sedan, när de normer och värderingar och regler som fjättrar individen vid ett samhälle, på gott och ont, började skalas av mig – det var som att ömsa skinn – kände jag mig plötsligt och tillfälligt fri och lösgjord, från kanske just de bojor som fick självaste Strindberg en gång i tiden att utbrista i ett: ”Vi vantrivs i kulturen!”         

 Men just nu var det resfeber, ja, jag kunde bitvis tycka att det var nästan lite kusligt med dessa dramatiska förändringar; jag hade ett hus med trädgård och bil och gym och bastu, och nu skulle jag byta detta mot vad som rymdes i en sportbag; jag skulle byta tv:n mot ett panorama; hemmalagade middagar mot restaurangmat; pjäxor mot flip-flops; mörker mot ljus; jobb mot sovmorgnar.             

Nu kunde jag i och för sig tycka att lönearbete var ett överskattat nöje, men jag hade i alla fall fått ihop tillräckligt med valuta för att kunna klara mig hyfsat över vintern i tropikerna.

Hur lång den vintern skulle bli var i och för sig en öppen fråga eftersom jag flög iväg på en enkelbiljett.

Kineserna firade nyår i en tre, fyra dagar och de har ett speciellt förhållande till fyrverkerierna. Denna, nästan barnsliga förtjusning i att aptera, tända, skjuta upp, smälla och njuta av de öronbedövande explosionerna kan bero på en stolthet hos kinesen över sin historiska uppfinning, men kanske visar den också på det lekfulla sinnelaget hos det annars hårt arbetande och ibland allvarliga folket.
   Vi baxade oss sakta genom folkmyllret på huvudgatan i Chinatown tills det tog stopp. Det fanns ingenstans att gå och alla poliser såg till att själva gatan var fri, men sidorna var tilltäppta av en jättepublik. De väntade på något. Det blev två stolar lediga på gatuserveringen och vi plöjde oss fram, satte oss och beställde Leo öl och knypplar med fläsk.
   Knypplarna smakade bra och ölen var kalla, och sedan åkte den hos folket så populära prinsessan av Thailand förbi, omgärdad av en, för att vara en kunglighet, minimal vakteskort och publiken jublade. Vimplarna vimplade och kamerorna blixtrade.
   När hon hade passerat tog det två minuter för de praktiska kineserna att förvandla gatan till en kvällsmarknad.
   Vi satt på trottoaren och tittade på folkvimlet. ”Jag gillar att titta på folk som går förbi”, sa Peter och tog en klunk på sin nyöppnade öl. En äldre kinesman kom fram och tog ölflaskan från Peter. ”Happy new year!” önskade han och vinglade iväg med Peters öl i handen. Det såg rätt kul ut.
   Peter han var rätt kul han också. Ibland kunde vi sitta tysta i långa stunder utan att behöva säga något. Samtidigt var han lättpratad med en knasig humor och en sprudlande fantasi, och vi kunde skruva varandras associationer till det absurdas gräns, och bortom.

Jag gick förbi för att kolla om Noi satt hos sin kompis som drev en nudelrestaurang. Noi var från Laos, hon hade den för laoitiska kvinnor typiskt lugna, nästan meditativa uppsynen, och hon fick mig alltid på gott humör. Hon var inte där. Jag kunde höra Bryan Ferry sjunga Love is a Drug.

Peter och jag satt hos May som drev den där lilla charmiga baren i en trång gränd mellan Khao San Road och gatan med hotellet vi bodde på, och där jag hade tillbringat några kvällar under mina tidigare besök i staden. ”Det här är min kompis från Koh Lanta”, sa May, ”han heter Kid.” Vi skakade hand och han såg inte direkt ut som något man ville möta i en trång gränd, fast det var ju precis vad jag gjorde. Kid var tatuerad från vristerna till pannan, och nitarna, bultarna och skruvarna satt i ansiktet, och örsnibbarna var utdragna till en halvdecimeters storlek av de svarta fat som han hade dekorerat dem med.
   ”Så du kommer från Sverige?” sa han. ”Jag kände Dregen från Backyard Babies när han var i Koh Lanta med sina föräldrar. Han var bara arton år då men han brukade smita iväg för han var kär i en lokal tjej, och han kom ofta och letade efter henne på den baren där jag jobbade.”
   ”Dregen?”
   “Ja. Och han var olycklig för han inte kunde få henne.”
   Sum var från Korea och hon snurrade till det rejält. Hon var bra full och när hon vände sig om kunde hon inte hitta sin grogghink, så hon beställde en ny. Sedan dök hennes första hink upp och då satt hon plötsligt med två.
   ”Jag har studerat medicin i Söul i fyra år”, sa hon och bjöd på sin grogg. ”Men nu tar jag en paus.” Hon snurrade iväg igen, vidare.
   May kom och satte sig. ”Vad tycker du om den där kvinnan som sitter där borta?” frågade han spjuveraktigt. Men han såg i och för sig alltid spjuveraktig ut.
   Jag tittade. “Hon ser ut att vara en vacker kvinna.” Jag menade det också, men May brast ut i ett gapskratt.
   ”Det är min syster. Men hon slog i huvudet när hon var liten, så hon kan varken höra eller prata.”
   Jag förstod inte riktigt vad som var så roligt i det hela. Jag studerade denna stiliga dam, med de långa benen draperade i pumps och en kort svart kjol med en topp som visade en slank kropp som delvis doldes av det långa håret som föll ner till midjan på henne. Hon såg ensam ut där hon satt för sig själv och inte kunde prata med någon.
   ”Det är bara det”, förklarade May, ”att hon är inte min syster – han är min bror.”
   Jag tittade igen. Tanken hade inte ens slagit mig.

När Peter och jag åt frukost i restaurangen på Merry V dök plötsligt Monica från de Fyratusen öarna upp och pratade en stund. ”Nu ska jag hitta ett hotell, men vi kanske ses senare?” Det var ett av de nästan osannolika möten som inträffade hela tiden när man var på resande fot.

Bangkok har en av världens största helgmarknader. Den består av 28 sektioner och när vi hade gått i sektion 16 som består av kläder var den så stor att vi var helt utmattade efteråt. ”What the fuck are we doing here?” frågade Peter retoriskt. ”I have to get out!”
   Vi tog flodbåten till Chinatown och kineserna firade fortfarande. På ett gatukök beställde vi jätteräkor, languster och något jag inte ens vet vad det heter. Maten kom in och vi sköljde ner med kall Leo och dagen började återfå sina färger – ja, här var det ju mest rött på grund av nyårsfirandet.
   ”Jag fick ett mail från Anita. Hon är i Thailand och ska till Koh Phangan, så jag funderar på att åka dit på vägen till Kuala Lumpur.”
   ”Good for you.” Anita var polskan som vi hade träffat i Luang Prabang och Peter hade redan gått och tänkt på henne alldeles för länge.
   Vi gick över till att prata om andra saker och efter en stund berättade Peter om hur hans kompisar brukade roa sig under sin fattiga barndom: ”Dom blåste upp grodor.”
   ”Blåste upp grodor?”
   ”Ja. Man tar en groda och blåser upp den i röven med ett sugrör, och sen när man släpper ner den i vattnet åker den iväg som en torped.”
   ”Vi var så fattiga att vi inte ens hade råd med sugrör.”

Jag hade varit iväg i nästan tre månader och det var som att själva tiden hade vikit undan. När jag tittade tillbaka var det som att spola tillbaka på en hypersnabb fjärrkontroll och de samlade upplevelserna under resan rymdes i ett enda gigantiskt ögonblick. Maria hade illustrerat tidens gång genom att knäppa med fingrarna: ”Time goes like this – you will see.” Hon hade rätt. Och Einstein hade rätt: När man färdas med ljusets hastighet står tiden stilla.
   Är det något jag ångrar under den här resan? Ja, att jag inte skickade några vykort. Jag är rädd för att skicka vykort, för jag vet aldrig vad jag ska skriva på dem.

Peter och jag gjorde en sista barrunda och festen pågick för fullt, och det skulle den göra länge till. Men det var kanske bra att för en gångs skull lämna kalaset när stämningen var på topp.
   Det var dags att åka hem.
   Så, ja, då gjorde jag det.

Chauffören i minibussen tryckte ner sin tunga fot i omkörningsfilen med den hett dallrande asfalten hela vägen upp till Pattaya. Man kunde vara glad att det inte hände fler olyckor för trafiken var intensiv och det handlade ibland om centimetrar i marginaler.
   Det var något med själva resandet med resandet som inte alltid var sådär jättekul; transportsträckorna utgjorde ett tidsödande och utmattande företag - ändå var Thailand en väloljad turistmaskin och det var lättare att ta sig mellan de intressanta ställena här, för en billig peng, än kanske någon annanstans i världen - så, när jag kom till ett trevligt ställe ville jag gärna stanna ett tag. 
   Själv visste jag egentligen inte hur trevligt Pattaya var, för det var länge sedan och då, på den tiden, reste jag med två andra som redan hade varit här tidigare, så vi stannade bara en natt och sedan tog vi båten ut till ön som bara ligger tjugo minuter ut, från piren.        
  
Peter och jag checkade in på ett trevligt hotell på en bakgata nära stranden, barerna, restaurangerna och några av dessa gigantiska shopping-centra som låg i närheten, och vi fick stora rum – och med kylskåp dessutom!
   Det kändes bra efter en vecka i en bungalow att ligga på sängen och torka till efter en varm dusch med både AC:n och fläkten på fullt ös zappande mellan sexti kanaler, tills jag hittade science fiction channel, och där låg jag sedan och tuggade på chips med chilismak. Och ville du ha mer fanns det dygnet runt öppna Seven Eleven runt hörnet.
   Efter att ha sovit i ett par timmar gick jag ner på gatan och åt en kebab. Jag satte mig på en av barerna ut mot gatan. Bakom disken satt det minst femton lättklädda kvinnor, och jag var fortfarande trött efter resan så jag trodde att de var servitriser allihop, men de var inte servitriser allihop. Peter kom förbi, vi gick runt på några av gatorna och sedan gick vi tillbaka till hotellet. Jag gick och lade mig, och sov i tio timmar.

Det var så varmt att det slog lock för öronen. Man kunde ha stekt ett ägg på stenbordet på verandan. Men vi hade redan ätit frukost – en gigantisk buffé för tjugo spänn.     
   På stranden var det fullt ös och det var en lång strand; det var solstolar, parashooting och vattenskotrar till uthyrning, och det gick hur många ryssar som helst på strandpromenaden. Männen bar på tjocka guldkedjor och kvinnorna på frikostigt med smink.
   ”De nyrika ryssarna har köpt upp en massa hotell här, och en massa shopping-centra också”, sa Peter. ”Det finns till och med en lokal rysk TV-kanal i Pattaya.”
   Jag tog ett dopp i havet och vi gick vidare.
   “It’s another fucking paradise”, sa Peter, “but it’s also a little bit like hell – so I like it.”
   “Det var väldigt vad du var uppåt idag?”
   Det är min födelsedag idag. And I don’t like it.”
   “Grattis! Hur mycket är det?”
   "Trettifyra.”

Peter köpte whisky och cola och vi satte oss på verandan. När solen försvann bakom hustaken och det började mörkna blev det också lite svalare, men inte mycket.
   Peter berättade att han hade tränat kinesisk kampsport i åtta år.
   ”Vad heter den?”
   “Den heter Wing Tsun. Det är en kombination av olika stilar.”
   ”Som Chuck Norris?”
   ”Nej, det är mer som Bruce Lee.”

På bargatorna gick det livat till: neonen pumpade i kapp med technon, de hårt sminkade kvinnorna i tops, hot pants och osannolikt höga stilettklackar ropade i kör efter oss, skrattande och vinkande; det såldes tröjor överallt som det stod ”Good guys go to heaven, bad guys go to Pattaya” på. 
   På en av strandbarerna fanns det en ring med två thaiboxare som körde igång.
   ”Dom bara markerar”, sa Peter, ”It’s a fucking show. Jag kan ta dom närsomhelst.”    

Vi flydde från den bländande hettan in på en luftkonditionerad sushirestaurang och tog för oss av buffén, och de små tallrikarna som kom framglidande på ett band med rätter vilka du själv tillagade i den gryta med kycklingsoppa som puttrade framför dig på bordet. Allt du kunde äta för en femtilapp - och sushin smakade som på Kama Sushi i Kalmar.
   Nästa gång vi flydde de kokande gatorna gick vi och såg Avatar i 3D. Det var en välgjord film full av detaljer kring framtida teknologi; det krävs en regissör som Cameron, som själv gillar science fiction för att skapa en illusion av trovärdighet i en framtidsvärld (och inte som den självgode John Woo och den torre träbocken Ben Affleck i Paycheck) - och det såg snyggt ut när utomplanetariska flygande insekter fyllde biosalongen.

Det kvittade hur mycket man på dagarna simmade i havet eller duschade för kroppen dröp ändå av svett efter två minuter; fläkten och luftkonditioneringen stod alltid på fullt i rummet, även när jag inte var där, och efter att ha varit ute ville man gärna kyla ner sig en stund innan man var redo för en ny sväng i denna superkommersialiserade stad, där solskenet magasinerades mellan husväggarna, och det var så vindstilla att det knappt fläktade ens vid havet.
   Och det var konstigt egentligen: jag märkte att jag hellre stannade på rummet på kvällarna och tittade på TV än deltog i partylivet. Det var som att hela stan var inriktad på konsumtion och yta; dagarna var för heta för att vara i solen och det var allt för lätt att söka svalka i affärskomplexen eller dröja kvar i det kalla rummet, och kvällarna var för hysteriska för att man skulle vilja ge sig ut.
   Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag började längta till Bangkok, och till området runt Merry V Guest House, för där fanns det i alla fall en oas av lugn och ro mitt i det larmande stadslivet.

Vi tog väskorna och jag skakade hand med Desmond och Richard, två londonbor som kom hit några veckor varje vinter. Desmond, eller Dezzie, som han kallade sig, stannade alltid på det här hotellet som ju ändå var hyfsat lugnt, på den här bakgatan. Han hade tipsat om en utmärkt engelsk frukost där man fick hela köret på tallriken, men det var något med baked white beans till frukost som jag inte kunde tycka tillhörde de kulinariska höjdpunkterna ens i engelsk kokkonst.
   Jag hade tidigare tyckt att de lokala, och turisterna verkade komma bra överens i den här stan. Men Richard berättade om hur det gick till när man hyrde en jet ski:
   ”När du kommer tillbaka vill dom ha betalt för skador som dom påstår att du har orsakat, och vill du inte betala tar dom dit polisen, och då måste du betala i alla fall – både till båtägaren, och till polisen.”
   Han kliade sig på sin flagnande kropp.
   ”Och om du hyr en skooter och står vid ett trafikljus och blir påkörd bakifrån av en lokal, måste du betala för både skadorna på skootern och bilen som körde på dig. För polisen säger att om du inte hade varit där hade det inte hänt in the first place. It´s all about money.”
   Jag vet inte vilken teori som är den mest riktiga, men vi sa hejdå på anglosaxarnas vis fulla av lovord och lyckönskningar, som ju är ett trevligt sätt att bekräfta varandra, och sedan tog Peter och jag den snabba minibussen till Bangkok.

”Beställde du något?” undrade jag.
   ”Nej.”
   ”Fick du i dig lite ris innan?”
   ”Ja.”
   ”Jag känner på mig att det här kommer att bli en lång konversation.”
   ”Kanske.”
   Peter hade haft ont i magen i en vecka och nu hade han feber. Hans panna var het och han hade hundratjugo i puls. Jag gav honom två paracetamol och efter en halvtimme kom han upp till Art Café. ”I feel like having a double hamburger.”
   ”Ge mig fem minuter så är jag med.”
   Per bodde hundrafemti kilometer norr om Göteborg och han hade inte sovit på tretti timmar.
   ”Vilka droger har du tagit?”
   ”Inga. Bara alkohol.” Han sög på en wine cooler. Vi satt utanför snabbköpet och Ebbe, som också var från Sverige kom och satte sig. Ebbe berättade om sin elallergi. Jag hade aldrig träffat någon med elallergi förut så jag var lite nyfiken, men Ebbe gick strax över till att prata om hur han hade lyckats utveckla sina telepatiska förmågor. Per, som ju var en social typ tog över samtalet och när jag gick satt dessa båda herrar och pratade med hunden som låg vid deras fötter.
   ”Någon stal mina flip-flops på baren igår.”
   Kicki ryckte på axlarna. ”Det händer mig hela tiden, men då tar jag bara ett par andra.” Jag ville inte ge mig in i någon diskussion om etik, för Kicki hade i sin butik kanske de kallaste ölen på hela Lonely Beach.

Jag gick upp och spelade på Joy Cottage. Det satt bara fyra personer i publiken. Det var två österrikare med sina uttråkade flickvänner från Bangkok och flickvännerna var mest intresserade av sina mobiltelefoner där de skickade det ena messet efter det andra. Men den ene killen lät som en hel publik när han applåderade och skrek det ena lovordet efter det andra. Efteråt satte jag mig vid hans bord och jag tyckte att han var en väldigt trevlig kille. 

Vi satt efter några heta timmar i solen och svalkade oss med en kall. Bredvid mig satt det en kvinna från Bangkok och hon var uttråkad, som de alla verkade. Hon var med en tysk och han försökte föra en konversation med sin nya flickvän. ”Har du varit ute på dom där öarna?” frågade han vetgirigt och pekade ut i bukten. ”Åker man ut dit med båt?”
   ”Jajaja”, svarade hon och tog sin mobil och inledde ett utdraget samtal på thai.

Jag träffade Frank och han satt utanför sin hydda med sin flickvän och två personer som jag inte hade träffat tidigare. Frank berättade att han hade legat på sjukhus i Trat för Pancreatis, som ju var en inflammation i bukspottskörteln. ”Now it´s finished drinking with me”, sa han och han och sög på sin fruktshake medan han förstulet blickade på min öl.
   Jag tittade på hans kompis och nu pratade han: ”Det var mig tamejfan på tiden. Jag trodde för ett ögonblick att jag var helt osynlig.”
   Lilla gubben, vill du ha uppmärksamhet så bara säg det och jag ska klappa dig på axeln.

Nästa dag tog vi våra väskor.
   ”You´re ready to go?” frågade Peter.
   “I can go.”
   “So, let´s go.”
   Och så gjorde vi det.

Jag var en som en annan vampyr som hela tiden behövde nytt blod för att krafterna inte skulle börja sina. Jag menar det här om skriveriet.
   Det var kanske så här: Så länge jag träffade nya människor kom texterna till i stort sätt automatiskt, för jag formulerade dem i huvudet medan jag var ute och gick, åkte skooter eller satt på ett utecafé. Sedan handlade resten mer om en mekanisk överföring och det gick ofta ganska fort att skriva ner det hela på datorn.  
   Själva citaten var ryggraden i historierna – de måste vara exakta, annars var allt annat helt meningslöst. Alltså: nya människor gav mig energi att skriva och jag sög girigt i mig av vad de berättade. Och jag gjorde det som en annan blodsugare.
   Men i gengäld, fantiserade jag nu djärvt - gav jag dem evigt liv.

Därför fanns det inte så mycket att säga om Peter: vi hade rest mer eller mindre tillsammans i en månad - det var utmärkt, för den ene kunde vakta grejerna medan den andre gick på toaletten eller hämtade mer öl – och jag kände honom tillräckligt väl för att vi skulle ha hunnit skaffa oss en uppsättning interna skämt, skämt som för en utomstående var helt obegripliga.  
   Och även om man skulle, omständligt och med gott om tid, ha berättat om bakgrunden till lustigheterna, som ju byggde på gemensamma upplevelser under resans gång, hade roligheterna säkert låtit som riktiga fånerier.

”Any messages for me?”
   ”No”
   Tanja och jag hade fullständigt missat varandra i Phnom Penh. Det berodde på att de luriga lögnhalsarna i receptionen till mitt gästhus inte kunde, eller ville, organisera sig tillräckligt för att ens vidarebefordra ett skrivet meddelande till en gäst. När vi sedan fick kontakt via mailen var Tanja i Vietnam och jag i Sihanoukville, på Kambodjas solkust. Jag använde mig av det som mer och mer började bli Peters favorituttryck – ”Shit!”

”Welcome to paradise!”
   Vi satt på solstolarna på Serendipity Beach, Sihanoukville, med varsin Long Island Ice Tea och Jack med cola, tuggande på grillad bläckfisk. Det var världens kommers - medan en kille utan ben flätade armband åt oss passerade en tillsynes oändlig rad av erbjudanden om massage, hårborttagning, pedikyr, frukt, drycker och mat.
   ”I don’t like paradise – I prefer hell”, sa Peter och flinade. Ibland var jag inte helt säker om han skojade eller menade allvar. Kanske var det lite av varje.

I Koh Chang – jag var tillbaka på Lonely Beach! – var det högsäsong och hyddorna var dubbelt så dyra som för sex veckor sedan.
   ”You have to understand”, sa killen på Jae Gunn, där jag bodde senast, ursäktande, ”vi har högsäsong bara tre månader om året och då måste vi ta mer betalt.” Det var fullbokat i vilket fall som helst, så vi gick och frågade Kicki om hon visste nåt. Hon ringde till Alex. ”Alex har ett dubbelrum ledigt, vill ni ha det?”
   ”Vi vill ha två hyddor. Men ta det du, Peter, så går jag upp och kollar på Joy Cottage.”
   Jag gick upp till Joy Cottage, där jag brukade spela gitarr när jag var här senast. Ägaren skakade hand och såg glad ut.
   ”Det är fullt”, sa han, ”men du kan få bo i ett av de anställdas rum i natt, för han är i Bangkok.”
   Vi kollade in rummet. ”Hur mycket är det?”
   Han slog ut med armarna. ”Nothing.”
  
Nästa dag blev det två bungalows lediga på Ice House och vi flyttade in där. Det var en kort promenad in i djungeln men hyddorna kostade inte mer än fyrti spänn styck, och det var nära till stranden och kvällslivet, men ändå privat och ostört.  
   Det var lätt att återgå till den här flip-flopsläntrande stilen. Om jag i Muang Ngoi gick runt i mina runners, framåtlutad på tåspetsarna som en tennisspelare, gick jag här bakåtlutat igen, med svängande höfter och med raka ben som en travhäst.
   På kvällarna gick vi runt på ställena, och när vi satt på Joy Cottage och lyssnade på Ricki samlade jag mod, för det var länge sedan, köpte honom en öl och gav honom ett tecken. När han hade spelat klart presenterade han mig som en gammal kompis och mina händer dröp av svett. Jag gick upp på scenen och det var fullsatt, och jag hade egentligen inte spelat gitarr på sex veckor. Nervositeten släppte efter fem sekunder och jag spelade ett par låtar, och mellan låtarna klappade publiken för de var hyfsat entusiastiska ikväll. ”Vill ni ha mer?” ropade jag i micken och de ville ha mer. Jag spelade fem låtar och gick och satte mig hos Peter. Till och med han nickade gillande. Ägaren kom förbi och gjorde tummen upp. Jag kände mig i storform och vi drack ett par Sam Song med cola, och jag berättade för Peter om en teori som jag hade, som lätt kunde sammanfattas såhär:
   ”Människor som har roligt lever ett roligare liv.”
   Peter såg skeptisk ut. ”Ja, det är ju inte så djupt precis.”
   ”Men om jag säger att alla som inte håller med är trångsynt småaktiga och kritiskt negativa tråkmånsar, som inte har så kul i sina egna liv, in the first place?”
   Peter höll med om att det var en jättebra teori.
   Vi gick vidare till Stone Free Bar och jag lånade gitarren av kvällens underhållare, och körde ett par låtar till.  
   Det var roligt att vara tillbaka på Lonely Beach.

Phnom Penh var på dagen en hetsig, framåtlutad storstad och med några helskumma trafikregler; alla körde konsekvent mot rött, och när man svängde till vänster i en fyrvägskorsning körde man mot trafiken tills man hittade en lucka till den andra sidan. Ibland tycktes de tusentals skootrarna och stadsjeeparna komma mot dig från varje håll.
   Peter hade redan varit här i tre dagar. ”Jag hittar i den här stan som i min egen ficka”, sa han. ”Let’s go!” Han körde som en annan Rambo och jag satt bak på hans skooter, i stigande desperation, och försökte hålla fast mig så gott jag kunde.
   På kvällen förvandlades huvudstaden till ett glitter av neon, upplysta träd i alléerna och tio meter höga skyltar som gjorde reklam för det ena efter det andra.
   Det var en kontrasternas stad: på morgonen kunde du åka till Dödens fält för att uppleva de paranoida Röda Khemernas massavrättningar, dokumenterade med tusentals dödskallar och andra historiska data, och på eftermiddagen kunde du döda så många kor och kycklingar som du ville betala för, med ett urval av vapen, allt från en colt till en bazooka. Själv hade jag gjort lumpen redan för länge sedan, där jag regelbundet sköt med K-pist, AK 4, pansarskott och GRG, och det var inte sådär jätteroligt ens då.

S-21, Security prison 21, var en störande upplevelse. Det gick inte att värja sig; Pol Pots och dödsregimens härjningar för att med rekordfart genomföra den kommunistiska revolutionen i landet, utan några som helst hänsyn till mänskligt lidande, kröp under huden på dig. De hundratals, om inte tusentals fotografier av fångar, ofta ängligt stirrande in i kameran i väntan på den tortyr som oundvikligt skulle leda till deras död, fick oss turister att tysta gå genom salarna och undvika varandras blickar. Det var inga som helst svårigheter att efterfölja de ständiga skyltarnas budskap med ett överkorsat leende ansikte – förbjudet att skratta.
   Och det fanns kanske inte mycket heller att skratta åt mellan åren 1975 och 1979. Revolutionen hade deklarerat år noll; människorna som bodde i städer ansågs som parasiter och blev inom några timmar efter maktövertagandet tvingade att lämna sina hem; patienter liggande på sjukhus tvingades som alla andra att delta i dödsmarschen mot landsbygderna, där de som hade överlevt sattes för att odla det ris som regimen ansåg skulle kunna försörja landet.
   S-21 var en före detta gymnasieskola som efter maktövertagandet gjordes om till ett fängelse för att i första hand tortera oskyldiga människor på jakt efter bekännelser för påhittade, paranoida anklagelser om konspiration mot The Democratic Kampuchea. När dödandet eskalerade började dödsmaskinen att även döda sina egna; när nästa generation av fångvaktare och torterade anlände blev den förra fängelsepersonalen torterad och dödad av den nya. Det fanns hur mycket information som helst, för De röda Khmererna var även fanatiska i sin metodiska dokumentation av fångarnas livshistorier, och i att fotografera männen, kvinnorna och barnen, innan tortyren, och sedan efteråt, när de låg livlösa och döda.
   Jag vet inte just nu vad jag kan säga om det hela, men det var inte precis som att man ville sjunga och dansa efteråt.    

Peter, Damien, killen från hotellet och jag åkte ut till the shooting range. De vuxna männen blev som skolpojkar när de fick skjuta med olika vapen och jag filmade Peter med hans kamera när han stående testade en AK47 med automateld. Det var praktiskt taget omöjligt att hålla i pipan, för den drogs upp i taket hela tiden. Vi träffade en ryss, Sasha, och hans affärskompanjon från Singapore och de testade vapnen. Sasha hade hästsvans och hade tjänstgjort i Afghanistan. Nu bodde han i Japan och de båda kumpanerna fraktade bilar mellan Tokyo och Botswana. De bjöd på öl och de var hur trevliga som helst, och de hade druckna och farliga ögon.

   Damien bokade givetvis ett möte med dem på hotellet och vi tog skootrarna tillbaka, och jag hoppade av och gick tillbaka till mitt eget Guest house. Jag hoppades att Tanja hade kommit från Siem Riep. Annars skulle jag åka härifrån så fort som möjligt.

Moa hade sagt att Angkor var stort, men det var mycket större än jag hade, eller för den delen kunde ha, föreställt mig.
   ”Staden sägs ha funnits i sexhundra år, från åttahundratalet till fjortonhundra” sa hon. ”Och vid sin höjdpunkt runt elvahundra bodde det upp till sjuhundrafemtitusen invånare där." Staden måste ha varit ett logistiskt underverk - de två enorma reservoarerna försörjde befolkningen och fälten med färskvatten som leddes till staden och till odlingarna genom sinnrika bevattningssystem. När Malie och jag tidigare åkte runt den västra vattenreservoaren var den så stor att det tog en halv dag.
   Jag satt ut mot gatan på en fransk restaurang med en gin och tonic och den var så god att till och med Madonna som de spelade i högtalarna plötsligt lät riktigt hyggligt. Jag ägnade mig åt min favoritsysselsättning; att titta på folk som passerade.

Det var med en viss förvåning som jag såg Graham, australiensaren som brukade låna ut sin gitarr till mig i Koh Chang, cykla förbi. Han lade inte märke till mig, men han såg avslappnad och nöjd ut, och inte så butter och uppskruvad som han ibland var på Stone Free Bar. Jag tittade vidare, och de tre israelerna som jag brukade se på Don Khon släntrade förbi. De ignorerade fullständigt tuk tuk-förarna som leende erbjöd sina tjänster, och de tittade rakt fram, förbi tiggarna och de blinda och de benlösa och de armlösa som försökte överleva genom att sälja reseböcker om Kambodja. Det var de här arroganta och osympatiska snåljåparna som brukade hänga i timmar över en öl och tre glas.

Javisst, jag skulle ju berätta om Angkor - var var jag nu?
   Jag tyckte att de koreanska och japanska grupperna var bara för härliga. De poserade högtidligt och med allvarliga miner framför ingången till det väldiga Angkor Wat, och det var ett evigt regisserande och omgrupperande innan fotografen var nöjd. Inne på tempelområdet var det gott om turister som vandrade mellan de historiska byggnaderna; förmiddagssolen brände obarmhärtigt men det fanns gott om restauranger som sålde iskalla drycker, och maten var billig och helt okay. Det var en välorganiserad föreställning, men det var inte helt lätt att föreställa sig hur livet kunde ha sett ut här för tusen år sedan. Kanske var det för att själva området var så enormt stort? Eller för att de arkitektoniska triumferna och den jäteorganisation som fanns där för att driva denna jättestad helt enkelt utmanade det sunda förnuftet? I vilket fall utgjorde Angkor ett centrum för ett rike som omfattade delar av dagens Laos, Kambodja och Thailand; det pågick periodvis interna maktstrider och regenterna skapade monument för att hedra hinduismen och sedan buddismen, men också, inte minst, för att ära sig själva.
   I Angkor Thom lät den legendariske kung Jayavarman VII hugga ut 216 enorma stenansikten i den lilla staden Bayon för att kittla sitt uppblåsta ego och för att visa befolkningen vem det var som bestämde. Att gå runt i Bayon var som att uppleva ett historiskt science fiction-drama, nämligen1984 – Storebror såg dig överallt.

Jag cyklade tillbaka till Siem Riep och satte mig hos Tanja på en indisk restaurang. Det var som att jag hade fått en överdos av tempel och stirrande, övervakande ögon.