osmoala

När man är ute och reser är det ibland lättare att träffa människor än att bli av med dem. – Somerset Maugham


Saigon är en stad som bjuder på härliga upplevelser men här finns också en hetsig puls som ständigt vill suga ut dig på din eventuella kraft. Varje dag måste du tacka nej, kanske hundratals gånger, till gatuförsäljare av allehanda varor som vill stanna upp dig för att sälja på dig saker som de lovar att du behöver. 

Och, fast de flesta tog emot ett no thanks med ett leende tappade jag vid ett tillfälle tålamodet och fräste till slut åt en efterhängsen marijuanaförsäljare med ett korthugget ”Fuck off!”
   Jag ångrade mig genast, inombords, men det var kanske lika bra, för annars hade han kanske inte fattat.
   Jag satte mig på en enkel uteservering och drack en Saigon Red. Det kom två kvinnor och bad att få sitta ner vid bordet. Den ena berättade att hon var lärare, ”Vi kommer från Kambodja men försöker hitta jobb här i Saigon. Jag har sökt jobb som engelsklärare och väntar nu på svar från två anställningsintervjuer”.
   Hon talade en välmodulerad, akademiskt skolad brittisk engelska, med det där förvärvade uttalet, received pronunciation, som även många britter lägger sig till med för att inte behöva skylta med sin bakgrund.
   Hon var glad och ganska rolig, och hon såg ut som om hon precis hade kommit ut från lektionssalen i sina propra och samtidigt lediga kläder. Hon frågade om jag ville följa med henne på en power walk i parken nästa morgon klockan åtta och jag sade att jag hade en del att göra.
   För det var en tanke som slog mig. Nu är det ju så att i Sydostasien väljer många att kalla sig för engelskklingande namn för att det underlättar kontakterna med utlänningar.
   Och kanske var inte dagjobbet den enda inkomstkällan för de här båda käcka damerna.
   För läraren presenterade sig som ’Heart’ och hon pekade på sin väninna och sade, ”Det här är ’Darling”.  

Om man åker buss från Saigon i fyra och en halvtimme rakt österut kan det hända att man hamnar i Mui Ne.
   Den tidigare lilla fiskebyn finns kvar med sina affärer, marknaden och restaurangerna. I vattnet ligger ett hundratal fiskebåtar för ankar i väntan på nästa natt av squid- och räkfiske, men längre bort längs den mer än tio kilometer långa stranden, som är kantad med trettiometerhöga kokospalmer, finns ett antal beach resorts för femti dollar natten. Men uppe vid landsvägen ligger det också guest houses som kostar bara fem dollar natten.

Berra och jag checkar in på varsitt billigt rum hos den trevliga Hai, som sköter stället. Hon känner Berra sedan tidigare och ger rabatt till oss båda två. Hai har en gammal mamma som ska visa sig ligga mest hela dagarna i en hammock där hon sakta gungar fram och tillbaka.
   ”Den där käringen,” säger Berra, ”brukade röka som en borstbindare innan när jag var här, men nu har hon fått något problem med lungorna. Ja, det är inte samma klipp i henne som tidigare.” Vi går förbi hammocken. ”Ja, där ligger mormor, och håller masken.”
   Längs vägen ligger restaurangerna och vi sätter oss på en av dem. Menyn utlovar grillad fisk, musslor, krabba, hummer, biffstek, och den övriga listan av nudel- och risrätter.
   Allt kostar mindre hälften mot Thailand.
   Vi delar på en tallrik med de där snäckorna som skapar den här logotypen för Shell, jag tar en tonfiskkotlett med en grönsallad, och in kommer en flaska av en det inhemska vita Dalat-vinet, som visar sig vara friskt, lätt, fruktigt och kallt.
   Och lättdrucket, så vi tar in en till.

När jag nästa dag försöker komma in på Facebook visar det sig vara blockerat och jag googlar på ämnet och det visar sig snabbt att regeringen har satt en spärr på sidan efter kritiska kommentarer mot regimen.
   Vi hyr ett par nya 125-kubiksscootrar och åker längs kusten. Det står en man och vinkar åt oss att stanna. En annan kommer efter oss på en scooter. Båda förklarar samma sak: det är en poliskontroll längre fram på vägen och det är bättre att vi vänder.  Vi kör tillbaka och sätter oss på en servering och beställer kaffe.
   ”Vad var det där om? 
   ”Ja, man får inte köra utan vietnamesiskt körkort här”, säger Berra och passar på att säga till servitrisen att inte hälla för mycket kondenserad mjölk i glaset. Han är på det humöret att om han inte klagar på mjölken i kaffet kommer han att klaga på något annat istället.
   Jag gör det enkelt för mig, ”Black coffee for me. No sugar. No milk. Just black, please.”
   ”Jo, det är förbjudet att köra utan ett vietnamesiskt körkort, och det är något som ingen av alla dessa scooteruthyrare någonsin talar om – jävla idioter!” utbrister Berra lite otåligt medan han ser sig om efter andra gäster att berätta sin historia för. ”Men, jag har kört mellan Saigon och Hanoi med motorcykel och jag hade aldrig några problem. Utom vid ett tillfälle, och nu ska jag berätta någonting för dig, lyssnar du? Jag säger, lyssnar du?”

Berra var ofta arg på något, vad som helst. Han kallade folk för idioter minst trettio gånger om dagen, för att de körde vårdslöst i trafiken eller för att de försökte sälja honom något. Och även om han krävde min ständiga uppmärksamhet försökte jag tänka på trevliga saker och vänta på att han skulle lugna ner sig, för han var också en rolig typ när han var på det humöret.
   Han hade pratat hela tiden i de tio dagar som vi hade umgåtts och han hade åsikter om precis allt, och oftast handlade det om att det var någon som var dum i huvudet. Men en kväll satt jag på den gemensamma verandan och pratade med min bror i telefon och då for han ut från sitt rum och började skälla för att jag hade väckt honom, och jag sade, ”Kan du för en gångs skull hålla lite tyst?”
   Nästa dag flyttade han i vredesmod.

Krigsmuseet i Saigon visar upp den historia om Vietnamkriget som USA väljer att inte berätta.
   Det sägs ibland att det är vinnarna som skriver historien. Och eftersom det ofta anses att det var Viet Cong som faktiskt vann kriget över amerikanerna, kanske detta museum äntligen ger den ”sanna” berättelsen om vad som egentligen hände.
   Nu är det ju inte så enkelt. För denna utställning – som inte bara består av fotografier över krigets djävulskap, utan också visar upp ett antal amerikanska flygplan, landminor, vietnamesiska stridsvagnar, olika vapen från de båda sidorna samt två, av Agent Orange, missbildade foster i en glasmonter fylld med formaldehyd – bjuder på den version av kriget som det regerande kommunistpartiet anser är den mest lämpliga.
   Ändå, man måste ha ett hjärta av sten för att inte röras av den dokumentation över de civila, oskyldiga offer som drabbades av förödelsen. För att inte tala om effekterna av de amerikanska giftbesprutningarna, som än idag är en så vanlig syn här i Saigon.       

Agent Orange, det giftigaste polyklorerade dibensodioxinet av dem alla, som med en dos på en tesked kan ta kål på en hel stad med en befolkning på åtta miljoner – men även hos de överlevande ger ämnet en gentoxisk effekt som leder till en kedja av fysiska och mentala missbildningar, såhär långt, i upp till tre generationer.

Nu skulle man ju kunna tro att här hatar man Amerika, men så är det inte alls. Kriget är förlåtet, många vietnameser tycks tro att alla jänkare är miljonärer, och dollarn är en eftertraktad valuta. I butiken på museet köper jag en grön T-shirt med vit text, med den inhemska flaggan i rött med den gula stjärnan, som det står ”Good morning VIETNAM” på.   
   Priserna är satta i amerikanska dollar.

Ute på gatan försöker jag väja för den kokande trafiken igen. För tjugo år sedan, sa Berra, fanns det bara cyklar i den här staden, idag är det scootrar. Trots att det sägs vara lågkonjunktur märks det inte här, för det byggs som aldrig förr – det ena höghuset efter det andra åker upp i rasande fart och utländska företag väljer kanske att satsa på Vietnam, inte bara för att landet tycks vara en relativt säker tillväxtmarknad, men också för det mottagande som nya entreprenörer får; de välkomnas här utan någon annan baktanke än att endast gemensam expansion är möjlig.

På rummet tar jag på mig tröjan och kollar mig i spegeln. Där står det ”MANTEIV gninrom dooG”.