osmoala

Jag tog ut tio miljoner från automaten. Jag gick gatan fram och jag kände inspirationen flöda, så jag skaldade lite dumt:

          vietnam är ett vackert land

          stort som norra mälarstrand

          där står en cykelkärra

          min kompis heter berra


Saigon – eller Ho Chi Minh-staden som den kallas idag som en hyllning till den gamle kommunistledaren som höll stånd mot både fransmän, japaner och amerikaner – utgör med sina över tio, en del säger femton, miljoner invånare en av Sydostasiens storstäder.
   Detta märks, inte minst i trafiken.
  
”Det kan vara förenat med en viss fara att ge sig ut på övergångsställena”, konstaterade jag snusförnuftigt.
   ”Javisst”, sade Berra. ”Jag har blivit påkörd flera gånger. Det finns ungefär fem miljoner motorcyklar i landet, dom flesta av dom i Saigon, och varje år dör det runt fyrtiotusen människor i trafiken. Men, det bästa är ändå att ge sig ut i gatan utan att titta, för oftast väjer dom undan.”
   Jag visste inte hur riktiga de här siffrorna var, men trafiken var intensiv, och även om scootrarna och bilarna inte riktigt höll samma höga hastigheter som i Phon Penh, var det en smått skrämmande upplevelse varje gång jag korsade en gata och tvingades kryssa mig fram genom den framstormande störtfloden av motorfordon.

Vi satt vid Saigon-floden och drack 333, ett utmärkt vietnamesiskt öl. Fraktbåtarna fraktade fram och tillbaka i det brunfärgade vattnet.
   Berra var en pensionerad fotojournalist från Stockholm. Han var också en globetrotter, och han öste ur ett ymnighetshorn av historier och anekdoter.
   ”Jag var i Saigon första gången sextitvå”, sade han. Jag var här och gjorde reportage på den tiden. Amerikanerna kom redan femtifyra och vi satt uppe på takterrassen på Caravelle Hotel och B-52:orna flög över huvudet på oss.”

Vidare nu, och Berra blev igenkänd här och var, folk hälsade glatt och kom fram och pratade. Vi ställde oss och såg på de framrusande scootrarna för att kunna hitta en lucka till andra sidan av den breda avenyn. Men Berra tog sig ändå tid att prata:
   ”På Gotland, där jag tillbringar somrarna, har jag en HD. Här brukar jag hyra en motorcykel, och det billigaste jag har hittat är femton spänn dygnet. Men eftersom jag ska stanna här till våren funderar jag på att köpa en egen och sedan sälja den när jag åker hem.”  
  
En äldre man som drev en tygaffär kom ut på gatan och skakade hand. Vi följde med honom in och till garaget på baksidan där han visade oss sina Lambretta-motorcyklar, som alla var från femtiotalet. Dessa italienska motorcyklar har en egen design – de ser ut att vara hopsatta av omaka delar, men tillsammans utgör de en harmonisk helhet, som, när jag betraktade de här färgglada maskinerna, fick mig att vilja skratta och klappa om dem.

Det är kvinnor i lampskärmshattar säljande kokosnötter och solglasögon; skyltfönstrens juldekorationer med snögubbar, tingeltangel och skyldockor i tomteluva; i varuhusen ett överflöd av kapitalvaror; på gatorna tiggare överallt med småbarn i famnen och utsträckta händer; avgaser som får det att i den trettiotregradiga hettan stocka sig i halsen på dig; ett larm utan dess like – lyftkranar, bulldozers, bilar som tutar, en och annan ambulans med påslagna sirener, och människor överallt, på väg gud vet vart.    

”Här har dom fantastiska vårrullar”, sade Berra och pekade in på en matmarknad. ”Vill du prova?” Vi gick in och beställde vårrullar och fruit shakes på mango och apelsin. Både rullarna och shaken var förmodligen de bästa jag har smakat i hela mitt liv.
   Vi handlade där, på matmarknaden, och tog med oss var sin kasse hem. Jag gick upp på rummet och laddade kylen med korvar, ost och öl.

Senare, på ett annat av hans lokala favorithak.
   ”Den här nudelsoppan med köttbullar och nötkött är riktigt läcker” sade Bertil och tvinnade sin mustasch. ”Nu ska du få se!” Vi beställde och när maten kom till bordet fick jag se. Även detta var en delikatess och de olika aromerna från soppan och de olika färska kryddorna vi blandade i skålen dansade i munnen, och den ena smaksensationen avlöste den andra – ena stunden var det något som smakade som anis, och sedan en stöt av chili, för att avlösas av något som liknade danska frikadeller, och det kokta oxköttet, och råa bitar av beef.

Nu har jag inget emot det thailändska köket, men om man, som jag, ofta äter på ganska enkla restauranger, kan man vilja ha lite variation från fläsk, nöt och kyckling. Här verkar det finnas mycket att välja på i matväg, och allt har sin egen unika smak.

Vid ett tillfälle satt vi på ännu ett ställe och här hade de enligt Berra de bästa befruktade kycklingäggen.
   Jag hackade loss skalet och tittade på det foster som jag snart skulle tugga i mig. Jag stärkte mig med en klunk Saigon Export, men sedan var jag ändå tvungen att gå in med skeden och försöka smaka på det kokta embryo som anklagande tycktes stirra på mig. En cykelriksha åkte förbi och när föraren såg vad jag var på gång att stoppa i mig gjorde han tummen upp.
   ”Här tycker dom att det är häftigt när västerlänningar vågar äta sånt här,” sade Berra, ”för det händer inte hela tiden. För mig tog det flera år innan jag vågade äta det här.”
   Jag stoppade in en bit i munnen och det var inte så dumt egentligen, bara jag hade sluppit veta vad det var jag tuggade på. Jag åt upp hela ägget medan Berra tog in ett till åt sig själv.
   Det var det långsammaste ägget jag någonsin har ätit.     

”Vietnam är världens näst största kaffeproducent efter Brasilien”, sade Berra och stannade till vid ett enkelt stånd – en kombinerad servering och motorcykelverkstad – med små plastbord och stolar ute på gatan som mer verkade passa in i en lekstuga för barn.
   ”Här brukar jag stanna för en kopp när jag har vägarna förbi.” Kvinnan som skötte om stället kände igen Berra och hälsade på oss med ett brett smil. Han beställde på vietnamesiska, med två fingrar i luften, och kaffet kom in, och när det hade slutat rinna genom den lilla plåtbehållaren och ner i glaset, smakade vi på det.
   Jag säger då det.         
   Vi satt där på våra små röda plaststolar, drack av det fantastiska kaffet och tittade på folkvimlet. Människorna som passerade såg oss i ögonen, de skrattade och ropade: ”Hello, how are you?”
   ”Det är något fel med västerlandet idag”, sade Berra eftertänksamt. ”Folk mår inte bra.”

Chelsey och jag åkte upp till Bangkok. Det var praktiskt att resa med henne. Hon gick och skaffade biljetter till bussen medan jag satte mig på en restaurang och blandade öl och Sprite och is. Hon kom tillbaka och jag sade:
   ”Jag är så avslappnad efter tre veckor på Koh Samet så jag tror att ingenting kommer någonsin att störa mig igen.”
   ”Jag vet vad du menar.”
   Hon pekade på de röda prickarna på sin arm. ”Vad är det här?”
   ”Dom kommer från några små kryp som bits. Dom är svåra att se, men dom attackerar dig när du sover. Dom marscherar i tusental på en lång rad. Och dom har ett eget soundtrack – pompompompompom!”
   ”Spelar dom trummor?”
   ”Ja, grabbarna längst fram slår på trummor.”
   ”Och dom längst bak spelar flöjt.” Hon spelade med fingrarna framför munnen på en imaginär flöjt samtidigt som hon vaggade med huvudet och visslade.

Hon var från Hawaii, precis som Jane. ”I come from the big island”, sade hon. ”Jag jobbade på en gård som odlar organiska grönsaker och sånt.”
   Hon hade lämnat sitt lärarjobb i Bangkok efter fem veckor. ”I had to get out.” Hon smuttade på en Sang Som med coke. ”Jag tänker resa runt i Asien i ett år”, sade hon obekymrat. Hon verkade ta livet med en klackspark och det var ju helt rätt inställning.

Och, fast jag kallade henne hippie girl var hon en förnuftig typ. Med sin lugna och eftertänksamma amerikanska dialekt resonerade hon kring livets stora och små gåtor, och hon brydde sig inte om att skaffa sig en massa antaganden eller förutfattade meningar om vare sig andra människor eller något annat. Hon gick alltid barfota och hon klättrade som en bergsget över klipporna när vi gick mellan stränderna. Vi gick så långt söderut man kunde komma och låg sedan i sanden och dök i vattnet. "Jag kommer att sakna den här ön”, sade jag och hon svarade, ”Du kan alltid komma tillbaka”. 
   Vi gick tillbaka och över till västra sidan och jag visade henne stranden med lyxhyddorna. Hon tyckte att det var fascinerande. Men hon tyckte i och för sig att det mesta var fascinerande; hon var nyfiken och framåtlutad, passionerad i sitt resande, glad och ivrig inför möjligheten att ständigt uppleva nya saker. Och det fanns alltid en ny strand att upptäcka. 

Andra kvällen låg vi på stranden på dynorna till en restaurang. Vi åt helgrillad fisk, olika musslor och jätteräkor. Det var fullt med folk och fyrverkerierna exploderade i skyn för det var avslutningen på kungens födelsedagsfirande. Det kom ett medelålders norskt par och satte sig. Hon hette Gro och hon beställde in fyra stora flaskor med Singha åt gången. Hon hällde upp i mitt glas och frågade: ”Är det där din flickvän?”
   ”Nej, vi är bara kompisar. Men din man verkar lite betagen av henne.”
   ”Du, vi har varit gifta så länge att jag har lämnat det där med svartsjuka bakom mig.”

Vi skiljdes åt på busstationen med en kram. Chelsey skulle tillbaka till sitt rum för att packa. Imorgon skulle hon flyga till Filippinerna.
   ”I’ll see you”, sade hon.
   “Yes, see you. Somewhere over the rainbow.”   

Jag var noga i fråga om vilka jag umgicks med: jag valde alltid personlighet framför karaktär. – Somerset Maugham


”Jag har aldrig haft ett bättre liv än vad jag har just nu – här och nu, det här stället!” konstaterar Jerome.
   Detta trots att solen är på väg ner och det är nu myggorna anfaller. Vi gnider in benen med olja och tänder myggspiraler som vi placerar kring fötterna. Vi luktar alla likadant – Jerome, Mike, Emrick, Agnes, de ständigt schackspelande fransmännen och den ryska bruden som Emrick träffade igår på det där partystället – för vi delar samma parfym, mosquito spray.
   ”Vet du, Jerome,” säger jag, ”att Boy, du vet den där kraftiga killen som jobbar här, han har en akustisk gitarr.”
   ”Really?” Jeromes haka åker ner.
   ”Här kommer han. Du kan fråga honom själv.” 
   Boy hämtar och Jerome börjar stämma gitarren, och han stämmer den så länge att vi andra börjar tappa intresset. Vi pratar om Shawshank Redemption. Agnes har inte sett den, men Mike förklarar den så ingående att jag tills slut undrar om det finns något kvar att se av själva filmen.
   Jerome har stämt färdigt. Han drar ett E, en sträng i taget för att se att allt stämmer, skruvar lite till. Sedan börjar han spela.

När de andra har gått iväg till Partystället sitter Agnes och jag kvar en stund.
   ”Jag kom till Burma två dagar innan valet och jag var osäker på hur det skulle funka, men allt gick bra,” säger hon. ”Det är en upplevelse, och om du har möjlighet… men du måste flyga in, för dom har stängt gränsen landvägen. Du kanske kan muta dig in i landet genom någon gränspostering från Thailand – det är inte säkert att det går… men det är värt ett försök.”
   Agnes säger att hon måste gå och lägga sig, ”Jag åker till Koh Chang tidigt i morgon bitti”.

Jag går förbi partystället där festen pågår för fullt. Mike och Jerome sitter med ett gäng runt några bord.
   ”Hey, Ozzie!” ropar Mike, ”Kom hit så får du en Mojito!” Jag stannar till vid bordet.
   ”Jag skulle bara köpa tre, men av någon anledning köpte jag fyra – här!” Han slår ut med armarna och skrattar häpet: ”Must be some kind of precognition!”
   ”Yeah, and a good one too.”
   Jag pratar med en amerikan som just har kommit hit efter tre veckor i Kina. ”You have to go to China, man!” Han visar bilder han tagit från konstutställningar, det är Mingvaser och annat, och han upprepar, ”You have to go to China, man – you really, really, really have to go there!”

När jag kommer till Papa Roger’s är det inte många gäster kvar vid den här tiden. Det är Jennie som sköter baren ikväll. Jag pratar med Alan, den åldrade engelsmannen som hyr in sig på ett rum hos Roger för 250 bath natten. Kanske tycker han att det är bättre att lägga pengarna på annat, för ikväll är han i alla fall i fin form.
   ”Den här ön är den bästa platsen jag någonsin varit på”, säger han och tar en rejäl klunk Sang Som med cola. ”Och jag har varit på många platser.”
   ”Oh yeah? Var har du varit?”
   ”Let’s see…” Han kliar sig eftertänksamt i skägget. ”Jag har varit här och i Pattaya.”

Alan vinglar in på sitt rum. Klockan är halv två och Jennie låser baren.
   Vi går ner till Partystället. Dj:n spelar ett potpurri med ABBA-hits, dansgolvet är fullt och stället är en kärnreaktor, det kokar av energi.
   Jag beställer en öl och Jennie beställer någon färgglad drink. En engelsman står vid den lilla baren, den som står ute i sanden, och förklarar med yviga gester något för bartendern och de lokala grabbarna som sitter där.
   ”En kompis berättade att det var ett fruktansvärt slagsmål på dansgolvet här igår natt”, säger jag och tittar på engelsmannen som nu verkar vara på väg mot någon sorts förlikning med dem han pratar med. ”Med upp till tjugo inblandade utlänningar.”
   ”Ja,” säger Jennie och nickar i riktning mot engelsmannen, ”han var en av dom.”
   När vi går är klockan kvart i tre och festen fortsätter som om det inte finns någon morgondag.

När jag vaknar är klockan elva på förmiddagen och jag inser genast problemet. Hur i helvete ska jag smuggla Jennie förbi restaurangen?           


Mike, Jerome och Emrick hade rest till Bangkok. Agnes hade åkt till Koh Chang. Plötsligt kändes det tomt i den lilla bungalowbyn i Nuan Bay.
   Det flyttade in ett äldre svenskt par i min grannhydda och de var i och för sig trevliga. Det bodde också två bögar i en bungalow vid restaurangen; de umgicks bara med sig själva – de bar ut fjantiga små glas med Sprite och sugrör ut på stranden och sedan poserade de ihop framför kamerans självutlösare. De ville aldrig ha kontakt med någon annan. Kanske vaktade de på varandra, svartsjukt och misstänksamt.
   Bra.

Om jag fick välja mellan bögarnas lågmälda kuttrasju eller något annat att lyssna på skulle jag direkt välja mer av Jeromes gitarrspel.
   För, när han väl hade stämt färdigt och började spela lät det för överdjävligt, fantastiskt bra.
   Han var inne på jazz, eller soul – ibland var det deltablues, och han spelade som om han faktiskt hade en deal med djävulen; han kompade sina egna solon, fingrarna flög fram och tillbaka längs halsen, nästan osynliga för blotta ögat, och högerhanden – han använde aldrig plektrum – for bland strängarna; han drog och han bände, men han glömde aldrig basen, och han slog på locket för att hålla takten – han var som ett helt tremannaband.
   Det gick inte att jämföra honom med någonting annat som jag kände till. Jag var helt vilse i min beskrivning; jag hade inga referensramar att ta till när det handlade om Jeromes gitarrspel. Jag sökte desperat efter något jag kunde koppla till en bild, en liknelse, helst en metafor. Men det enda jag kom upp med var, och det är inte så lyckat, men han knäckte verkligen så med gitarren så jag funderade en kort stund att helt sluta upp med att spela gitarr för egen del. Men Jerome hade inte gillat det, eftersom det för honom var något lustfyllt att spela. Han sade:
   ”I think that everybody should play.”
   Jo, och det enda jag kom upp med var en taskig liknelse ur något gammalt tecknat album, och jag skämdes för att jag inte kunde ge honom bättre rättvisa, men ja sade:
   ”Du är som Lucky Luke – mannen som drar snabbare än sin egen skugga.” 

”Det är kungens födelsedag”, sade Lek. ”Det är fest i tre dagar.” Hon hade tjurat ett tag – ”You had lady, I saw you!” – men jag hade aldrig lovat henne någonting, och jag orkade inte räkna efter om jag borde ha dåligt samvete eller inte. När jag gick och handlade köpte jag med mig lite choklad i paket med thailändsk skrift. Hon åt upp dem, till synes lite motvilligt, och hon sade, ”I like Snickers”.

Efter en halvtimmes promenad på dammiga grusvägar omgiven av prunkande djungel är jag framme på andra sidan av ön. Restaurangerna och hotellen i den här viken bildar en gated community, och jag passerar en uniformerad vakt som står i en kur vid bommen.
   Sanden ritar en halvmåne längs bukten, och den omgärdas på båda sidor av höga klippor som bildar en skyddsmur mot eventuella yttre inkräktare. Det skulle kunna vara här som Mads Mikkelsen lämnar in klockan i receptionen och dyker ner i poolen i reklamfilmen för något charterbolag.
   I sanden leker smekmånadsparen från Taiwan eller Sydkorea.
   En man ger kameran till sin fru, springer fram mot en lutande palm, använder stammen som en trampolin och hoppar upp i luften med en karatespark mot kameran medan frun knäpper ett kort. Han upprepar tricket tills han är nöjd med bilden. De tittar på fotot medan de pratar ivrigt i munnen på varandra. Han pratar mest, hans ansikte är ett enda stort leende.
   Koh Samets Bruce Lee.
   Ett annat par vadar hand i hand ut i havet tills de står med vatten upp till midjan. De tar kort på varandra och mannen skojar till det med olika grimaser. De skrattar och har hur roligt som helst.
   Båda har på sig flytvästar.
   Nu, en äldre västerlänning med sin thailändska eskort. De ligger i däckstolarna vid poolen, med solglasögonen på. Han rör inte en muskel. Hon är rastlös, sätter sig upp, lägger sig ner, byter ställning, cyklar med benen i luften, vänder sig om, alltid med mobilen i handen som hon checkar av med jämna mellanrum. Hon är uttråkad och vill bli underhållen. Hon smackar sig själv på låret ett par gånger och mannen sätter sig upp. De reser sig. Hon har plastiktuttar modell större och de verkar opraktiska ihop med resten av hennes späda kropp. Paret går ner till vattnet och vandrar sakta iväg längs stranden.
   Jag smuttar på en öl som kostar mer än dubbelt så mycket som på andra sidan ön.  
   Hela stället andas exklusivitet; det är vackert och välregisserat, rent och sterilt, det blågröna vattnet ser inbjudande ut men jag börjar tveka om det är äkta, för inte ens havet får dofta här.
   Det är en konstgjord, tillverkad låtsasvärld. Det är som en idealbild av paradiset.
   Och, idealbilder blir ofta tråkiga i verkligheten.

”… och dessutom förbjuds från och med nu religionen att komma närmare än hundra meter från vetenskapen.”
– Domaren i The Simpsons

”Upp med händerna det här är en vattenpistol, jag menar ett rån!” – Elmore Leonard


Plötsligt slår det mig och jag tycker att det är helt fantastiskt – jag var just här för tjuguåtta år sedan. 
   På den tiden bodde vi på nästa strand söderut, en enkel bungalowby med restaurangen på stranden och hyddorna en bit in bland palmerna.
   Idag har man huggit ner palmerna och byggt upp stora anläggningar längs hela sträckan.
   Jag hörde talas om den här lilla stranden, och eftersom jag inte hittade någon stig simmade jag runt klipporna som sträcker sig en bit ut från viken.
   Då fanns det ingenting här, bara den glittrande sanden, inga hyddor, ingen restaurang, inga människor.
   Och jag gillar det här stället fortfarande, så jag går upp och betalar notan, man skriver upp allt man handlar i en egen bok, säger att jag stannar en vecka till och får rabatt på hyddan för hela vistelsen.

Thailand har en befolkning på 65 miljoner och majoriteten är buddhister. Det finns grupper av en annan religiös övertygelse söderut, mot gränsen till Malaysia. Eftersom det tidigare har varit en och annan terroristattack där, avråder Svenska Ambassaden i Bangkok från resor i området.
   Vad är det med en del figurer – och inte bara de, utan också en och annan i det motsatta lägret – som, även om de bara utgör en liten del av mänskligheten, vill inget hellre än att se världen brinna?

Tag det här – jag sitter och läser Illustrerad Vetenskap på biblioteket hemma i Kalmar. 
   En man som jag är flyktigt bekant med kommer och sätter sig. Han synar vad det är för en tidskrift jag håller i handen och börjar fråga ut mig; hur är det, tror jag på en gud? Han förklarar hur viktigt det är att tro, på vilken gud som helst, så länge man vänder sig till en högre makt.
   Han accepterar inte mina svar utan börjar varva upp sig. Han fnyser åt min agnosticism och kallar det för nihilism.
   Här kan det vara bra att bena ut begreppen lite: en agnostiker är inte säker på att det faktiskt finns en gud, men om gud visar sig och säger, ”Här är jag”, visar upp några praktfulla underverk, böjer man sig inför fakta och säger kanske, ”Vad roligt – du är bättre än Mandrake!” Nihilism, däremot, handlar om ett totalt avståndstagande från alla former av, och normer för, en gemensam moral.
   Det är lite pinsamt eftersom folk runtomkring sitter och försöker läsa.
   Jag vet inte vad jag ska säga.
   ”Jag behöver inte religiösa kryckor för att kunna hålla mig till en etisk linje.” Nej, det säger jag inte.
   ”Religionens påbud tvingar vuxna människor att leva en infantil tillvaro – det måste vara underbart att aldrig behöva ta ett eget ansvar.” Säger jag inte heller.
   ”Gå härifrån! Det här är ett bibliotek och inte en debattlokal.” Nej.
   Det uppstår till och från situationer då jag först efteråt kommer på vad jag kunde ha sagt.  
   Och ibland hjälper det inte ens att ha rätt svar vid rätt läge.    

Detta, att buddhismen inte skapar sina egna förtryckarmekanismer kan vara en av anledningarna till att den allmänt – i vetenskapliga sammanhang som i praktiken – ofta betraktas mer som en filosofi än en religion.
   Och det är kanske buddhismens tanke att leva och låta leva, som får de lokala att hellre arbeta ihop till sin lön än att stjäla. De jobbar hela dagen, från morgon till kväll; de sopar, lagar mat, serverar, städar, diskar och tvättar åt turisterna som tillbringar tiden mellan stranden, restaurangen och bungalown.
   Det är totalt skilda världar, och jag undrar hur thailändarna egentligen tänker kring det, för deras del orättvisa arrangemanget, för de möter dig ständigt med ett glatt leende och med den vänliga hälsningsfrasen Sawadee kap!

”Jag tjänar 7.500 bath (1750 kronor) i månaden,” säger Lek och tar ännu en klunk Heineken. Ikväll pratar hon riktigt bra engelska. ”Jag skickar femtusen till min pappa och har tvåtusenfemhundra kvar att leva på. Jag jobbar varje dag och har inte haft semester på tjugo år.”
   Vi sitter tysta och betraktar havet och lyssnar på vågorna som slår mot stranden.
   Horisontlinjen lyser i ett pärlhalsband av jadegrönt från lamporna på fiskebåtarna som trålar efter squid.
   Det är bättre än på TV.
   Nästa gång ska jag fråga henne vad hon tycker om att jag tjänar så många gånger mer än vad hon gör.
   Men, inte nu.

Det ligger en kvarglömd kamera på bänken utanför en restaurang. När jag går förbi två timmar senare har någon lagt den på armstödet så att den ska vara lätt att hitta.
   Om detta hade varit Spanien skulle den ha varit borta på fem sekunder, plockad av en lokal tjuv. Eller kanske av den där gänglige grabben som jag en gång träffade. Med en rak höger. Som skickade, sedan med hjälp av Guardia Civil, honom tillbaka till andra sidan av Gibraltarsundet.

Här är det bara en som har försökt stjäla från mig hittills.
   När jag sitter på kvällen och läser, hoppar plötsligt en råtta, vig som en katt, upp på verandabordet. Den landar på min underarm och jag känner dess små klor mot huden när den gör en rivstart ut på bordet och börjar leta efter något ätbart.
   Jag far upp från stolen och råttan hoppar ner på golvet, nosar omkring i snäva cirklar, pigg och rask som om den strax innan har satt i sig en burk kaffebönor; den stannar till vid den öppna dörren till hyddan, kikar in och kikar sedan på mig – jag jagar iväg den med en sopborste och den skjuter iväg ner, under hyddan.
   Där den har fem söta barn. Nej, det vet jag ju ingenting om.
   Men, jag ser den inte så ofta. Vi har kanske olika scheman.