osmoala

Efter att ha följt stranden västerut i en och en halv timme är jag både hungrig och törstig. Jag går upp till en restaurang och det sitter en västerländsk kvinna, ensam vid ett bord och gråter bakom sina solglasögon. Jag kan inte se hennes ögon men de tårade kinderna och den sammanpressade munnen berättar att något håller på och skakar om henne. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag försöka prata med henne? Jag går fram till baren och beställer öl och stekta nudlar med seafood. När jag passerar hennes bord sitter hon helt stilla med blicken ut över havet och jag bestämmer mig för att lämna henne i fred, men för ett ögonblick älskar jag hennes vackra och sorgsna ansikte. Jag sätter mig och tittar på alla draksurfare med sina segel som fyller luftrummet ovanför bukten som är den sista sträckan av den här långa stranden.
   När maten kommer in vrider jag på huvudet och ser att den gråtande kvinnan har samlat ihop sig. Hon betalar notan, reser sig och går. Och jag undrar: vad var hennes historia?

Milos kom från Stockholm och Markus var österrikare. Jag träffade dem på en restaurang och nästa dag flyttade de in i mitt grannrum. Det var utmärkt, inte minst för att det gjorde Hai glad som gärna ville ha sina rum uthyrda. De var trevliga grabbar och jag antar att de tillsammans delade föreställningen om att människan i grund och botten är en ganska god varelse.
   Jag hade fått ett mail från Kathy som jag hade träffat i Saigon, där hon beskrev hur man ändrar inställningarna på datorn för att komma runt regimens blockering av vissa sidor. Milos läste mailet, snickrade till det med min laptop och plötsligt var jag inne på Facebook. Jag läste några av inläggen och det verkade vara en så riktig vargvinter hemma i Sverige att jag huttrade till i den tropiska hettan.

Milos hade åkt mot Hanoi och Markus och jag satte oss på en fransk restaurang.
   ”Det är svårt att fatta att det är julafton”, sade jag och tittade på den klädda granen som stod borta vid biljardbordet och på servitriserna som bar tomteluvor.
   ”Vad tänker du beställa?”
   ”Krokodilstek”, sade Markus.
   ”Bra. Jag tar struts.”
   Men när maten kom in hade servitrisen förväxlat våra tallrikar och när vi upptäckte det var det så dags. Och det var ju lite synd för mig eftersom strutsen smakade som oxfilé och krokodilen som en torr fläskkotlett, men det var gott om mat så vi delade upp det som var kvar.
   Vi pratade om våra liv därhemma. Markus berättade om sin hund: ”Det är en husky, han är fjorton år gammal och han har ett problem med höfterna. Det gör ont i mig att se honom gå uppför trapporna för jag ser smärtan i hans ögon.”      
   ”Well –” sade jag efter en stund för det verkade vara en lämplig sak att säga, ”Merry Christmas!”
   ”You too, Merry Christmas!”
   Vi lutade oss tillbaka, mätta och belåtna. Detta var det närmaste vi kom julstämning. I högtalarna hördes Nouvelle Vague spela sina covers i bossa nova-takt. Jag är inte säker på att de vietnamesiska servitriserna hade full koll på vad det var vi fick lyssna på, i den ikväll nästan fullsatta restaurangen, för nu sjöng sångerskan med sin sammetshesa och sensuella röst en låt av Dead Kennedys: Too Drunk to Fuck.  

Kanske finns det någon pryd person som tycker att jag är lite pinsam med mina stundtals, men ändå ganska sällsynt förekommande skildringar av kvinnor. Tja, i så fall vet jag inte vad jag ska säga om det hela, för här kommer det en till.

Det var lite synd att jag inte kunde kommunicera med de flesta av de lokala här. Jag ville veta vad de tänkte och vad de pratade om, men det var ingen som kunde svenska.
   Eftersom de flesta turister som fanns i Mui Ne vid den här årstiden var ryssar, de höll sig gärna för sig själva och det var annars ganska tomt på folk med de flesta restauranger oftast gapande tomma på kvällarna, växlade jag på flera dagar inte många ord med någon annan människa, förutom med Hai.

Hai låg i min säng och skakade på huvudet åt Berras olika utbrott. ”No good”, sade hon.  
   Jag vet inte vad den gamle filuren hade planerat men jag misstänkte att en av anledningarna till hans hastiga uppbrott var just att hon brukade vara här. Han hade bokat upp sig för en hel månad och fått en kraftig rabatt men sedan när han fick nog, som han verkade få rätt ofta, gav han sig iväg och betalade bara för de nätter han hade använt rummet. Det var skönt att slippa hans känslomässiga berg-och dalbana, för han var i konflikt med människor varje dag.
   I Saigon skällde han ut den trevliga receptionisten på hotellet för att hon inte lyckades skaffa fram ett telefonkort till honom fort nog, ”This is not okay, it’s not okay!” Hon skrattade generat och Berra vände sig mot mig, ”Och så bara skrattar dom när man säger till dom”. Bakom hans rygg skakade kvinnan till mig menande på huvudet, med höjda ögonbryn.
   Här i Mui Ne satt vi på en restaurang och Berra exploderade för att han tyckte att värdparets sexåriga dotter hade TV:n på för högt, ”It’s too loud – I don’t come back here!”
   På ett annat ställe retade han upp sig på att ölen kostade nästan två kronor för mycket, ”Aha, so we don’t drink beer here anymore!”

Jag gick längs stranden till fiskebyn. Jag hade varit här ett par gånger med scooter men det var bara tre kilometer längs sanden som ramade in en liten bit av Sydkinesiska sjön. Längre bort från byn låg de röda sanddynerna, och sedan den andra stranden där det blåste friska vindar och draksurfarna tog sats mot vågorna och flög upp i luften med sprattlande ben kopplade till de korta brädorna.
   Jag letade efter kvinnan som hade en köksvagn med goda baguetter med krispig anka men hon var inte där, så jag satte mig på en gatuservering och beställde lunch. Ölet kostade tre och sexti och maten gick på dubbelt så mycket.

När jag kom tillbaka berättade Hai att Berra hade varit här. Han hade gasat sin scooter som en annan frustrerad tonårsgrabb, letat efter något han hade glömt och varit allmänt otrevlig. Till slut hade Hai sagt åt honom, ”Get out!”
   Han lät mer och mer som en människa på gränsen till ett sammanbrott, och om han började må riktigt dåligt skulle jag stötta honom så gott jag kunde. Jag visste var han bodde men just nu hade jag ändå ingen avsikt att söka upp honom. När inte allting längre kretsade kring Berra kändes det som att jag hade påbörjat en ny semester.

Tydligen tyckte Hai att ämnet var avslutat för hon sträckte på sig, vällustigt som en katt framför den tända brasan, hon log och sade: ”Now finished.”

När man är ute och reser är det ibland lättare att träffa människor än att bli av med dem. – Somerset Maugham


Saigon är en stad som bjuder på härliga upplevelser men här finns också en hetsig puls som ständigt vill suga ut dig på din eventuella kraft. Varje dag måste du tacka nej, kanske hundratals gånger, till gatuförsäljare av allehanda varor som vill stanna upp dig för att sälja på dig saker som de lovar att du behöver. 

Och, fast de flesta tog emot ett no thanks med ett leende tappade jag vid ett tillfälle tålamodet och fräste till slut åt en efterhängsen marijuanaförsäljare med ett korthugget ”Fuck off!”
   Jag ångrade mig genast, inombords, men det var kanske lika bra, för annars hade han kanske inte fattat.
   Jag satte mig på en enkel uteservering och drack en Saigon Red. Det kom två kvinnor och bad att få sitta ner vid bordet. Den ena berättade att hon var lärare, ”Vi kommer från Kambodja men försöker hitta jobb här i Saigon. Jag har sökt jobb som engelsklärare och väntar nu på svar från två anställningsintervjuer”.
   Hon talade en välmodulerad, akademiskt skolad brittisk engelska, med det där förvärvade uttalet, received pronunciation, som även många britter lägger sig till med för att inte behöva skylta med sin bakgrund.
   Hon var glad och ganska rolig, och hon såg ut som om hon precis hade kommit ut från lektionssalen i sina propra och samtidigt lediga kläder. Hon frågade om jag ville följa med henne på en power walk i parken nästa morgon klockan åtta och jag sade att jag hade en del att göra.
   För det var en tanke som slog mig. Nu är det ju så att i Sydostasien väljer många att kalla sig för engelskklingande namn för att det underlättar kontakterna med utlänningar.
   Och kanske var inte dagjobbet den enda inkomstkällan för de här båda käcka damerna.
   För läraren presenterade sig som ’Heart’ och hon pekade på sin väninna och sade, ”Det här är ’Darling”.  

Om man åker buss från Saigon i fyra och en halvtimme rakt österut kan det hända att man hamnar i Mui Ne.
   Den tidigare lilla fiskebyn finns kvar med sina affärer, marknaden och restaurangerna. I vattnet ligger ett hundratal fiskebåtar för ankar i väntan på nästa natt av squid- och räkfiske, men längre bort längs den mer än tio kilometer långa stranden, som är kantad med trettiometerhöga kokospalmer, finns ett antal beach resorts för femti dollar natten. Men uppe vid landsvägen ligger det också guest houses som kostar bara fem dollar natten.

Berra och jag checkar in på varsitt billigt rum hos den trevliga Hai, som sköter stället. Hon känner Berra sedan tidigare och ger rabatt till oss båda två. Hai har en gammal mamma som ska visa sig ligga mest hela dagarna i en hammock där hon sakta gungar fram och tillbaka.
   ”Den där käringen,” säger Berra, ”brukade röka som en borstbindare innan när jag var här, men nu har hon fått något problem med lungorna. Ja, det är inte samma klipp i henne som tidigare.” Vi går förbi hammocken. ”Ja, där ligger mormor, och håller masken.”
   Längs vägen ligger restaurangerna och vi sätter oss på en av dem. Menyn utlovar grillad fisk, musslor, krabba, hummer, biffstek, och den övriga listan av nudel- och risrätter.
   Allt kostar mindre hälften mot Thailand.
   Vi delar på en tallrik med de där snäckorna som skapar den här logotypen för Shell, jag tar en tonfiskkotlett med en grönsallad, och in kommer en flaska av en det inhemska vita Dalat-vinet, som visar sig vara friskt, lätt, fruktigt och kallt.
   Och lättdrucket, så vi tar in en till.

När jag nästa dag försöker komma in på Facebook visar det sig vara blockerat och jag googlar på ämnet och det visar sig snabbt att regeringen har satt en spärr på sidan efter kritiska kommentarer mot regimen.
   Vi hyr ett par nya 125-kubiksscootrar och åker längs kusten. Det står en man och vinkar åt oss att stanna. En annan kommer efter oss på en scooter. Båda förklarar samma sak: det är en poliskontroll längre fram på vägen och det är bättre att vi vänder.  Vi kör tillbaka och sätter oss på en servering och beställer kaffe.
   ”Vad var det där om? 
   ”Ja, man får inte köra utan vietnamesiskt körkort här”, säger Berra och passar på att säga till servitrisen att inte hälla för mycket kondenserad mjölk i glaset. Han är på det humöret att om han inte klagar på mjölken i kaffet kommer han att klaga på något annat istället.
   Jag gör det enkelt för mig, ”Black coffee for me. No sugar. No milk. Just black, please.”
   ”Jo, det är förbjudet att köra utan ett vietnamesiskt körkort, och det är något som ingen av alla dessa scooteruthyrare någonsin talar om – jävla idioter!” utbrister Berra lite otåligt medan han ser sig om efter andra gäster att berätta sin historia för. ”Men, jag har kört mellan Saigon och Hanoi med motorcykel och jag hade aldrig några problem. Utom vid ett tillfälle, och nu ska jag berätta någonting för dig, lyssnar du? Jag säger, lyssnar du?”

Berra var ofta arg på något, vad som helst. Han kallade folk för idioter minst trettio gånger om dagen, för att de körde vårdslöst i trafiken eller för att de försökte sälja honom något. Och även om han krävde min ständiga uppmärksamhet försökte jag tänka på trevliga saker och vänta på att han skulle lugna ner sig, för han var också en rolig typ när han var på det humöret.
   Han hade pratat hela tiden i de tio dagar som vi hade umgåtts och han hade åsikter om precis allt, och oftast handlade det om att det var någon som var dum i huvudet. Men en kväll satt jag på den gemensamma verandan och pratade med min bror i telefon och då for han ut från sitt rum och började skälla för att jag hade väckt honom, och jag sade, ”Kan du för en gångs skull hålla lite tyst?”
   Nästa dag flyttade han i vredesmod.

Krigsmuseet i Saigon visar upp den historia om Vietnamkriget som USA väljer att inte berätta.
   Det sägs ibland att det är vinnarna som skriver historien. Och eftersom det ofta anses att det var Viet Cong som faktiskt vann kriget över amerikanerna, kanske detta museum äntligen ger den ”sanna” berättelsen om vad som egentligen hände.
   Nu är det ju inte så enkelt. För denna utställning – som inte bara består av fotografier över krigets djävulskap, utan också visar upp ett antal amerikanska flygplan, landminor, vietnamesiska stridsvagnar, olika vapen från de båda sidorna samt två, av Agent Orange, missbildade foster i en glasmonter fylld med formaldehyd – bjuder på den version av kriget som det regerande kommunistpartiet anser är den mest lämpliga.
   Ändå, man måste ha ett hjärta av sten för att inte röras av den dokumentation över de civila, oskyldiga offer som drabbades av förödelsen. För att inte tala om effekterna av de amerikanska giftbesprutningarna, som än idag är en så vanlig syn här i Saigon.       

Agent Orange, det giftigaste polyklorerade dibensodioxinet av dem alla, som med en dos på en tesked kan ta kål på en hel stad med en befolkning på åtta miljoner – men även hos de överlevande ger ämnet en gentoxisk effekt som leder till en kedja av fysiska och mentala missbildningar, såhär långt, i upp till tre generationer.

Nu skulle man ju kunna tro att här hatar man Amerika, men så är det inte alls. Kriget är förlåtet, många vietnameser tycks tro att alla jänkare är miljonärer, och dollarn är en eftertraktad valuta. I butiken på museet köper jag en grön T-shirt med vit text, med den inhemska flaggan i rött med den gula stjärnan, som det står ”Good morning VIETNAM” på.   
   Priserna är satta i amerikanska dollar.

Ute på gatan försöker jag väja för den kokande trafiken igen. För tjugo år sedan, sa Berra, fanns det bara cyklar i den här staden, idag är det scootrar. Trots att det sägs vara lågkonjunktur märks det inte här, för det byggs som aldrig förr – det ena höghuset efter det andra åker upp i rasande fart och utländska företag väljer kanske att satsa på Vietnam, inte bara för att landet tycks vara en relativt säker tillväxtmarknad, men också för det mottagande som nya entreprenörer får; de välkomnas här utan någon annan baktanke än att endast gemensam expansion är möjlig.

På rummet tar jag på mig tröjan och kollar mig i spegeln. Där står det ”MANTEIV gninrom dooG”.