osmoala

Mekongdeltat – ett vidsträckt, pannkaksplatt område genomkorsat av floder och utgrävda kanaler som producerar så mycket ris att det inte bara räcker gott och väl för den egna befolkningen på över närmare nittio miljoner utan också gör Vietnam till en av de största risexportörerna i världen.
   Det är här, i ett av världens största deltaområden, som Mekongfloden med alla sina förgreningar flyter fram efter att ha kommit upp från källorna högt upp på tibetanska platån, runnit 4500 kilometer genom Kina; mellan Burma och Laos; genom Laos; längs gränsen mellan Laos och Thailand; genom Kambodja och Vietnam inför mötet med havet. Det är också en flod som alltid flitigt har använts som trafikled, inneburit en tillväxt för regionerna genom fiske och transporter men också varit en orsak till stridigheter mellan länder som hävdat sin äganderätt över vattnen.        
   Det är i Phnom Penh i Kambodja som Mekongfloden delar upp sig i två stora armar, Hau Giang, Nedre floden, och Tien Giang, Övre floden. Sedan förgrenar de båda floderna sig ytterligare genom sin resa genom deltat här i Vietnam, inför sitt Nirvana-liknande uppgående i Sydkinesiska sjön.
   Alla dessa förgreningar förklarar vietnamesernas namn på, och vördnad inför, Mekongfloden: Song Cuu Long – De nio drakarnas flod.

Jag var i Chao Doc, en stad med över hundratusen invånare några kilometer från gränsen mot Kambodja. Här var det den nedre förgreningen av Mekongfoden som flöt genom staden som en livgivande pulsåder.
   Även om detta var ett ganska vanligt stopp på vägen över till Phnom Penh såg jag ändå inte så många utlänningar på gatorna, och det var kanske därför en och annan lokal blängde fascinerat på mig, som på en utomjording, grinade brett och höjde handen till en hälsning. Jag hade bestämt mig för att stanna en natt till, varför visste jag egentligen inte – men det var en ganska lugn stad, även om scootrarna tutade oavbrutet, och jag hade ett rum på tredje våningen på ett trevligt guest house för sex dollar natten med en altan utanför rummet där jag kunde ligga ner på uthärdligt avstånd från trafiken nedanför, bläddra i min Lonely Planet, räkna mina återstående dong och fundera på hur länge de skulle räcka.

Ove och jag hade tagit båten tillbaka till fastlandet från Phu Couc, en tropisk ö som förmodligen skulle få se en gigantisk tillströmning av turister de närmaste åren. Nu låg det mesta fortfarande i startgroparna men ön hade alla förutsättningar att bli nästa stora resmål med sin djungelväxtlighet, de palmkantade stränderna och det inbjudande klarblå vattnet.
   På busstationen tog vi varsin buss åt varsitt håll – Ove skulle till Sihanoukville och jag åkte alltså till Chao Doc.
  
Jag går in genom grindarna till en trädgård där det finns en restaurang och en resebyrå för att kolla efter båtarna till Phnom Penh. En arg hund reser sig, kommer skällande mot mig, gör en rundmanöver och jag vänder mig om och säger med hög röst som avslöjar min plötsliga desperation, ”Vad i helvete är det frågan om?” Det är redan två turister som jag har hört talas om som blivit bitna av hundar och fått åka och ta en spruta mot rabies, och jag vill inte bli den tredje.
   Den förstår nog inte svenska för den gör utfall, morrande, fjädrade med bakbenen som om den ska gå till attack. Om den kastar sig fram med den där öppna käften mot mitt ben sparkar jag den i huvudet. Hundens ägare kommer fram och jagar bort den. Det är en mycket bättre lösning.

Den ryska kvinnan mittemot låste mitt knä mellan sina lår, höjde glaset och sade, ”Nastarovio!” Hon var glad, vacker och väldigt full. Vi skålade och jag smakade ur mitt stora vinglas som bestod av vodka och starkvin.
   Jag hade länge tänkt att ryskor var både ytliga och arroganta men som vanligt slog mina fördomar fel, för nu klockan två på nyårsnatten visade de sitt rätta ansikte: de var hur trevliga, hjärtliga och äkta som helst.
   Jag hade blivit inbjuden att sitta vid ett bord på stranden med upp till tjugo ryssar. Stämningen var hög och en av de fulla grabbarna krävde ett svar från mig – vilket svenskt fotbollslag höll jag på? ”Djurgården”, sade jag för det var det enda jag kom på, och han visste tydligen vad jag snackade om för han sade till sina vänner, ”Djurgården!” och vi höjde våra glas och drack.
   Tidigare på kvällen hade jag suttit med Ove, som kom från Frankfurt, på en strandrestaurang med fötterna nerkörda i den fantastiskt finkorniga sanden. När klockan slog tolv till nyåret steg det upp ett samstämmigt vrål av gemenskap, lyckönskningar och kramar. Ove tände en joint och sade: ”Happy new year!”

Ur ett sociologiskt perspektiv kan en människa som reser omkring i världen ses som en ´vandrare´.
   Vandraren var den som i forna tiders bysamhällen dök upp en dag, utan förvarning och sedan efter några dagar försvann lika plötsligt som han hade kommit, för det var oftast en han.
   Inför vandraren passade byborna att ibland att berätta sina intimaste hemligheter för det var liten risk att han skulle föra det vidare inom byn där han inte hade några kopplingar.
   Han var en medmänniska för vilken bybon kunde dela med sig av sina sorger och glädjeämnen, för det finns hos människan en vilja att berätta, men dessa historier skulle inte kunna användas mot honom eller henne, för vandraren var isolerad från bygemenskapen, och därför kunde han heller inte föra skvaller vidare.
   Det är kanske därför det är så lätt att träffa nya människor när man var på resande fot. Folk kommer närmare varandra och bygger upp förtroenden som skulle ta mycket längre tid hemma, i din egen lilla stad.

Sandkrabborna kilade omkring sidlänges på stranden och letade efter något ätbart i uppspolade krabbor, musslor och snäckor. De borrade lätt sig ner i sanden och när de kände vibrationerna av dina fötter pilade de blixtsnabbt ner i sina små hål och kurade tills kusten var klar.
   Jag lade mig i den gyllengula sanden som påminde om Fantomens paradisiska ö Keela-Wee, där sandkornen till hälften består av rent guld. En sandkrabba borrade upp sig under min rygg, kände två gånger lite försiktigt med sina små klor mot min hud och gömde sig igen. Jag vände mig om och betraktade hålet som den lilla krabaten hade grävt fram tills den visade sig igen. Den här var nästan genomskinlig i sin färglöshet, van som den var att leva under jord. Jag tittade på den och den tittade på mig, från kanske två decimeters håll, och den bestämde sig tydligen att jag var för stor att äta upp, i alla fall i mitt tillfälligt levande tillstånd så den backade sakta ner i hålet igen. Jag tyckte att det såg ut som den skakade på huvudet.

Vi var inne på den andra flaskan med whisky, Ove, Priska, Werner och jag, när det utdragande skrikandet började.
   Det var en mansröst. Men det lät inte helt som det skulle, för det var också blandat med barngråt och en kvinna som skrek hysteriskt.
   Jag lade ner drinken, försiktigt så att den inte skulle skvalpa, och sedan sprang jag utav helvete in i nästa hyreshus.  
   Det var blod överallt, i hallen, sovrummet, på köksgolvet – killen från mitt hotell var bakom mig och han var tydligen kompis med den här mannen som det handlade om.
   Det var blod överallt, mamman och barnet var dränkta i det blod som måste ha forsat över dem när pappan hade skurit sig när han i fyllefrustration hade kört armen genom det glasade fönstret till badrummet.
   Någon hade redan ringt en taxi och den körde iväg med den skadade armen som var kopplad till den frustrerade kroppen.
   Men kvinnan och barnet fortsatte att gråta, täckta av blod som om det inte fanns något slut, och jag sade till mamman att tvätta av sig och dottern, och sedan gå och lägga sig. Hon lydde viljelöst, vaskade av sig och barnet och kröp innanför mosquitonätet.
   Det sista hon sade innan vi klev över den röda pölen på köksgolvet, som hon skulle torka upp nästa dag, var ”Thank you”.

Jag flydde bort från den vansinniga trafiken in i parken och satte mig och mediterade över stadslivets fram- och baksidor. Men det enda jag kom fram till var att jag var sugen på fårkött. Och det är ju i alla fall en av fördelarna med en storstad, att man kan få det mesta som man vill ha.
   Så jag gick och satte mig på en indisk restaurang, beställde Mutton masala och pratade med Roland. Han var tysk från Bayern, pensionerad och tillbringade vintrarna halvårsvis i Vietnam. Hans runda flaskbottenglasögon fick hans ögon att se abnormt stora ut, som en galen vetenskapsman i en amerikansk krigsfilm om andra världskriget, men han visade sig vara både lättsam och humoristisk.
   ”Vietnameserna verkar vara ett trivsamt folk sade jag apropå hans fråga om vad jag tyckte om landet.”
   ”Ja, det är sant. Men även här kan man bli lurad.”
   ”Jaså?”
   Roland berättade en historia om hur han hade åkt taxi här i Saigon och en bekant till chauffören hade en brors- eller systerdotter som ville öva sin engelska. Så Roland åkte med och hamnade i ett kortspel som kostade honom tretusen dollar.
   ”Dom la nåt i min drink.”
   ”Really?”
   ”Ja, det måste dom ha gjort. För jag kände mig så lycklig.”
   Jag tyckte att det var märkligt att en så gammal reseräv som han skulle falla för ett så simpelt trick som detta.
   ”Det var inte så lätt att se. Och ändå följde dom med mig till ATM-maskinen för att ta ut pengar, för alla hade stora högar med pengar på bordet och sa att det är så man spelar här – pengarna på bordet”
   ”Och du kände dig lycklig?”
   ”Jag var fullständigt lycklig. Även när jag höll på och förlorade pengar skrattade jag bara. Men,” sade han, ryckte på axlarna och plirade vänligt mot mig med sina flaskbottnar, ”jag förlorade bara tretusen. Jag pratade med en som förlorade åttatusen.”

Jag sitter på mitt favorithak och eftersom det är fullt med folk blir jag tillfrågad om det kan få sitta en västerländsk kvinna vid mitt bord. 
   Hon heter Lucy och kommer från Australien. Vi äter middag och går efteråt och tar en drink. Hon ska stanna några dagar i Saigon och sedan leta sig upp mot Hanoi upp i norr, som ligger en sjuttonhundrafemtio kilometer bort.
   ”Varför ska du åka dit? Undrar jag. ”Det är kallt där, du vet.”
   ”För att det finns där.”
   Den cp-skadade unga kvinnan som jag tidigare köpte min guidebok av kommer och sätter sig. Hon känner igen mig och hon kånkar som alltid på en imponerande boktrave. Lucy tittar på en likadan som jag köpte – Lonely Planet om Vietnam.
   ”Det är en kopia, du vet?”
   ”Jaså?”
   ”Kolla själv. Men jag tyckte lite synd om henne. Och där står ändå allt man behöver veta, och den håller ihop än så länge.”  
   Lucy köper den, men hon får förmodligen en sämre kopia för en del av texten är uppochner, och hon pekar på en sida – ”Det här måste jag ha en spegel för att kunna läsa”. Texten går från höger till vänster. Jag gör som vietnameserna – när det blir lite pinsamt skrattar jag bara, och hon skrattar med och rycker på axlarna och tänder en cigarett. Det är något med kvinnor som röker. De lämnar de små bekymren bakom sig med ett halsbloss.  
   Hon landade föregående kväll från Sydney och är fullständigt jetlaggad, så fast hon är på glatt humör börjar hon gäspa mer och mer som kvällen fortgår.
   Eller så är det mina usla skämt.


Efter att ha rest i över tretton timmar, taxi, buss, nattbuss, snabbkatamaran och ännu en taxi är jag på Long Beach i Phu Cuoc. Ryskorna som jag på bussen visade Batman på min dator har biljetter till den andra snabbåten, och den har ett lite fräsigare namn än min Savanna, nämligen Superdong.     

Det är högsäsong och det tycks vara omöjligt att hitta ett rum och fast jag letar i flera timmar är mitt bästa erbjudande såhär långt en natt i en hammock i trädgården till ett guest house för fem dollar. Sedan får jag äntligen ett rum för tjugo dollar, ett kyffe på huvudgatan en bra bit från allt utom den ständiga trafiken.  

Jag går och sätter mig på en restaurang vid havet. Efter sju veckors resande är jag ganska luttrad vid palmstränder och även om jag har hört hur fantastiskt det här stället ska vara gjör jag inte precis volter av glädje. Här är det par och familjer, ensamresenärens värsta gissel, för de håller sig alltid för sig själva.

Det kommer ett svenskt gäng och sätter sig vid bordet intill och den feta av mammorna berättar med hög röst om sina förlossningskomplikationer. Jag stirrar på det chiliröda stekta riset med nötkött och försöker tugga i mig det jag precis har stoppat i munnen. Sedan mästrar hon sina barn, ”Nej, du får ingen läsk – det är vatten som gäller för dej!” Samtidigt halsar hon rejäla klunkar ur en ölflaska. Sedan riktar hon sig till den andra sonen, ”Och du ska göra precis som jag säger, och jag säger bara – cross my heart!” Utmanar hon. Hon lyfter på sina solglasögon och stirrar på sonen, ”Se mig i ögona, hör du vad jag säger? Va sa ja precis?” 
   Männen håller tyst, som män ofta gör då det finns med en kvinna i sällskapet, beredd att när som helst börja prata om sina förlossningskomplikationer. De är tio personer, två par och sex barn som är här på en tvåveckors charterresa, men det är ingen av dem som verkar ha speciellt roligt.
   Det är skönt att bara betala och kunna resa sig och gå härifrån. Jag går i vattenbrynet och vattnet svalkar fötterna och den milda brisen masserar smekande mina trumhinnor.      

Eftersom jag är en sentimental typ var det lite svårt att lämna Hai och hennes guest house, för hon är en av de hjärtligaste och varmaste människor man kan träffa.
   Vi tog bussen till Saigon, Markus och jag, och när vi kom fram pågick The World Cuisine Festival i den stora parken i närheten av hotellet där vi checkade in.
   Jag hade bott här tidigare och eftersom jag hade ringt och förbokat fick jag samma rum som innan, rum nummer fyra.
   Markus fick nummer sju och han fick klättra ett par trappor till, men å andra sidan hade han bättre utsikt över hustaken än jag, för mitt fönster ledde rakt in i nästa byggnad, en halvmeter bort.
   Jag ruckade på fönstergallret för att se om det skulle gå att lossa vid en eventuell eldsvåda så jag kunde glida ner mellan huskropparna om det blev farligt, och alltihop lossnade från sina fästen. Fast jag var helt ensam visslade jag en trudelutt som om det inte hade hänt någonting.

Ute på gatorna var det samma larm som tidigare, det tutades hela tiden, det borrades, sågades, slipades och det revs och det byggdes upp.
   Vi satte oss på en restaurang och vid vårt bord föll plötsligt ett plåtjalusi ner med ett väldigt brak som kickade igång en visselsignal i mitt högra öra som sedan långt tidigare har varit utsatt för en rock´n roll-skada. När de hissade upp plåten och släppte ner den igen för att försöka börja reparera bland alla middagshungriga gäster drabbades jag plötsligt av någon gammal vrede, för jag fick för mig att jag ville skjuta ner någon jävel.

Nu händer ju inget av detta. I stället går vi vår väg och vidare till matfestivalen, och där äter vi döner kebab och dricker tyskt öl ur enliterskrus och vandrar runt bland pizza, pasta, sushi, glass, vinprovarstånd, bakelser och grillspett, och en massa andra stånd som glatt lyser upp det tillagande mörkret med lampor, girlanger och gratisprover.  
   Det är många länder som är representerade men jag ser ingenstans ett stånd som erbjuder nordkoreanska delikatesser. Jag faller offer för en gammal myt och jag skrattar till, lite dumt över min egen enfald, för det låter såhär: men, det är kanske inte så gångbart med människokött utanför det landets gränser idag? Usch, och det är inte ens särskilt roligt.  Så jag säger ingenting om det till Markus.          

Markus hade flugit till Bangkok och jag var helt ensam i denna stora stad. Jag satte mig vid ett bord och en lokal kvinna satte sig mittemot mig, beställde kaffe och sade, ”Jag är här på semester”.
   ”Jaså? Från vad?” undrade jag. Jag var lite trött på dessa ständigt semestrande vietnamesiska damer och jag sade, för att göra samtalet kort: ”Du har farliga ögon.”

Efter att ha följt stranden västerut i en och en halv timme är jag både hungrig och törstig. Jag går upp till en restaurang och det sitter en västerländsk kvinna, ensam vid ett bord och gråter bakom sina solglasögon. Jag kan inte se hennes ögon men de tårade kinderna och den sammanpressade munnen berättar att något håller på och skakar om henne. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag försöka prata med henne? Jag går fram till baren och beställer öl och stekta nudlar med seafood. När jag passerar hennes bord sitter hon helt stilla med blicken ut över havet och jag bestämmer mig för att lämna henne i fred, men för ett ögonblick älskar jag hennes vackra och sorgsna ansikte. Jag sätter mig och tittar på alla draksurfare med sina segel som fyller luftrummet ovanför bukten som är den sista sträckan av den här långa stranden.
   När maten kommer in vrider jag på huvudet och ser att den gråtande kvinnan har samlat ihop sig. Hon betalar notan, reser sig och går. Och jag undrar: vad var hennes historia?

Milos kom från Stockholm och Markus var österrikare. Jag träffade dem på en restaurang och nästa dag flyttade de in i mitt grannrum. Det var utmärkt, inte minst för att det gjorde Hai glad som gärna ville ha sina rum uthyrda. De var trevliga grabbar och jag antar att de tillsammans delade föreställningen om att människan i grund och botten är en ganska god varelse.
   Jag hade fått ett mail från Kathy som jag hade träffat i Saigon, där hon beskrev hur man ändrar inställningarna på datorn för att komma runt regimens blockering av vissa sidor. Milos läste mailet, snickrade till det med min laptop och plötsligt var jag inne på Facebook. Jag läste några av inläggen och det verkade vara en så riktig vargvinter hemma i Sverige att jag huttrade till i den tropiska hettan.

Milos hade åkt mot Hanoi och Markus och jag satte oss på en fransk restaurang.
   ”Det är svårt att fatta att det är julafton”, sade jag och tittade på den klädda granen som stod borta vid biljardbordet och på servitriserna som bar tomteluvor.
   ”Vad tänker du beställa?”
   ”Krokodilstek”, sade Markus.
   ”Bra. Jag tar struts.”
   Men när maten kom in hade servitrisen förväxlat våra tallrikar och när vi upptäckte det var det så dags. Och det var ju lite synd för mig eftersom strutsen smakade som oxfilé och krokodilen som en torr fläskkotlett, men det var gott om mat så vi delade upp det som var kvar.
   Vi pratade om våra liv därhemma. Markus berättade om sin hund: ”Det är en husky, han är fjorton år gammal och han har ett problem med höfterna. Det gör ont i mig att se honom gå uppför trapporna för jag ser smärtan i hans ögon.”      
   ”Well –” sade jag efter en stund för det verkade vara en lämplig sak att säga, ”Merry Christmas!”
   ”You too, Merry Christmas!”
   Vi lutade oss tillbaka, mätta och belåtna. Detta var det närmaste vi kom julstämning. I högtalarna hördes Nouvelle Vague spela sina covers i bossa nova-takt. Jag är inte säker på att de vietnamesiska servitriserna hade full koll på vad det var vi fick lyssna på, i den ikväll nästan fullsatta restaurangen, för nu sjöng sångerskan med sin sammetshesa och sensuella röst en låt av Dead Kennedys: Too Drunk to Fuck.  

Kanske finns det någon pryd person som tycker att jag är lite pinsam med mina stundtals, men ändå ganska sällsynt förekommande skildringar av kvinnor. Tja, i så fall vet jag inte vad jag ska säga om det hela, för här kommer det en till.

Det var lite synd att jag inte kunde kommunicera med de flesta av de lokala här. Jag ville veta vad de tänkte och vad de pratade om, men det var ingen som kunde svenska.
   Eftersom de flesta turister som fanns i Mui Ne vid den här årstiden var ryssar, de höll sig gärna för sig själva och det var annars ganska tomt på folk med de flesta restauranger oftast gapande tomma på kvällarna, växlade jag på flera dagar inte många ord med någon annan människa, förutom med Hai.

Hai låg i min säng och skakade på huvudet åt Berras olika utbrott. ”No good”, sade hon.  
   Jag vet inte vad den gamle filuren hade planerat men jag misstänkte att en av anledningarna till hans hastiga uppbrott var just att hon brukade vara här. Han hade bokat upp sig för en hel månad och fått en kraftig rabatt men sedan när han fick nog, som han verkade få rätt ofta, gav han sig iväg och betalade bara för de nätter han hade använt rummet. Det var skönt att slippa hans känslomässiga berg-och dalbana, för han var i konflikt med människor varje dag.
   I Saigon skällde han ut den trevliga receptionisten på hotellet för att hon inte lyckades skaffa fram ett telefonkort till honom fort nog, ”This is not okay, it’s not okay!” Hon skrattade generat och Berra vände sig mot mig, ”Och så bara skrattar dom när man säger till dom”. Bakom hans rygg skakade kvinnan till mig menande på huvudet, med höjda ögonbryn.
   Här i Mui Ne satt vi på en restaurang och Berra exploderade för att han tyckte att värdparets sexåriga dotter hade TV:n på för högt, ”It’s too loud – I don’t come back here!”
   På ett annat ställe retade han upp sig på att ölen kostade nästan två kronor för mycket, ”Aha, so we don’t drink beer here anymore!”

Jag gick längs stranden till fiskebyn. Jag hade varit här ett par gånger med scooter men det var bara tre kilometer längs sanden som ramade in en liten bit av Sydkinesiska sjön. Längre bort från byn låg de röda sanddynerna, och sedan den andra stranden där det blåste friska vindar och draksurfarna tog sats mot vågorna och flög upp i luften med sprattlande ben kopplade till de korta brädorna.
   Jag letade efter kvinnan som hade en köksvagn med goda baguetter med krispig anka men hon var inte där, så jag satte mig på en gatuservering och beställde lunch. Ölet kostade tre och sexti och maten gick på dubbelt så mycket.

När jag kom tillbaka berättade Hai att Berra hade varit här. Han hade gasat sin scooter som en annan frustrerad tonårsgrabb, letat efter något han hade glömt och varit allmänt otrevlig. Till slut hade Hai sagt åt honom, ”Get out!”
   Han lät mer och mer som en människa på gränsen till ett sammanbrott, och om han började må riktigt dåligt skulle jag stötta honom så gott jag kunde. Jag visste var han bodde men just nu hade jag ändå ingen avsikt att söka upp honom. När inte allting längre kretsade kring Berra kändes det som att jag hade påbörjat en ny semester.

Tydligen tyckte Hai att ämnet var avslutat för hon sträckte på sig, vällustigt som en katt framför den tända brasan, hon log och sade: ”Now finished.”